Ibland kan väldigt enkla saker driva en till vansinne - minst sagt. I fredags tankade jag upp bilen för att åka till Kopparberg. Sedan skulle jag kolla lufttrycket i däcken och fylla på där så behövdes. Det såg ut att behövas och det kändes även så. De gamla vanliga prylarna för sådant har jag aldrig haft några problem med, men nu har de börjat ersättas av betydligt modernare saker. Pedagogiska instruktioner lyser med sin frånvaro. Man förutsätts tydligen begripa redan från början.

I h-e man gör. Apparaten tjuter och ylar, men någon rimlig förklaring eller instruktion står inte att finna. Blir ilsk och åker till nästa Statoilmack. Samma skit där! Samma resultat där! Vad har jag gjort för ont egentligen? Kapitulerar och går in och frågar killen i kassan. Grabben jobbar ensam, men vill naturligtvis gärna hjälpa mig. “Kan jag bara ta betalt av honom först?” undrar han artigt och vänligt. “Javisst” svarar jag och lägger till “du kan ta hand om honom också - han jobbar ju” med en nick mot en taxichaufför.

Efter ytterligare några kunder lyckas han hitta en lucka, springer ut i kylan i bara skjortärmarna, visar, talar om och demonstrerar hur det funkar. Sedan kan jag fixa det själv varpå han rusar in i värmen och till de väntande kunderna. Tittar än en gång på apparaturen och de olika knapparna. Nej, lite tydligare instruktioner vore definitivt på sin plats. De som finns är till för de redan invigda. Tur att det fortfarande finns räddande änglar som den unga killen på Statoil i Rissne. Utan sådana människor hade livet varit besvärligt.

Your response: