Vad är hemligheten bakom en bra fotograf, oavsett om man talar om ett proffs eller en amatör? Jag tror att det i grunden handlar om en sak, nämligen förmågan att slå dövörat till mot alla ingrodda föreställningar om hur man ska fotografera. Alldeles för många tar bara fram kameran när det är fest eller högtid och aldrig annars. Helst ska det vara solsken eller lätt soldis ute och alltid blixt inomhus. Annars kan man väl inte fotografera?
Jo, det går visst. Man beväpnar sig med en god portion experimentlusta. Kamera med tolerant exponeringsautomatik alternativt möjlighet att själv välja exponeringstid, stativ. Så mycket mer behöver man egentligen inte. Lämpligt objektiv på eller med, om man har systemkamera, men ingen har någonsin tagit bättre bilder enbart på grund av att vederbörande släpat med sig x antal kilo metall- och glaskonstruktioner. Sist men inte minst: lämpliga kläder så man slipper frysa.
Sedan är det bara att ge sig ut och upptäcka omvärlden i gråväder, gryning, skymning och se vad mycket det finns att upptäcka. Den största begränsningen är den egna fantasin; största tillgången är en god portion envishet. Fantasi har jag sällan lidit brist på - ej heller envishet. Kanske har den kombinationen varit till nytta för mig ibland? Hur hade jag annars fixat det där med experiment and failure, experiment and failure, experiment and failure, experiment and success? Testar man nya grejor får man ju snabbt lära sig att hantera fakta som att det inte alltid går som man vill eller tänkt sig. Jag har åtskilliga fotografiska misslyckanden bakom mig… 
Det roligaste är att upptäcka nya områden, nya saker, nya möjligheter med den utrustning man har och det gör man hela tiden. Min erfarenhet är att man kommer långt med utrustning som förståsigpåarna fnyser åt och anser vara enkel och begränsad. Minimalism är bra för kreativiteten! Jag har just börjat upptäcka och utforska skönheten i det lilla. En sten kan vara oerhört vacker om man lyckas hitta en bra vinkel och fint ljus, ett ensamt löv kan vara ett under av skönhet, ett skymningslandskap kan bli en pastoral idyll och så vidare.
Jag har återigen lärt mig det där med att böja på knäna, även om det knakar lite numera. Strunt samma! Någonstans försvann det där med att olika motiv fordrar olika vinklar. Nu börjar det komma tillbaka. Vardagen är alls inte så grå som vi tror. Den bjuder på många små upptäckter och överraskningar. Foto är ett bra intresse. Det får oss att upptäcka och ta vara på minsta strimma ljus i mörkret. Det ser du väl på bilden?
