Små barn brukar ha låtsaskompisar. Själv kommer jag ofta på mig själv med att tänka och fungera som hade jag fortfarande hundarna snoendes runt benen. Jag tror att man blir präglad av en uppväxt med djur och anser det vara något positivt. Att dem som aldrig haft den förmånen ställer sig något oförstående och tycker man är larvig tar jag lätt på.

När jag är uppe i Bergslagen ser jag ofta hundar ute på promenad i området tillsammans med husse och/eller matte. Det känns bra. Ibland har man verklig tur, som till exempel när jag klippte gräsmattan vid ett tillfälle i somras. Då fick jag stifta bekantskap med Sigge - en boxervalp, eller snarare unghund. Det där med gräsklippare var något väldigt spännande för honom. Alltså måste det utforskas grundligt.

Sigge nöjde sig inte bara med att utforska mysteriet “gräsklippare” utan även den där mystiska människan som gick runt med den, det vill säga jag. Han fann snabbt att det var roligare att utforska mig, för jag pratade med honom och klappade och kliade honom. Det gjorde inte gräsklipparen. Sigge for fram med den energi som bara unghundar kan ha - så länge den nu räcker, vill säga, för efter ett tag lade han sig ner på gräsmattan och somnade djupt. När hans matte skulle fortsätta promenaden hemåt efter avslutad pratstund, slutade det med att hon fick bära hem en sovande hund. En halvvuxen boxer som sover som en stock är varken det lättaste eller smidigaste att bära omkring på. Jag tyckte mig se Sigge härom veckan. Han är fullvuxen nu och en riktigt stilig boxerkille, åtminstone i mitt tyckte, men jag erkänner villigt att jag inte har någon koll på det där med vad rasstandarden säger.

Rasstandard är för övrigt något vi inte brytt oss särskilt mycket om i familjen. Vi har bara haft dem som sällskaps- och familjehundar. Om mormors bordercollie var “fin” eller inte har jag ingen uppfattning om. Den hunden lämnade in när jag var väldigt liten och jag har bara en à två suddiga minnesbilder av henne samt intrycket att både hunden och jag passades noga så vi inte skulle komma i närheten av varandra.

Labradoren som sedan kom i familjen minns jag desto bättre. Hon dög väl som den representant för rasen hon var, men inte mycket mer. När vi köpte henne 1965 var rasen praktiskt taget okänd i Sverige och alla undrade vad det där var för hund. Bara några år senare visste alla vad det var för hund vi hade. Hon var världens snällaste och tåligaste hund och perfekt i en barnfamilj.

Livat värre skulle det vara, tyckte hon i sina yngre dagar. Mattorna brukade ligga undanskuffade i hörnen och en och annan möbel kunde ha flyttat på sig efter hennes framfart. Åtskilliga gånger sopade hon rent soffbordet med svansen, det råkade vara i perfekt höjd för det, och snart var alla i familjen experter på att fånga koppar och glas med innehåll under luftfärden. Därför vet jag att gudinnan Shiva måste varit labradorägarinna. Det sätt hon avbildas på beror på att någon målade hennes porträtt under en tebjudning.

Bäst var livet på landet, förstås. Där kunde hon bada och simma så mycket hon ville mellan upptäcktsfärderna i skogen. Hon utvecklade även vissa säregna hobbies som fiske och bärplockning. Ja - du läste rätt. Hon hade upptäckt att färska hallon var gott, så hon såg till att själv ta hand om de mogna godbitarna. Annars var hon av naturen försedd med en glupande aptit och åt det mesta. Udda strumpor hade man gott om så länge hon levde. Söndertuggade tennisbollar brukade det också finnas i vårt hem.

Att ställa all mat hundsäkert var något man också snabbt lärde sig - annars var den borta i ett nafs. En sommar skulle det komma gäster och dagen till ära hade det gjorts jordgubbstårta. Tårtan stod på en bänk i köket i väntan på att serveras. När den skulle hämtas och bäras ut till de väntande gästerna, fanns bara fatet kvar plus en tjock labb som satt och slickade vispgrädden ur morrhåren.

Tro nu inte att det hade räckt med att stänga dörren. Hunden lärde sig snabbt att öppna dörrar, såvida de inte var låsta förstås. Först lärde hon sig att öppna dörrar som gick inåt. Det var ingen större konst. En dag insåg hon behovet av att kunna öppna dörrar som gick utåt och efter lite träning på egen tass kunde hon sedan även klara det konststycket. Vi hade då flyttat till ett hus där köksdörren gick utåt; så även dörren till gästrummet. Flocken måste man ju kolla nattetid, så familjens gäster brukade vakna av en skräll mitt i natten. Det vara bara vår hund som skulle in och kolla läget.

Sedan var hon en bra bodyguard när man var liten och hade gjort något man inte borde och därför hade en ilsken mamma efter sig. Då gick hon emellan, ställde sig på baktassarna och lade upp framtassarna på mamma, samtidigt som hon “talade allvar” med matte. “Inget bråk med mina småhussar, tack! De begriper inte bättre, fattaru’ inte det, va?”.  Det hela brukade sluta med att mamma började skratta åt situationen.

Labradorens bedrifter skulle nog kunna fylla en hel bok, så jag nöjer mig med ett utdrag. Det finns ju också ett liv med två taxar att berätta om vid tillfälle.

Your response: