I fem års tid var vi utan hund i familjen. Då och då talades det om att skaffa hund igen, men det stannade vid det. Vid den här tiden hade vi en liten lägenhet i Skåne som användes som fritidsbostad. Vid något tillfälle hade mina föräldrar träffat någon som hade taxar, kanintaxar närmare bestämt, och de hade blivit förtjusta i hundarna. Mindre tänd på idén var dock jag - i min värld fanns det bara labradorer och inga andra hundraser.

Frågan dök upp några gånger lite då och då. Jodå, visst är långhåriga taxar vackra, men det finns ju labradorer, tyckte jag. Så skulle vi en dag göra en bilutflykt i omgivningarna. Jag följde med och plötsligt stannade bilen utanför några hus. “Vad gör vi här” undrade jag. Det skällde inne på området. Det visade sig vara kenneln som födde upp de där kanintaxarna. Vi gick in, fick se på några valpar och sedan var det klippt. Inte kunde jag åka därfrån utan en hundvalp. Kupp kallas det på ren svenska.

Den lilla valpen vi fick med oss hem växte till sig och allt var bra utom en sak: temperamentet. Hon hade visserligen dille på att tugga på och bita i det mesta, men visade också tydliga tecken på att bli lömsk hund som ville flyga på allt och alla, familjen undantagen (och åtminstone än så länge). Inte riktigt den sortens hund vi ville ha.

Kontakt togs med kenneln där man inte riktigt trodde oss, eftersom de var noga med aveln och kända för att föda upp bra och fina kanin- och dvärgtaxar. Om det är en kanin- eller dvärgtax avgörs av hundens höjd och den vet man ju inte förrän den är fullvuxen. Naturligtvis fick vi komma tillbaka. Det gjorde mina föräldrar. Ena kennelägaren sade något i stil med “Är det du som är argsint av dig” och så böjde han sig ner och sträckte ut en hand för att klappa henne varpå hon genast högg honom i handen så blodvite uppstod. Sedan fick vi helt enkelt inte behålla henne, utan erbjöds en annan valp.

Det blev en annan tikvalp som fick namnet Cindy. Hon var en ljuvlig liten varelse, om än med mycket personlighet och stark vilja. Att gå ut och sköta om sig gick an så länge det var fint väder ute. Regnade det utomhus skulle man absolut inte behöva gå utanför ytterdörren, tyckte hon. Det blev ett antal kraftmätningar med den envisa taxen, som till sist blev tvungen att inse att den där jäkla husse Staffan inte tänkte låta en gå hem förrän man skött om sig, alla hätska blickar till trots.

Mindre än ett år senare tyckte vi att det var dags för henne att få en kompis som livade upp tillvaron för henne. Det blev köp hos samma kennel, men ett utseendemässigt mindre lyckat exemplar. Vår Patsy, som hon kom att heta (med lite inspiration av kennelnamnet), hade brun nos och var leverfärgad. Pälsen blev aldrig riktigt perfekt den heller, men vad gjorde det när man är en sådan kelgris och ett sådant charmtroll som hon var? Den som var mindre charmad de första dagarna var Cindy. Hon var störtsur, men fann sig efter några dagar. När allt kom omkring var det bra att ha en kompis.

Det visade sig snart att vi hade två helt olika hundpersonligheter hemma. Cindy hälsade visserligen på alla som kom, men var lite reserverad i början, medan Patsy älskade allt och alla från allra första början. Cindy hade klart sinne för all sorts lyx i tillvaron, medan Patsy glatt höll tillgodo med precis vad som helst.

Cindy älskade till exempel mattes duntäcke. När det inte användes brukade det ligga ihopvikt. En dag hittade jag en konstig bubbla på täcket och skulle snygga till det. Bubblan visade sig vara en sovande Cindy som passat på att smyga in i det ihopvikta täcket när ingen såg. “Mycket opassande att bli upptäckt” tyckte hon, för - som hon oftast tycktes hävda - “Jaaag är en daaaam”. Enligt hennes förmenande passade det sig därför inte att tillrättavisa henne. Då gick hon därifrån på stela, höga tassar, en blick som kunde mörda och ett puttrigt “Hmmpff”. Annars var Cindy lätt att fostra; det räckte vanligen med ett “Nej!” så lät hon bli. Trots detta var hundarna rejält bortskämda och uppvisade vissa olater. En viss Cindy hade till exempel för vana att gå och torka av nosen grundligt på husets bästa matta sedan hon ätit något riktigt gott. Patsy brukade nöja sig med att hoppa upp i förbjudna fåtöljen när hon trodde att ingen såg.

Patsy begrep aldrig finessen med duntäcken och mat som skaldjur, kokt lax och kronärtskockor. Allt i matväg försvann med en förskräcklig fart. Alltså utvecklade hon även synnerligen charmigt sätt att tigga. Sade man ett strängt “Nej!” till henne, spetsade hon öronen, lade huvudet lite på sned och sträckte ut två millimeter skär tunga, väl medveten om att husses stränghet skulle vara som bortblåst sekunden därpå.

Ibland brassade hon verkligen på med allt vad charm som tänkas kunde. Den förvånade och minst lika förtjusta gästen kunde då få se Patsy sitta vackert i knät, med vikta framtassar plus tricket med spetsade öron, huvud på sned och skär tunga. Balansen reglerades medelst intensivt baktassarbete. Det var något hon hade lärt sig alldeles själv. Personligen tyckte jag mest att hon påminde om en termosflaska med rejäl propp på.

Avskyn för vatten hade de gemensam. Patsy fann sig visserligen i att gå ut när det regnade, men det gjorde aldrig Cindy riktigt. En regnig kväll skulle jag gå ut med dem. Eftersom Patsy skulle gå ut så snart hon fått kopplet på sig, kopplade jag Cindy först. Medan jag höll på med att koppla Patsy, fick jag se ett hundkoppel ljudlöst ringla iväg över golvet. En titt runt hörnet och vad fick jag se? Jo, Cindy krälandes upp för trapporna för att ingen skulle höra eller märka att hon försökte smita undan. Efter den betan brukade jag skämtsamt benämna henne “den smygande Cindianen”.

Att bli badad var något fasansfullt. Man lärde sig snabbt att fånga in och bada Cindy först - annars gick hon och gömde sig. En gång tog badade jag dem i fel ordning och fick jaga Cindy runt hela huset plus lyfta undan möbler för att komma åt henne. Efter avslutat bad var man hatobjektet nummer ett resten av dagen.

På äldre dagar brukar taxar bli lite av “poliser” hemma. Våra var inga undantag. De hade sina bestämda uppfattningar om hur saker och ting skulle vara, som till exempel när alla skulle gå upp respektive gå och lägga sig. Påfund som till exempel att byta bil eller skaffa en ny möbel sågs inte heller med blida ögon av hundarna. Typiskt för envisa, charmiga och hunderbara taxar. Även de här två damernas bravader skulle kunna fylla en hel bok, men det får bli en annan gång.

Your response: