Bilden är snodd på nätet - såklart!

Så här i den tysta, mörka natten hemsöks jag ibland av tankar om hur det skulle vara om man skulle uppnå den perfekta arbetsdagen, det vill säga dagen då precis allting klaffade och funkade perfekt. Vemsomhelst inser ju att det är en illusion, men den kan kännas skön att somna till. Jag rättar till täcket och skakar kudden. Nu känns det riktigt behagligt och då börjar tankarna komma, liksom mitt alter ego som står för själva utförandet. Socker-Staffan heter han.

Tid för avgång. Jamen för f-n - se till att komma på tåget någon gång. Ett svampmoln stiger upp från förarhytten och vips är alla ombord, det blinkar i A-signalen, dörrna stängs och tåget rullar iväg. De har ju sagt att kollektivtrafiken måste bli (ännu) punktligare och då ska den tamigfan också bli det. Jag skiter väl i att det precis har kommit en tunnelbana - de som inte kan passa tiden får bli kvar. Sedan kan de dilla om hövlighet och service bäst de vill. Här ska passas tider minsann!

Uppehåll vid trafikplats som ligger nära två gymnasieskolor och ett stort köpcentrum. Sådär en femtio skolungdomar ska gå in i samma vagn och genom samma dörr. Ut som ett jehu far Socker-Staffan och vrålar så folk tror att en smärre naturkatastrof har drabbat omgivningen. Äsch, det var bara jag som lärde dem att veta hut. Med ett schysst växelklot slår man omgivningen med häpnad!

Fan vad de gafflar därute i kupén. Några talar ett språk jag inte förstår. Däremot förstår jag att bägge talar det flytande, för jag hör ju hur de bubblar med varandra. Lämna plats för avstigande, heter det ju och tänk - här gör man faktiskt det. Så smidigt det kan gå. Men vad ända in i självaste?! Nu är det plocka syndare som gäller. Får tag i en, sliter propparna ur öronen på honom och vrålar “Är ni både blinda och döva, va? Hör ni inte att jag ropar ut trafikplatserna? Ser ni inte var ni är? Sitta där och dröna och inte resa er upp och plocka ihop ert pick och pack förrän tåget har stannat och folk har börjat stiga på. Då blir det ju tvärstopp i trafikutbytet!”. För att förhindra att tilltaget upprepas råkade jag visst skicka iväg hans Ipod i en snygg båge genom luften. “Vad sade du? Råkade dina nycklar hem följa med? Vad trist, men du hittar nog en bra låssmed i Gula sidorna” varpå hyttdörren stängdes med en skräll. Serviceminded som jag är gav jag ju honom ett tips om hur han kunde lösa problemet, eller hur?

Aj då, här står några barnvagnar och de har placerat sig hyfsat rätt. Då kan jag ju inte glida med tåget och få dem att springa x antal meter. Så synd. Önskar att det kunde vara rätt spårvidd på barnvagnarna. Då kunde de åtminstone tolka efter tåget och inte riskera att sinka mig. Funderar dock på att ha lite kul med en barnvagnsresenär nån’ gång. Allt som behövs är en lämplig konduktör att svärja sig samman med. Min plan är att låta konduktören distrahera mamman medan jag byter ut ungen mot en kvarglömd skinkstek eller liknande. Oroa dig inte, ungen kommer att lämnas tillbaka innan det så att säga är för sent, men tänk vad glad mamman blir av alla kommentarerna när vilt främmande människor glor in i barnvagnen. “Gud så gullig han är - och så lik mor sin”.

Nix - här ska minsann inte springas utefter halva tåget och välja vagn. Hoppa genast ombord - annars blir du kvar! Till råga på eländet knackar någon på förarhyttens fönster. “Vad är det nu då” tänker jag medan jag sliter upp rutan. “Varför var tåget så försenat igår eftermiddag? Kommer det att vara likadant idag också” undrar en äldre herre. Ler mitt allra trevligaste leende och säger “Ledsen, men jag var ledig igår, så jag vet inte vad som hände då. Idag ligger dock allt i tid”. Svaret tillfredställer herrn, vilket jag noterar samtidigt som jag tänker “Stick du till skogs, gubbdjävel”. Avleder de dystra tankarna med att fundera på att föreslå någon sorts plattformsvakter som jagar på folk på tåget med blåslampa. Tänk vad lite tid uppehållen skulle ta då.

På ett ställe tänker någon tanken att krypa under fällda bommar. Jag kan det där med att kommunicera med min omgivning, så jag tutar, gestikulerar vilt och ger vederbörande en blick som säger “Gör du det där sliter jag dig i stycken - antingen med tåget eller med händerna”. Det brukar funka och personen står mycket riktigt kvar på rätt sida om bommarna och i stram givakt för mig. Det sistnämnda är vad jag kallar för stil. Resten av resan törs ingen utmana ödet och det märks, för allt funkar perfekt och vi kommer mycket riktigt in i tid. Så ska en slipsten dras!

Nu börjar solen skina gul över taken och snart är den riktige Staffan vaken, utsövd och redo för en ny, givande arbetsdag. Yes!

Your response: