Jag lyckades göra min bloggkompis Skogsnuvan häpen genom att avslöja att jag åker till däckverkstaden för att skifta från vinter- till sommardäck (och omvänt). Först tänkte jag förklara varför genom att förklara i svaret på kommentaren, men insåg snabbt att det skulle bli en lång drapa. Alltså kunde jag lika gärna skriva ett inlägg om saken.

Anledningen till att jag åker till däckverkstaden är enkel: Det är för ont om plats för sådant här i området. När jag bodde i Rågsved låg det en stor parkeringsplats utanför huset. Inte bara bra att parkera bilen på, utan också perfekt för till exempel sådana övningar som däckbyte.

Så flyttade jag till en större lägenhet i ett äldre område lite närmare stan och här bor jag fortfarande. Den del av området jag bor i stod färdig 1948; den sista delen av området var klar 1952. Skulle man bege sig hit ut på den tiden fick man åka spårvagn, det vill säga Örbybanan. Nere vid tunnelbanestationen kan man fortfarande se resterna av en vändslinga för extravagnar. Bebyggelse i form av så kallade egna hem fanns här redan. Nu skulle ytterligare en dimension in i området i form av hyreshus.

Bostäderna man byggde var av en standardtyp som varierades lite från område till område. Smala kök, små hallar och badrum gjorde att lägenheternas övriga rum fick ytor som kunde disponeras på ett vettigt sätt och stora fönster gjorde lägenheterna ljusa. Utanför stadskärnan behövde man inte bygga hus i kvartersform med de mörka bakgårdar detta kan medföra. Konceptet funkar utmärkt än idag. Vissa saker som vi tar för självklara i flervåningshus idag, som till exempel hiss, hoppade man över och kunde därmed hålla byggkostnader och hyror nere. Det där med tillgänglighet för äldre eller funktionshindrade tänkte man inte på då. Husen fick också tegeltak. Om det var av kostnadsskäl eller på grund av brist på takplåt efter andra världskriget vill jag låta vara osagt, men jag tycker att tegeltaken är snygga.

Idag anser man att husen från den här tiden är något av det bästa som någonsin byggts rent tekniskt sett. Standardiseringen gjorde att byggtakten kunde hållas hög, kostnaderna kunde hållas nere samtidigt som resultatet blev moderna, välplanerade och trevliga bostäder.

Utemiljön då? En sak är säker: den är mycket trevligare än miljonprogrammets miljöer där gångvägar dragits fram med linjal. Här tar gångvägarna till området hänsyn till naturen. En liten uppförsbacke fick fortsätta att vara sådan och där man behövde göra en mjuk böj förbi en liten bergknalle, gjorde man det istället för att spränga bort bergknallen. Det ser både trevligt och vackert ut och asfalten stör inte – intrycket av att man tagit hänsyn till naturen dominerar.

En kompis följde med hem när jag nyligen flyttat in här. Han tittade sig omring snabbt och sade “Det märks att området byggdes innan bilen blev var mans egendom”. Ett väldigt sant uttalande och här har tiden definitivt gått ifrån området. Jag såg ett från området taget omkring 1960. Enstaka bilar stod parkerade på gatan. Gatorna är smala. På ena sidan står bilarna parkerade och trafiken till och från området har den andra sidan till sitt förfogande. Får man möte får man antingen köra in i en ledig lucka eller upp med ena sidan på trottoaren, helst utan att meja ner någon fotgängare.

När jag flyttade hit 1994 bodde många äldre kvar i området. Få av dem körde fortfarande bil – om de någonsin haft någon. Det gick att hitta parkeringsplats dygnet runt. Bara några år senare började förvandlingen. Av fullt naturliga skäl blev de äldres skara glesare. Yngre flyttade in och de flesta av dem har minst en bil. Nu är här överfullt med bilar och parkeringsplatserna räcker inte till. Kvällstid kan man få se de mest egendomliga och regelvidriga parkeringar. Något bör onekligen göras åt saken, frågan är bara vem man ska ge sig på. Sedan kommer förstås den lokala opinionen att protestera högljutt mot eventuella förändringar, men det är en annan sak.

Första åren jag bodde här brukade jag byta däcken själv här hemma, även om jag fick hoppa undan då och då. Nu är det fler bilar i området plus en servicelinje plus det att det kan vara förbaskat trångt mellan de parkerade bilarna. Jag ledsnade således på ständiga undanhopp och tyckte det gick snabbare att åka till däckverkstaden. Priset de tar för jobbet är överkomligt.

Jag har förstås funderat ibland på att byta däcken när jag är uppe i Kopparberg och ett år fick vinterdäcken ligga i garaget där, men risken för att oväder i form av snö och halka utbryter medan bilen och jag är i Stockholm har fått mig att avstå. Det funkar helt enkelt smidigast att byta däcken på verkstad. Flyttar jag någon annanstans blir det kanske annorlunda, men det tar vi då.