Bilden är snodd på Internet - var annars?

Det hände sig en alldeles vanlig dag att jag steg på tunnelbanetåget på väg till jobbet. Lämplig sittplats uppsöktes och intogs. Snett mitt emot mig satt en ung tjej och naturligtvis satt hon med benen korsade över varandra och tog därigenom upp två sittplatser. Mig störde det inte just då, men redan vid nästa station steg massvis av människor på och alla tillgängliga sittplatser behövdes. Alltså behövdes de två lediga platserna där vi satt, men tror ni att hon vänligt och hänsynsfullt gjorde det lätt för den som ville sitta mitt emot henne? I helsicke hon gjorde!

Med sur och snorkig uppsyn drog hon in de fortfarande korslagda benen. Det var bara det som behövdes för att Socker-Staffan skulle vakna till liv igen. Jag slängde min allra elakaste blick på henne, men hon kontrade med att se ut som en stackars förorättad liten nippertippa. Nu djävlar!

Kan du inte sitta med benen som folk och visa lite hänsyn och vänlighet genom att göra det möjligt för folk att resa sittande på tunnelbanan, va? Sätt på dig en lite längre kjol eller ge fan i stringtrosorna! Du ska få ett par Socker-Staffans specialstring att bära; ett tuktredskap för obstinata små nippertippor som du där stringen är av rejäl resår som går att dra ut. Vill du inte ta reson är det bara att släppa taget. Vill man vara fin får man lida pin, har du inte hört det förut?

Hon fortsätter att se sur och förorättad ut med benen i kors så länge resan varar, så jag övergår till att irritera mig över den tilltagande hänsynslösheten i form av skoavtryck på sätena. En dag kommer Socker-Staffan att fara runt som ett jehu i vagnarna vilt svingandes en yxa i lämpligt utförande. Det krävs skarp lut för skorviga skallar, lär Karl XI ha sagt en gång. Jag skriver under på det och att lära ut hänsynsfullhet medelst hänsynslöshet verkar vara rätt metod i det här fallet.

Nu känner jag mig riktigt upprymd och belåten. Livet leker i allra högsta grad. Är det inget mer jag kan hitta på när jag ändå är i farten? Jo, jag kan alltid irritera mobiltelefonprataren därborta genom köra upp mitt vidrigt fula tryne någon decimeter från hans och bröla med en röst färgad av avgrunden “Alla talar med någon, men inga talar med varandra”. Då får han något att tänka på. Men vad i helvete - är jag redan framme? Det senaste påfundet får anstå till ett annat tillfälle. Bättre är att ställa sig i kön för att stiga av.

Människomassorna myllrar trögt över plattformen och till råga på eländet är en rulltrappa avstängd för renovering. Förbannade fårskock man hamnat i, tänker Socker-Staffan ackompanjerad av de spikbeslagna kängsulornas taktfasta klamp, accentuerat av små gnistskurar. Om någon minut är han framme på jobbet och har - i bästa fall - hunnit återta sin vanliga skepnad. Med ett schysst växelklot slår man omvärlden med häpnad!

 

Your response: