Då och då händer det saker som inte borde hända, nu senast tragedin med Engla. Naturligtvis tycker jag det är förskräckligt, men drevet som sätts igång efter var sådan händelse tycker jag nästan är värre. Jag är inte dummare än att jag ser att pressen tar chansen att sälja fler lösnummer några dagar till, även om de försöker gömma sig bakom deltagandets mask. I kölvattnet följer numera manifestationer, listor, e-post och sms av olika slag. Här förstår jag att de bakomliggande avsikterna brukar vara osjälviska, oegennyttiga och goda. Fina egenskaper och vackra tankar, men att delta i sådana aktioner eller vidarebefordra meddelanden av olika slag är inte min pryl. För mig räcker det med att ägna de anhöriga en tanke i egenskap av medmänniska, även om jag inte känner dem.

Hörde på jobbet igår några som talade om att de tänt ljus för Engla. Kanske hade jag varit mer benägen att tända ljus och liknande - om det inte hade varit för att jag har just det jobb jag har. Det händer ibland att vi får besök av ett rätt otäckt väsen. Döden, heter han. När han kommer på besök brukar en tråkig olycka ske. Det tar lite tid, men man måste lära sig att hantera hans härjningar på ett vettigt sätt. Gör man inte det, blir det svårt och jobbigt i onödan.

• Första insikten: Tragiska händelser inträffar alltid runt omkring oss, vare sig vi vill det eller inte.
• Andra insikten: Det är knappast något jag kan göra åt det i mitt jobb. Nödbromsa, tuta och hålla tummarna; mer att ta till finns inte.
• Tredje insikten: Inser och accepterar man ovanstående fakta brukar det gå att ta sig igenom något sådant om man skulle bli drabbad och komma tillbaka helskinnad (men jag säger inte att det går lätt alla gånger).
• Fjärde insikten: Det måste vara bättre att hylla och uppmärksamma livet än döden.

Tjänstgör jag som trafikledare ligger inte mitt fokus på “hur det gick för den som blev påkörd”. Det är inte särskilt intressant eller viktigt just då. Jag har fullt upp med göra situationen uthärdlig för den drabbade personalen, med Räddningstjänsten, säkerhetsutredarjour, ersättningstrafik och andra som kan behöva tillkallas för att reda upp situationen så snabbt, smidigt och hänsynsfullt som möjligt.

Jag är fullt medveten om att detta låter synnerligen hårt och kallhamrat, men låter man annat ta över, blir händelsen inte särskilt bra hanterad. Höll just på att använda ordet “proffsig” men ändrade mig snabbt, för hur erfaren man än är, har man efter var olyckshändelse ändå en känsla av att man inte gjort nog eller tillräckligt. Det kan man inte göra, så den känslan får man också lära sig att hantera.

Det är just vad som numera händer efter en olycka, i synnerhet när en yngre person har förolyckats, som kan få mig att reagera kraftigt. Det har blivit sed att vänner smyckar platsen för olyckan med blommor, ljus och små presenter. Tanken kanske är vacker sett ur deras perspektiv, men inte mer än så, anser jag. Platsen för en olycka brukar betyda att man är farligt nära spåret och det har hänt att någon eller några av oss varit nära att klippa en eller ett par av de sörjande vännerna några dagar senare.

Smyckandet av olycksplatsen, eller ett lämpligare ställe alldeles i närheten, har många gånger pågått i flera månaders tid. Visst, de sörjer och är ledsna - det har jag full förståelse för, men ägnar man någonsin en tanke åt den förare som drabbades av olyckan? Det kan inte vara särskilt trevligt att ideligen bli påmind om händelsen.

Bättre vore väl i sådana fall att sörjande vänner skickar blommor och kort till de närmast anhöriga, sedan till begravningen och därefter pryda graven med blommor. Det må vara ett envist fasthållande vid gamla traditioner, seder och bruk, men jag tror att de anhöriga, mitt i all sorg, gläder sig mer åt blommor och små kort som kommer till bostaden och det måste kännas lättare för dem att få hälsningarna från dem som vill hedra den bortgångnes minne på det viset än att behöva besöka själva platsen, liksom att sedan få se mängder med vackra blommor vid begravningen och sedan på graven. Jag är övertygad om att det har mycket större och bättre effekt än blomsterhögar på asfalt eller makadam.

Naturligtvis är jag medveten om att det finns andra traditioner och uppfattningar än de svenska, men jag är svensk och tänker och tycker därför som en sådan. Kanske vill jag istället välja att se ett trevande samhällsengagemang hos dem som till exempel tände ett ljus för Engla eller deltog i någon annan manifestation nyligen. Respekt för sådant, för vi är som bekant inte förskonade från våld och grymheter. Då gäller det bara att på ett eller annat sätt fortsätta på den inslagna vägen dagen efter manifestationen.

Vilken väg som är den rätta är olika för olika personer, men glöm det där med att förändra hela Sverige och kom istället ihåg att det lilla du gör faktiskt betyder något i slutänden. Det lilla behöver inte vara storslaget eller rikta sig till någon särskilt utsatt grupp eller liknande. Du kanske känner en ung tjej eller kille som du kan visa något, lära något, bolla en tanke eller idé med eller kanske väcka ett intresse hos? Tecken på vanartighet är inte alls nödvändigt för att det ska vara motiverat.

Någon kanske spolar en plan nära bostadsområdet så dess barn och ungdomar får en skridskobana, en annan kanske är duktig på motorer och ger någon en chans att få del av kunnande och erfarenheter, en tredje är skicklig på att sy eller sticka och delar gärna med sig av den kunskapen och en fjärde har språkliga färdigheter och kan ge hjälp när någon kört fast mitt uppe i hemläxan. Små, små saker som betyder mycket på vägen mot ett vänligare och bättre samhälle, för jag är övertygad om att det är i den lilla vardagen som det stora sker. Det kanske även betyder en olycka mindre, vilket är värt hur mycket somhelst.

 

Your response: