Jag hade bestämt mig för att inte plocka fram kameran på jobbet idag, men ändrade mig snabbt när jag fick se att lokomotor Z6p råkade vara inne på Stockholms Ö med utrustning och mannar. Det var visst några spårarbeten på den nedre bangården som skulle göras. Den måste ju förevigas och alltså blev det kamera med iallfall. Principer och jag…

Att ta med kameran visade sig vara rätt sak att göra idag. En kamera kan inte bara användas till att ta bilder med – den kan tjänstgöra som “påtryckningsmedel” ibland. Två killar av tre, ålder runt 15 år, hittade jag uppe på taket till gamla tågexpeditionen. Jag bad dem naturligtvis gå ner därifrån per omgående. Det tog dem bara ett par sekunder att se min kamera och naturligtvis ville de bli fotograferade. Jag var inte sen att dra fördel av situationen och svarade därför snabbt “Ja, när ni har kommit ner”.

Den första tog samma väg ner som de kommit upp, det vill säga använde ett bord till en gammal utemöbel som de rest upp på högkant. Kille nummer två ville av någon anledning inte använda det sättet att ta sig ner, utan skulle prompt hoppa. Jag sade att jag tyckte att det var i högsta laget för att ett hopp skulle vara något att rekommendera och försökte få honom att ta ett lite säkrare sätt, vilket skulle innebära att jag skulle gått och bett vaktis om en stege.

Naturligtvis ville han inte det. Prestigeförlusten skulle bli för stor. För en del är det mycket idioti man måste leva upp till för att vara en man, även om man i själva verket är en tonårsvalp. Alltså satt han där, tittade ner och försökte bedöma hur han skulle hoppa för att inte slå sig rejält, medan jag muttrade något att jag inte ville vara med om några brutna armar eller ben, vrickningar eller stukningar. Jag kunde lika gärna ställt mig och snackat med väggen.

Han envisades med att han absolut skulle hoppa ner, när han i själva verket var skitskraj. Jag envisades med att inte gå därifrån förrän han hade kommit ner och hade han gjort sig illa, ville jag att det skulle finnas någon vuxen där som kunde agera direkt om så behövdes. Djävla situationer ungar kan försätta en i, men vad ska man göra när kommunikationen på sunt förnuftnivå är lika med noll?

Ner kom han till sist och det hel och välbehållen. Då infriade jag mitt löfte och fotograferade dem. De såg positivt överraskade ut, för de trodde väl att jag bara skulle dra därifrån, men tji fick de. Det är bra att ha med sig kameran ibland.