Nu när våren är i antågande sätts sinnen och känslor lätt i brand. I år måste något ha gått snett. Tjejer och killar tänder inte bara på varandra - några tänder dessutom bokstavligen talat på väntkurar. I går fick jag se att en väntkur vid Tibble hållplats var sönderbränd. Undrar hur de burit sig åt egentligen; konstruktionen är av metall och glas.
Natten till idag hade Pressbyråkiosken vid Åkersberga station brunnit och lär inte kunna öppna på ett bra tag. Vad tänker de på och med egentligen? Visst kan ungdomar göra dumma saker ibland, det hör så att säga till, men några gränser får det lov att finnas och pyromanerna har gått långt över dessa.
Jag hör inte till dem som jämt och ständigt brukar säga att allt var bättre förr, men när jag växte upp var föräldrarna fortfarande fullt ansvariga för sina minderåriga barn och var därmed tvungna att betala både för olyckshändelser och skadegörelse. Du kan lita på att man fick höra detta hemma och därför blev väl busstrecken tämligen oskyldiga med nutida mått mätt, för annars skulle både himmel och jord rivas upp - minst sagt. En stor naturkatastrof skulle ha känts som en ganska mysig sak jämfört med vad jag skulle råkat ut för hemma om jag fått för mig att tända eld på en kiosk och blivit ertappad.
Ska vi behöva vrida tillbaka tiden till detta för att vissa ungdomar ska förstå och acceptera de gränser som föräldrarna sätter? Ska det vara nödvändigt för att samhällets gränser, regler och normer bättre ska respekteras? Å andra sidan skulle det inte ha någon större inverkan på livet för alla våra skötsamma och fina ungdomar - för det finns naturligtvis massor av sådana i vårt avlånga land - så varför inte? Dessutom vill jag tro att i de allra flesta fall har vandalerna föräldrar som absolut inte ställer upp på kriminella handlingar och dåligt beteende.
Det är självklart att ungdomstiden innebär ett sökande efter större frihet. Ju äldre de blir, desto mer frihet kan de ges. Haken är bara den att allt har en motpol för att balansen i tillvaron ska upprätthållas och friheten balanseras av ansvar. Av olika anledningar tycks inte detta gå fram till alla. Alldeles för många, både unga och äldre, luftar inställningen “det tar väl någon annan hand om, vem bryr sig, …och?”. Jag säger bara att den där “någon annan” skulle jag inte vilja vara, för han eller hon måste ha fullt upp för jämnan.
Begreppet “ansvar” ska givetvis inte ligga som ett ok på allas axlar, men jag tror vi måste få in det i vardagslivet igen. Det kommer inte att lösa alla problem, men jag är övertygad om att åtskilliga onödiga händelser kommer aldrig att inträffa då.
Postat i Övrigt
