Idag hade jag bestämt mig för att åka till landet. Det blev inte av. För länge, länge sedan hade jag bestämt mig för att städa upp ordentligt hemma. Det har inte heller blivit av. Ännu längre tillbaka bestämde jag mig för att köpa nytt skrivbord och några förvaringsgarderober. Jag har ännu inte förmått mig att köpa dem. Att få vissa - rätt enkla - saker gjorda känns som att ta sig upp för Jakobs stege. Vad är det med mig egentligen?

När jag växte upp, sade omgivningen ofta till mig att jag var så lugn och snäll. Länge och väl har jag ansett mig vara bland det mest statiska man kan tänka sig. Nu börjar jag upptäcka att det finns en annan Staffan som gör sig mer och mer påmind.

Den okände Staffan kanske också är hyfsat lugn och snäll, men ack så ombytlig av sig. Gör en sak, men ändrar sig sedan eller tröttnar. Bestämmer en sak, men skjuter upp själva utförandet eftersom han gör annat som han tycker är roligare. Skaffar sig något, men ledsnar så småningom. Har bott i samma lägenhet i 14 år, vill ha något annat men vet inte vad. Det enda gemensamma han har med den forne Staffan är att han skriver och fotograferar med samma brinnande intresse.

Dock tog han sig samman och började röja upp lite här hemma idag. Samlade snabbt ihop två kassar med skräp. Kunde sakligt konstatera att vi dränks i information om olika saker och hittade papper som var flera år gamla. Ids inte, orkar inte eller bryr mig inte? Jag vet inte!

Ändå har jag lyckats ta mig bort ifrån det där med att spara saker “som kan vara bra att ha”, för de låg och tog upp plats utan att någonsin komma till användning. Tvätt och strykning sköts också. Vill inte gå ut i smutsiga eller skrynkliga skjortor. Lite sken av ordning och reda kan jag väl få ge?

Förmodligen har jag kommit på att det finns så mycket nytt och spännande att upptäcka, att det vanliga livet och de vanliga rutinerna blir både oväsentliga och ointressanta. Lite trist är det förstås att man inte kan släppa in en normalt funtad människa i lägenheten, men det är väl priset jag får betala för min nyfikenhet.

Förbannar och svär; allt det här skulle jag ha gjort när jag var ung. Då vågade jag inte. Jag var så blyg och misstänksam mot allt och alla. En grå mus? Nej, snarare en osynlig och försökte sig någon på att komma i närheten av mig spottade och fräste jag som en ilsken katt.

Mellan 1973 och 1985 bodde jag i Göteborg. Gång efter annan försöker jag förtränga den perioden i mitt liv, för på många sätt förminskade den mig katastrofalt. Hur det hade blivit om inte om hade varit är det ingen mening med att fundera över, för det finns inget svar.

Gång efter annan känns det som om den hoppar upp, ger mig fula bulor och fläskläpp. Tyst med dig, stick inte ut på något vis, finnas men inte synas. Hur blir man av med 12 år? Jag vill inte ge någon eller något skulden, lika lite som jag vill skylla ifrån mig.

Tills dess att jag fått svaret, fortsätter jag att upptäcka en massa nya, spännande saker. Enda abret är att jag är fullvuxen sedan länge. Måste ideligen påminna mig själv om detta faktum. Tills vidare får det vara lite si och så med ordning och reda. Saker och ting försvinner i varje fall inte – de samlas på hög.