Någon hade råkat hälla ut de vackra stenarna ovanpå kullerstenen i en av Gamla stans gränder. Jag tyckte kombinationen var så vacker att jag tog en bild på den. Ibland är det kanske så att det spontana, det oplanerade och oväntade är vackrare eller roligare än det regisserade, planerade och förutsägbara?

Missförstå mig rätt nu – jag är inte ute efter att börja propagera för anarki. Lagom är bäst, heter det ju. Annars tycker jag att engelsmännen har ett bättre uttryck för detta, nämligen “There is a time and place for everything”. Det är nog det som är tillämpbart här.

Sedan går allt i vågor. För tillfället har jag funderat mycket kring det konstnärliga – även om jag tycker att ordet låter väldigt pretentiöst - och just nu gillar jag det spontana uttrycket bäst. Det bjuder på så många överraskningar, är avslappat och fullt av saker jag inte tänkt på tidigare.

Jag gillar förstås att ta konventionella porträtt också. Det är alltid lika spännande att se vad man kan hitta. Man tror ju att varje människa har ett ansikte, vilket förstås är sant. Däremot kan varje människa uttrycka så mycket med sitt ansikte att jag, i det här sammanhanget, inte drar mig för att hävda att varje människa har flera ansikten. Det är en enorm kick när jag lyckats hitta ett ansikte som uttrycker något annat än det vanliga och därtill lyckats få det till något som kan anses som bra.

Ett av drömprojekten fick jag inspiration till när jag gick fotokursen. Andra gången fick testa att jobba i studion, började vi röra oss spontant när vi fungerade som modeller år kurskamraterna. Jag, som inte har någon vana vid att dirigera fotomodeller, tyckte det var väldigt inspirerande och roligt att försöka hänga med i svängarna med kameran och kände att det där skulle man kunna utveckla lite.

Alltså skulle det bli extra kul om jag någon gång kunde hitta någon som ville ställa upp som modell, men som var stark nog att ha egen uppfattning om hur man kan se ut på bild. Inom rimliga gränser förstås, är det kanske bäst att tillägga. Det viktiga är att personen törs hoppa över den konventionella respekten för kameran och tanken att försöka hänga med i svängarna och se vad det blir av det i slutänden får det att pirra lite i magen.

Ett annat tema som vore roligt så här års är alla tatueringar man ser. Många är riktigt snygga, så varför inte fotografera dem? Okonventionellt – javisst, men varför inte, för man tatuerar sig väl inte för att sedan hemlighålla tatueringen för omvärlden? Att det sedan finns tatueringar på mindre lämpliga ställen är en annan diskussion, för inget säger väl att jag måste fotografera precis allt eller överallt? Man har ju alltid ett val.

Ett val gjorde jag igår. Jag fick syn på en kille och en tjej där killen, uppenbarligen långväga ifrån, var alldeles för varmt klädd för att skydda sig från det förmodat iskalla klimatet här uppe i norr. Dock hade han sådana där flip-flops på fötterna. Anblicken var ganska komisk och min första ingivelse var förstås att försöka fånga honom på bild. Sedan tvekade jag, det blev ingen bild och det känns bra idag.

Syftet med att ta bilder är, åtminstone om du frågar mig, att försöka åstadkomma något som åtminstone är acceptabelt ur konstnärlig synvinkel. Det handlar alltså om att försöka få till något vackert. Rent tekniskt sett hade jag kanske fått till en sådan bild, men det finns fler aspekter än så. Jag vill inte sjunka till att medvetet förlöjliga folk och den risken fanns om jag hade tagit bilden, för att han bara hade de kläder han fått med sig i packningen och inte mer.

Att fotografera dem som medvetet valt en annorlunda klädstil för att därigenom uttrycka grupptillhörighet, musiksmak osv tycker jag inte är samma sak som att förlöjliga dem, såvida inte bilden används i ett sådant sammanhang. Det är att dokumentera och porträttera dem som de är och har valt att vara. Konstigare än så tycker jag inte att man ska göra det. Dessutom finner jag det som ligger lite utanför det vanliga och utanför mina egna referensramar vara inspirerande. Därmed följer att jag kan finna en punkare lika intressant som en Stureplansstekare, men så är jag ju som jag är…

Sedan funderar jag ofta på hur man ska gå från tanke till handling. Något saknas. Jag kan inte titulera mig “fotograf” för jag är ju inget proffs, med fotografutbildning i bagaget, dyrbar utrustning och en bra studio. En bra kamera har jag, det mesta jag behöver har jag också – har ju alltid hävdat att minimalism är bra i de sammanhangen – och min studio i det fria är förbaskat stor.

Vad är jag då? En amatörfotograf? En avancerad fotoamatör? Fotograf är jag förmodligen när jag är ute och tar bilder, eftersom jag fotograferar då, men det är just där och just då. Sedan då? Det där med att etikettera och sortera folk har både för- och nackdelar. Äsch, jag löser den frågan med tiden. Tills dess funkar det finfint att framstå som en halvgalen person med kamera och fåniga konstnärliga ambitioner och tankar. Jag är rätt snäll av mig och jag bits inte. Det räcker kanske till att börja med?