Gustav III:s staty nedanför slottet tycker många om att sitta vid när det är fint väder. De upphöjda avsatserna gör att man både syns och ser bra. Alltså måste även jag testa och se om detta gav någon effekt man kunde dra nytta av med kameran i hand. Här härskade magiska krafter, den saken var klar, och jag fann genast nya motiv och nya perspektiv, men inte riktigt som jag tänkt mig.

Det första som mötte mig var de prydligt parkerade skorna på bilden ovan. Någon ägare fanns inte inom synhåll. Jag förmodar att han tassade tyst därifrån i strumplästen, även om promenader i strumplästen inte precis är något jag vill rekommendera i stadsmiljö. Smutsen är ett litet problem jämfört med glaskross och annat man kan göra sig rejält illa på.

Genast dök Cornelis Vreeswijks rader “Somliga går med trasiga skor” upp i mitt huvud. Så vackra, så mänskliga, och så tragiska på samma gång. Nåja, har ingenting hänt så står skorna kvar där än idag.

Efter denna min första upptäckt behövde jag bara gå ett halvt varv runt statyn för att göra nästa. Där stod resterna efter någons måltid. Fest skulle det vara, men kassan var tydligen skral för här har huggits in på en form med något färdiglagat i och en pava Koskenkorva. Inte precis en kombination som faller mig på läppen. En av livets stora mysterier uppenbarade sig i det lilla perspektivet: Var i hela friden värmde de maten?

Den stora frågan fick ett enkelt svar: Går man på eldvatten kanske det inte spelar så stor roll om maten är varm eller inte. Man håller värmen på annat sätt. Sedan jag snabbt konstaterat och löst dessa viktiga problem kunde jag fortsätta min promenad stärkt av en ny, viktig slutsats, nämligen att historiens vingslag inte alltid tål närmare granskning (utan att för den sakens skull racka ner på Gustav III:s regeringstid).