Fick syn på den här flickan som nyss fått en ballong. I våra vuxna ögon är det just inget annat än en liten flicka med ballong och hennes lek med ballongen får henne att hamna lite på efterkälken. Vi vuxna minns eller vet inte hur fel vi har. Jag har fortfarande dammiga minnen kvar från när jag var i den åldern och lyckats tjata eller tigga mig till en ballong. Jag minns hur lycklig jag blev när de vuxna gav efter och hur stolt jag var där jag gick med min nya, fina och färggranna ballong.

Ballong och ballong förresten. Sett med mina, då ännu barnsligare ögon, var det en helt fantastisk ny pryl som satte fantasin i obegränsad rörelse där den svävade fram högt upp i luften. Har för mig att den tidens ballongförsäljare ofta knöt fast ballongen i en av mina jackknappar så den inte skulle försvinna upp i det blå inom loppet av sådär en 30 sekunder. Begäret lyste ur mina ögon när jag tittade på alla ballongerna som fanns; om jag en dag skulle lyckas komma över tillräckligt många, skulle jag kanske kunna lyfta från marken och sväva iväg genom luften…

Det fanns dock vissa betydligt mer jordnära realiteter man var tvungen att inse, även om de var svåra att förstå och acceptera. Försedd med en gasfylld ballong fick man inte åka buss. Under ljudliga protester tvingades jag således att acceptera att man inte alltid får göra allt man vill. Nöjet att åka buss förutsatte att man avstod från nöjet att äga en ballong. Blääää! Undrar för övrigt om inte den regeln finns kvar än idag, även om den inte längre verkar tillämpas.

Har vi tur, överger viljan att leka lite, vara nyfiken, fantisera och upptäcka omvärlden på andra sätt oss aldrig – den förändras bara och anpassar sig till tidens gång. Om inte annat kan man upptäcka och inse det när man ser ett litet glatt barn med ballong.

Nu kan det ju vara långt mellan tillfällena att se detta. Vad gör man då? Jo, man kompenserar sig så gott man kan förstås. Små barn upptäcker nya fantastiska saker med hjälp av en ballong. Stora barn kan göra samma sak till exempel med hjälp av en kamera. Ok, skillnaden i inköpspris och resultat av leken är onekligen förbaskat stora, men ändå. Små barn kan leka med ballonger; stora barn kan leka och minnas med kamerans hjälp. Det ser du väl på bilden ovan?

Den mer än fullvuxne mannen är inne i sin egen lilla fantastiska värld tack vare kameran, även om det inte ser ut så. Minnesbilderna av utflykten får han med sig hem. Förr var det mamma som tålmodigt fick stå och vänta på sitt lekande barn – sedan långt tillbaka är det hans fru som övertagit den rollen.

Visst ligger det enormt mycket mellan ett lekande barn och en fotograferande vuxen, men ibland är steget från ballonger via minnesbilder till verkliga bilder väldigt kort – det syns ju klart och tydligt, eller hur?

 PS: Kamera går naturligtvis att byta ut mot något som stämmer bättre in på dig och det du går igång på.