Kvällssolens strålar börjar sänka sig över Lejonbacken, men lejonet håller ståndaktigt vakt över staden. En uppsättning lyktor håller det omedelbara mörkret på avstånd. Man har väl rätt att vara lite skumögd när man hållit igång i några hundra år.

Snart ligger juninattens mörka skymning över staden i några timmar innan det åter börjar ljusna, men lejonet håller vakt och har koll på vad som händer och sker runt omkring honom.

 

Strax intill Kungliga Slottet ligger Storkyrkan, eller Sankt Nikolai kyrka som den egentligen heter. Den har sin egen sagolika historia. Byggd som bykyrka blev den med tiden Stockholms domkyrka och utvidgades allteftersom. Expansionen fick ett abrupt slut när Gustav Vasa lät riva en del av koret för att få plats med en försvaranläggning i form av en stadsmur. Idag finns kyrkans rivna del markerad i stenläggningen mot Skeppsbron till, så nutidens människor kan få en uppfattning om hur stor den varit. Ok det var ingen jättebit av kyrkan som revs, men ändå.

Tornet är från 1700-talet och ersatte det medeltida tornet i gotisk stil. Det gamla kyrktornet hade tidens tand börjat gnaga alltför mycket på. Gott om åsikter om materialval och utförande av kyrkans nya torn fanns det och dessa debatterades flitigt. På våren 1737 fattade man emellertid beslut och det torn som kyrkan fick och fortfarande har, är ritat av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg – den förste att inneha denna befattning och förmodligen och den som innehaft posten längst. Han tillträdde 1727 och drog sig tillbaka 1772. Tornet är ett av de få kvarvarande smakproven på hans förmåga som arkitekt. Jag tror det vackra tornet också håller ett vakande öga över stans invånare.