När jag ser sådant som detta, är jag väldigt glad och tacksam för det jobb jag har. Vara där uppe och klättra… Nä tack; jag trivs allra bäst med andra sysselsättningar. Vill jag få saker att bli uppåt väggarna räcker det understundom med att jag öppnar munnen eller skriver några ord. Fixat!

Däremot kunde jag inte låta bli att fotografera ställningsbyggarna. Att sätta upp byggnadsställningar borde vara ett ansvarsfullt arbete, för tänk om bitar av den faller ner. Stor risk att både byggjobbare och/eller förbipasserande skadas allvarligt eller så händer något ännu värre.

Annars har jag inte gjort så mycket vettigt på min lediga dag. Fikade med en kompis på eftermiddagen och pratade om ditt och datt. Kände mig lite besviken när jag gick ut genom dörren, för jag hade hört på radion att molntäcket skulle dra åstad till förmån för den strålande solen. Det såg ut som de hade fel då. Några timmar senare bröt dock solen igenom och det blev varmare och skönare ute.

Efter fikat tog jag en promenad med kameran. Det har nästan blivit en vana och lite av ett behov också. Fråga mig inte varför. Jag inser att hade jag hållit på så här förr i tiden när man fortfarande använde vanlig film, hade det inte dröjt länge innan jag blivit ruinerad. Visst kunde jag ha kört i svartvitt och beställt kontaktkarta på negativen, men det är inte riktigt samma sak som dagens teknik. Nu kan jag hålla på bäst jag vill utan att det kostar mig särskilt mycket mer än tiden och intresset.

Årstiden gör sitt till också. Mer eller mindre påbyltade människor kan jag fotografera sådär en tio månader om året. Säsongen för avslappat och ledigt sommarklädda människor är väldigt kort i Sverige och de riktigt fina sommardagarna är dessvärre få till antalet. Alltså måste man passa på när tillfälle ges.

Fick syn på en turistbåt som låg i “slussdiket” och väntade på att slussen skulle öppnas mot Mälarens vatten. “Hoppilandkallen” eller vad den formella titeln nu kan vara, körde sin egen mini-catwalk uppe på båtens tak på sin väg för att kolla och lossa förtöjningar i för och akter. Det såg rätt intressant ut, så jag tog några bilder. Har inte riktigt bestämt vad jag ska göra med dem ännu.

Några ambitioner att bli modefotograf har jag inte, men ibland känner jag starkt för att fotografera olika klädstilar etc i kombination med människorna som bär dem. Fråga mig inte varför; det är väl en av mina otaliga infall.

Hade för övrigt ett längre samtal med en dam som spontant kom fram till mig när jag stod och lurpassade på mina intet ont anande offer. Det händer inte ofta, men hon undrade om jag var fotograf. Det kunde jag ju inte säga att jag är, utan kallade mig intresserad amatör som fotograferar för mitt eget nöjes skull. Sedan kom samtalet in på proffsmodeller och modefotografering; hon berättade att hon hade jobbat med kläder och mode under många år.

Jag kunde snabbt lugna henne, för den delen av fotokonsten är jag inte intresserad av. Jag vill fotografera vanliga människor. Att försöka plocka fram det bästa och vackraste, utan att någon behöver stå i givakt, vara vattenkammad och le stort. Det är vad som intresserar mig och får mig att gå igång på alla fyra när jag lyckas någorlunda.

Sedan fick jag lite tips på utställningar. Varför inte? Inspiration i form av konstnärlig input kan aldrig vara fel. Spontana samtal som detta borde man ha lite oftare, fast det är sällsynt i storstaden numera. Det bor en lantis i mig, men storstadens puls attraherar mig. Jag hade nog varit en intressant typ för dr Freud.

På sistone har en annan fråga dykt upp, nämligen “vad kan jag göra med alla mina bilder?”. Den senaste tiden har några puffat för att jag ska försöka sälja mina bilder. Alla tycker jag inte är säljbara, det där med teknisk perfektion ingår inte alltid i min bildstil, men några i min samling borde gå att sälja. Ska man sälja till bildbyrå eller hur går man tillväga? Det är en vit fläck på min karta. Jag är ju inte ens proffs. Kan man ställa ut sina bilder och få några sålda den vägen? Lika vit fläck där. Här finns ett och annat att utforska och lära sig. Ingen brådska för min del – det får ta den tid det tar och jag tänker inte stressa fram något. Tills dess samlar jag på hög och har roligt för stunden.

Rimligare och mer näraliggande borde vara att kunna ta bildserier på några frivilliga objekt. Bara för skojs skull – och övningen, förstås. Spontant, så jag får öva mig i konsten att hänga med i svängarna eller en porträttserie. Bägge alternativen känns lika viktiga och intressanta för mig. Modellen behöver inte vara uppklädd till tänderna – här är det fråga om ta det enkelt och lätt. Just nu vill jag ha roligt för stunden och fortsätter att vara glad för att jag inte är ställningsbyggare!