Så här års tas det massor av turistbilder, så jag ska väl inte vara sämre än att jag kan dra mitt strå till stacken. Jag har visserligen inte semester ännu och har inte ens varit på utflykt i näraliggande städer eller samhällen, så det får bli en bild från Gamla stan i Stockholm på stans smalaste gränd.

Gränden heter Mårten Trotzigs gränd och är verkligen smal, så fotot är inget trick för att lura betraktaren. Det enda tricket som finns med i bilden här, är att få en bild av acceptabel kvalitet. Gamla stan är ett tufft ställe att fotografera på och lämpligt att besöka om man verkligen vill testa vad kameran går för.

När ljuset blir bra i gatunivån, kan bilden vara alldeles på tok för ljus i överkant. Det mesta går visserligen att korrigera, men jag har fått kassera några bilder som blev överexponerade bortom räddning. Lösningen fick bli att ge sig ut när solen började gå ner. Då blev allt väldigt rätt och snyggt. Jag undrar hur många turister som kommer hem med bilder som får räknas till de mindre användbara? Jag har ju fördelen att blir jag inte nöjd med en bild, kan jag närsomhelst gå tillbaka och ta om den. Det kan inte en turist från Japan eller USA göra.

När jag nu har kommit så här långt, kan det vara på sin plats med en självbekännelse. Mårten Trotzigs gränd hör till de besvärligare att fotografera, så hit har jag fått återvända några gånger innan jag fick en bild jag blev nöjd med.

Att återvända till ett motiv kan ha sina fördelar. Härom veckan stod det en gatumusiker på den här platsen utanför apoteket Korpen på Västerlånggatan och spelade och sjöng för förbipasserande. För tre dagar sedan upptogs platsen av en gatukonstnär som fixar ditt porträtt för en förhoppningsvis överkomlig peng – kom bara ihåg att jag fixar ditt porträtt mycket snabbare! Staden myllrar, lever och förändras ständigt. Det gäller att hänga med i svängarna efter bästa förmåga.