Kopparbergs järnvägsstation stod övergiven och tom i åtskilliga år. I vintras flyttade en färgaffär in i bottenvåningen. Man kan tycka vad man vill om att gamla järnvägsstationer blir kontor och affärer – själv anser jag att liv är alltid bättre än “död”.

Ja, just det – järnvägsstationer är byggda för liv och rörelse. Idag gör fjärrstyrning att någon lokal tågklarerare inte behövs, såvida man inte utför arbeten med signalanläggningen att reglerna gör lokalbevakning nödvändig. Tro då inte att tågklareraren får något tjusigt stationshus att spatsera till och från plattformen från likt tuppen på ladugårdsbacken. Isåfall blir det någon liten grå kur som denne får husera i.

Färgaffärens inflyttning tycks ha stoppat den gradvisa förslumningen av stationsområdet. En stor lönn, som började bre ut sig vid ena gaveln, har fällts och hotar inte längre husets existens. Därmed blev det också ljusare. Dörrarna mitt på husets långsida är nyupptagna, men det hade suttit ett dörrpar där tidigare; om detta vittnade spår i fasaden. Trapporna är också nya, men jag tycker det ser väldigt snyggt ut.

Till min stora förvåning fick jag se att det numera även finns en åtminstone tidvis öppen väntsal i stationshuset. På plattformen finns visserligen ett regnskydd, men det är av minimal modell och inte till mycket nytta när det regnar och blåser. Fler gamla stationshus, som utvecklingen och tiden gjort överflödiga, borde få nytt liv i form av nya verksamheter i dem. Återstår nu bara att hålla tummarna för att färgaffärsverksamheten bär sig ekonomiskt så livet och rörelsen kring järnvägsstationen fortsätter även när något ankommande/avgående persontåg inte väntas.