Jag slog mig ner på en bänk på en brygga på Skeppsholmen och njöt av solen i drygt en halvtimme. Naturligtvis behagade inga båtar trevliga att fotografera passera förbi då, men vad gjorde det? Hittar jag inte det ena, får jag väl hitta på något annat istället.

På bryggkanten satt ett gäng killar i tjugoårsåldern och umgicks. Samtliga hade tagit av sig strumpor och skor. Efter att ha sneglat på de bara fötterna ett tag, tyckte jag att ett par av fötterna kunde få utgöra en lämplig illustration av den kvarvarande sommarkänslan.

Jag måste erkänna att jag tvekade något när det gällde att följa mitt infall, men jag bestämde mig för att de fick tycka och tro vad de ville – här skulle intentionen fullföljas. Svalde därför den normalt funtade människans självklara invändning “Vad ska folk tro?!” genom att bestämma mig för att de fick anse mig vara galen bäst de ville. Jag känner dem inte och det är inte särskilt troligt att jag kommer att träffa dem igen.

Den tilltänkta “modellen” lyckades inte riktigt dölja sin förvåning, men hade inget att invända mot att jag fotograferade hans fötter, vilket skedde under kluckande skratt. Det var väl det bästa sättet att hantera situationen på, medan jag försökte berättiga mitt handlande genom att hävda att detaljer är viktiga.

Det roliga när jag är ute och fotograferar är att många tror att jag jobbar för en tidning, tidskrift eller något i den stilen. Jag kanske ska låta ett block ingå i utrustningen, så jag även kan göra intervjuer för bloggens räkning? Hmm, det kanske vore något?

Nu behöver jag bara sitta lugnt och stilla här hemma och vänta på att det ringer på dörren. Jag får väl släppa in de där som ska klä mig i den ärmlösa tröjan med knäppning i ryggen. Madrasserat rum har jag heller inte testat förut, men någon gång ska ju bli den första.