Less på regnet som jag är flög fan i mig och sent på kvällen började jag rumstera om i lägenheten genom att plocka fram en studioblixt, kamera, stativ, lämpligt underlag/bakgrund, reflexskärm och ljusmätare. Först tog jag en omgång bilder, mest på måfå för att känna in mig. När jag tankat över dem i datorn såg jag de former jag missat, så fram åkte prylarna igen.

Nu hade jag blivit besatt av tanken på att fånga olika former, så jag lubbade omkring i lägenheten och tittade efter olika föremål att fotografera. Det som hittills endast varit en gammal mortel blev plötsligt något underskönt i mina ögon och måste därför absolut förevigas på bild. Varför har jag inte sett det förut?

En gammal ishink av glas blev också rolig att fotografera. Den fick så vackra kanter. Dessutom gillar jag materialet glas; det fascinerar mig på något sätt.

Jaha, vad skulle jag ta nu då? Alla blomsteraffärer och andra ställen där man kan hitta lämplig rekvisita är ju stängda. Det fick bli det japanska fatet och ett evigt flyttande av blixten för att slippa reflexerna. Till sist var jag nöjd. Sedan tittade jag på klockan och insåg att det var dags att sluta för dagen. Studioblixtar piper till när de är uppladdade. Jo, det går att stänga av, men jag väljer att ha det på. När det piper vet jag att blixten är uppladdad och använder jag flera blixtar vet jag att alla har fyrats av respektive laddats upp – det är ju bara att räkna pipljuden.

Grannarna undrar nog vad jag sysslar med vid den här tiden på dygnet när det piper och har sig hos mig. Bäst att hålla sig undan grannherrn ett tag, för jag tror jag har givit honom svårartade komplex nu. En dag går nog sanningen upp för honom, men tills dess behöver jag inte tala om för honom varifrån pipljuden kommer. Man ska inte beröva människan dess illusioner.