Idag ville jag absolut ge mig ut på nya jaktmarker med kameran och bestämde mig för att ta en promenad i Hagaparken. Där har jag inte varit på mycket länge och sist det begav sig kom jag inte längre än till Koppartälten. Gången dessförinnan var jag barn.

Det fanns med andra ord en hel del för mig att upptäcka och bese och jag strövade omkring och njöt av det nyckfulla vädret och omgivningarna. En hemskans massa bilder blev det också, så det här kommer att bli ett långt och bildrikt inlägg.

En skymt av Gustav III:s paviljong på den slingrande vägen dit. Brunnsvikens vågskvalp nedanför.

Grottan i Hagaparken. Egentligen är det ingen grotta, utan ett schakt som sprängdes ut ur berget för att förse ett ovanpå berget beläget stall med vatten. Man byggde därför ett uppfordringsverk för vattnet, men av detta finns inget kvar. Annars var det vid den tiden på modet att ha en grotta i slottsträdgårdarna. Det finns en fin sådan på Steninge slott. Jag läste om någon som tillochmed anställde en person som skulle vara ställets grottas eremit, men eremiten tröttnade snart på sitt ensamarbete och rymde därifrån. Det hade jag också gjort.

Alldeles intill grottan fanns en stubbe efter ett nedsågat träd och stubbens rötter fångade mitt intresse. Sekunden efter rasslade det till i min kamera.

Koppartälten, ritade av Louis Jean Desprez, låg några kontroller senare på dagens promenad och när jag väl kom dit hade jag inte det ljus jag ville ha. Därför blev det bara den här bilden. Var inte oroliga – jag ska göra fler besök i Hagaparken.

Gustav III hyrde Haga gård under sommaren 1767. Fyra år senare var han kung och ägare av gården och nu började arbetet med att omdana området till en park. Kungen själv utförde ett flertal skisser till byggnader och vad vi idag kallar grönytor, men Hagaparken är definitivt landskapsarkitekten Fredrik Magnus Pipers verk. Kungen var dock personligen mycket intresserad och engagerad i ”projekt Haga”.

Hagaparken är en så kallad engelsk park. Barockens strikta, regelbundna former för vilka naturen själv ofta fick vika undan, var på väg ut. Den tidens trendsättare var istället mogna för att börja vurma för det enkla, det naturliga, det lantliga och okonstlade. Att det var en rätt stor skillnade mellan deras uppfattning om detta och hur det förhöll sig i verkligheten är en annan sak.

Den engelska parken med sina lätt kuperade gräsytor, träddungar och ett formspråk lånat från naturen själv blev därför på modet. Mer mark köptes in och parken växte till den omfattning den har idag. Omfattande var också arbetena som gjordes. Under en femtonårsperiod planterades inte mindre än 26.000 träd.

Eftersom parken är öppen för allmänheten, kan den som vill njuta av den stora parken - antingen ute på en av de stora gräsytorna eller i skuggan under ett gammalt träd. De anläggningsarbeten som en gång gjordes måste ha varit omfattande och dyra.

Så var jag framme vid Gustav III:s paviljong som är ett verk av arkitekten Olof Tempelman och Gustav III själv var mycket engagerad i Tempelmans arbete med ritningarna. För interiören svarade Louis Masreliez som därmed blev inredaren på modet.

Min vana trogen måste jag ju sniffa runt med kameran bland små detaljer som fångar mitt öga.

Och så måste jag naturligtvis få ta några bilder på fönsterreflektioner. Utan sådana skulle det allt kännas bra tomt och konstigt.

Gustav III:s paviljongs fasad mot Brunnsviken. Kungen älskade det här lustslottet och det var härifrån han begav sig in till Stockholm och den ödesdigra maskeraden år 1792. Slottet må vara vackert, men det var förmodligen rätt kallt och dragigt om vintern. Att den tidens hygien lämnade ett och annat att önska gjorde inte livet lättare eller trevligare att leva. Idag skulle vi förmodligen anse en sådan miljö som obeboelig.

Ekotemplet intill paviljongen uppfördes inte för att det var roligt med eko-effekter utan för att kungen älskade att äta utomhus när vädret tillät. Vackrare friluftsmatsal får man nog leta efter.

Ekotemplet är en konstruktion i trä och jag kunde bara inte låta bli att ta en bild på den vackra sinkningen av ”grundstenarna”. Ett vackert hantverksarbete ska uppmärksammas.

Även pelarnas avslutning mot taket var snygg och måste därför komma på bild.

Den optimala lösningen – god utsikt, men ändå lite skyddat från fri insyn.

Vackert utformat ljusinsläpp i takhöjd.

Inom- och utomhus på samma gång i ekotemplet. Vi dröjer oss kvar ett tag på platsen och fortsätter vandringen en annan dag.

Källor: Informationsbroschyr utgiven av Solna stad, Ståthållarämbetet och Statens fastighetsverk, Wikipedia.