Ordet ”brandvägg” förknippas numera oftast med ett intrångsskydd för datorer, men jag hittade tillbaka till dess ursprungliga betydelse, nämligen just en vägg som skiljer hus åt för att förhindra en eventuell eldsvåda att lätt sprida sig från den ena fastigheten till nästa.

Som barn såg jag de stora rivningarna i city och det var många brandväggar och dito gavlar som visade sin oputsade sorg över kompisen som nyss skattat åt förgängelsen och de visste att snart var det deras tur. Fick de en lite längre nådatid, hände det ibland att de fick bli den perfekta bakgrunden för reklamaffischer i jätteformat. Jag minns att Svenska Handelsbanken slog på stort och hade en stor affisch uppe på en brandgavel som vette mot Sergels torg.

Själva huset torde ha legat på Malmskillnadsgatan eller Brunkebergstorg. En liten knatte satt glatt leende på sin trehjuling och hade en av Svenska Handelsbankens sparbössor, de där klassiska skottarna i röd eller blå plast du vet (jag tror de fanns i svart också) på flaket. Idén om att spara för framtiden var ju mer klassisk än originell, men det mesta går att revidera och förnya. Draghjälp av omgivningen fick reklamen också, för mitt bland alla tillfälliga trafiklösningar och stora, gröna byggplank byggde man för det som skulle bli stans framtida ansikte utåt.

Hur city skulle komma att se ut när det blev färdigt hade jag ingen aning om och det intresserade mig inte särskilt heller. Jag roade mig istället med att fantisera om alla spännande saker, prång och gömmor som kanske kunde funnits i de rivna husen. Begreppet ”vackra våningar” var jag inte särskilt bekant med då, men så mycket fattade jag redan som barn att man kunde bo mer eller mindre mysigt. Kopplingen till att valmöjligheterna till sådant boende kunde höra ihop med det där med att spara för framtiden hade jag inte klar för mig, men jag klagar inte.

Så fick jag för en tid sedan syn på en brandvägg. Den tomma tomten hade gjorts om till parkeringsplats; förmodligen av det temporära slaget. Brandväggen hade åldern inne för att ge den rätta känslan, men utseende var ett annat. Jag tyckte att det var både ovanligt och snyggt, så det blev en bildserie av upplevelsen.

Idag fantiserar jag inte längre om spännande, mörka övergivna gamla våningar utan drömmer om ett krypin som skulle kunna härbärgera den studioutrustning jag samlat på mig. Jag har, som synes, inte blivit smartare med åren och drömmer om saker och ting gör jag fortfarande och kommer att så göra. Drömmar för oss framåt och får oss att utvecklas, även om det inte alltid blir eller går som man tänkt sig. Då får man drömma om något annat istället och det kan åtminstone jag göra i förvissningen om att jag förr eller senare stöter på en brandvägg som hindrar eldsvådan från att sprida sig för långt.