Var ute på promenad härom veckan och det var första gången på en månad som jag rörde kameran. Vad hände då? Jo, naturligtvis fick jag syn på ett intressant träd och den frestelsen gick naturligtvis inte att motstå. Jag bara måste ta en bild! Vad ser du inne i det ihåliga trädet? Jag ser massor av spännande saker.

Modell : Sallu F

Det milda vädret gjorde ju att det gick utmärkt att fotografera utomhus långt in i november, så jag beslöt mig för att dra nytta av det innan det blev för sent. Sallu var den första modellen jag fotograferade och vi hade inte jobbat ihop på närmare ett halvår när jag hörde av mig och undrade om han kände för ännu en session. Det gjorde han.

Mot slutet av sessionen ville jag testa mina talanger som modefotograf sådär lite på skoj och resultatet ser ni ovan. Det går ju trender även i hur en modebild ska se ut, men jag tror att den kanske skulle funka just nu. Skit samma förresten, jag gillar bilden oavsett. Jag har kollat de äldre svenska mästerfotografernas modebilder och både imponerats och inspirerats av dem. En viktig lärdom var att både modellen och plagget/plaggen ska komma till sin rätt på bilden. Annars har jag just inga kunskaper på området.

Modell: Sallu F

Porträttfoto har jag studerat både i kurs- och bokform plus praktiska övningar. Det finns tonvis med bilder på denna jord med falska och påklistrade leenden. Jag tycker det är det allra bästa sättet att förstöra en bild. Är det svårt att få till ett snyggt leende finns det ju inget som säger att man nödvändigtvis måste le på bild. Det kan bli lika vackert med ett annat uttryck. Sallu bjöd dock på ett väldigt snyggt och naturligt leende, så det var bara att tacka och ta emot. Rent kompositionsmässigt kanske bilden inte är helt enligt konstens alla regler, men jag tycker den funkar.

Hur ser man om ett leende är bra eller dåligt? Ett leende är bra om det är naturligt och avslappnat. Då förvrängs inte utseendet och ögonen får fin kontakt med kameran. På bilden ovan är inte bara lyset tänt – det är någon hemma också för att uttrycka det på ett modernt sätt.

Ett dåligt leende ”är för mycket” det vill säga det förvrider ansiktet på ett mindre tilltalande sätt. De ansiktsmuskler som sitter strax under kindknotorna jobbar för mycket och trycker upp kinderna för högt, vilket förvränger ögonen till två myntspringor samtidigt som huden vid tinningarna rynkas kraftigt och munnen ser konstig ut även om den bevisligen ler. De små ögonen gör att kontakten med kameran försämras kraftigt. I värsta fall blir den nästintill lika med noll.

Det sistnämnda exemplet är inget smickrande sätt att bli avbildad på och ett porträtt ska inte bara visa hur någon ser ut, utan även gärna berätta något om personen. Annars är det bara en bild som förmodligen inte berör betraktaren särskilt mycket och jo, jag gillar porträttfoto väldigt mycket.

Hursomhelst, några timmar och ett antal bilder senare var sessionen över och det kändes som om tiden flugit iväg. Det brukar den göra när man har kul och har man dessutom en trevlig person att jobba med går tiden ännu snabbare.

Postat i:Foto ]]> http://staffanhuss.wordpress.com/2012/01/18/fotosession-och-promenad/feed/ 2 Staffan H Sallu 1 Sallu 2 http://staffanhuss.wordpress.com/2012/01/17/efter-nagra-veckors-tystnad/ http://staffanhuss.wordpress.com/2012/01/17/efter-nagra-veckors-tystnad/#comments Tue, 17 Jan 2012 20:16:10 +0000 Staffan H http://staffanhuss.wordpress.com/?p=6349 ]]>

Gruppen Raymond & Maria under en spelning

Efter några veckors tystnad dyker jag upp igen. Faktum är att jag inte rört kameran på en månad, vilket är väldigt ovanligt för att vara mig. Det kändes lite konstigt, men vädret och mörkret har inte inspirerat mig. Dock har jag inte varit overksam på fotofronten – det aktiva fotograferandet ersattes bara med en tids vegeterande.

Under förra året började jag göra lite andra fotograferingar än de jag hittills gjort. Det gav mersmak. Så värst kommersiell har jag inte blivit och tänker inte heller bli, men jag har snuddat vid tanken på att då och då kunna få in några kronor på mitt fotograferande. Jag tror förstås inte att jag skulle kunna försörja mig på det (och det vore sent påtänkt i mitt fall), men lite bidrag till nya prylar etc skulle jag kanske kunna dra in. Alltså anmälde jag mig till en kurs i bildbyråkunskap för att få lite mer insikter. Kanske är det något jag finner intressant eller så får de nyvunna kunskaperna mig på andra tankar. Att fatta vettiga beslut utan kunskap är svårt.

Närstudie av sångerskorna i Raymond & Maria

En fotografering som jag gillade att göra var Raymond & Marias första spelning i Sverige på ett tag. Jag har fotograferat en annan musikgrupp också, men då har jag inte haft någon möjlighet att röra mig. Det blev förvisso bilder från tillfället men inte mer och inget som jag är nöjd med.

På den här spelningen kunde jag röra mig på ett helt annat sätt och det blev några bilder som sade något – åtminstone om jag själv får säga det. Det är sällan jag tycker att mina bilder är speciella, men bilden på sångerskorna ovan hör till en av dem. Den är inte tekniskt perfekt på något sätt, men det finns en känsla och ett uttryck i den som jag går igång på. Det är ett fångat ögonblick från ett trevligt tillfälle för jag sticker inte under stol med att jag lyssnade på musiken också.

Jag har förstås sett andra fotografer fånga ögonblick på spelningar. Ett band spelade på en minimal scen och till min stora förvåning fick jag plötsligt se en fotograf kliva runt bland musikerna och ta bilder. Det får ju vara upp till var och en, men själv skulle jag inte ge mig på något sådant. Ska artisterna göra bra ifrån sig på scenen ska man väl inte störa dem? Om jag fotograferar en fotbollsmatch, skulle jag då kunna rusa ut på planen för att få några bilder ur en annan vinkel? Knappast.

Det går sällan som man tänkt sig, men visst händer det nya saker hela tiden och det här året lär inte bli något undantag från den regeln. Även om mitt fotograferande emellanåt skulle ändra inriktning något, kommer jag ändå inte att överge mitt fria fotograferande, den fotografi då jag kan leka med kameran och motiven som jag vill, testa nya saker och följa stundens infall. God fortsättning på det nya året!

Idag är det riktigt skitväder ute med regn och snöslask och jag har hållit mig inomhus hela dagen med undantag av en kort repa ner till livsmedelsaffären och tillbaka. Har bara tagit det lugnt, pysslat med bilder och smådonat med annat när andan fallit på. Surat lite för att bilkörning till Bergslagen inte varit att rekommendera två helger på raken, men det är smällar man får ta. Jag är ändå glad för den långa, milda och sköna höst vi haft i år. Därför tycker jag det passar bra att lägga upp några bilder med min tolkning av årets höst.

Trevliga motiv gömda lite här och var. Som gjort för att ge fotografens upptäcktslusta vad den behöver. Det är bara att höja kameran och tacka och ta emot.

Nej, det är inte Christo som varit i farten, även om man skulle kunna tro det. Det är bara gamla Årstabron som renoveras. Mörkerfotografering hör till de saker jag gillar. Släpa med mig stativet hör till de saker jag gärna glömmer. Den nya kameran klarar dessbättre ISO-tal man tidigare bara kunnat drömma om. Jag vet att många skriker högt över brus i bilderna. Själv struntar jag oftast i sådant; ibland tycker jag att brus tillför något, precis som korn kunde göra på den hederliga filmens tid. Same same but different.

Man måste chansa lite, testa och se om det går. Jag borde visserligen ha slutat leka med kameran för länge sedan, men så långt har jag inte kommit i min fotografiska utveckling och vill heller aldrig komma dit. Gick det inte riktigt som man tänkt sig kanske man kommer hem med något annat spännande istället. Jag brukar ytterst sällan radera bilder medan fotograferingen pågår. Det gör jag hemma i lugn och ro bakom datorn sedan jag tittat igenom bildskörden. Därmed var det slut på den här höstsviten.

Lite rörigt, men mysterier kan gott få vara på det viset. Ibland har man turen att hitta ett motiv som kan sätta lite fart på fantasin och tankeverksamheten och jag tycker detta är ett sådant. Naturen är smart och bjuder på en och annan gåta.

Bilden är visserligen tagen i början av november, men i skrivande stund är det fortfarande möjligt att paddla i Stockholm (fast när jag skriver detta regnar det ute så och är mörkt så det finns nog bättre tillfällen). Efter två istidsvintrar uppskattar jag verkligen den här milda och långa hösten. Lite frustrerande för en fotograf är bristen på dagsljus så här års, men snart vänder det och vi går återigen mot ljusare tider.

Snart vill jag börja söka nya motiv. Inte för att jag har tröttnat på Stockholm respektive Kopparberg med omgivningar – det finns massvis kvar att upptäcka med kameran – men det finns stora delar av fantastiska Sverige jag inte utforskat med kameran som följeslagare och som börjar locka alltmer.

Så här års kan jag bege mig utomlands och upptäcka andra länder och världsdelar. Det finns mycket som lockar och jag är inte särskilt berest, mest för att jag avskyr själva resandet. Jag är inte flygrädd, men det där stöket med incheckning, sitta och vänta, stiga ombord, vänta igen och sedan sitta i luften ett antal timmar, passkontroller och vänta på bagaget efter landning hör till det jag tycker är urtrist. Utsikten att få fotografera något nytt och ovanligt får mig att känna att det kanske är ett rimligt offer trots allt.

Sedan kan man alltid fråga sig vad jag ska göra med bilderna. Så långt har jag inte tänkt än, men det ger sig med tiden sade Staffan och stoppade huvudet i sanden.

Kaknästornet började byggas 1963 och för ritningarna svarade arkitekterna Bengt Lindroos och Hans Borgström. 1967 stod tornet färdigt och togs i bruk som länktorn för radio och tevesändningar. Den funktionen fyller det fortfarande, även om datakommunikation har lagts till uppgifterna. Det är alltså byggt för nyttoändamål i första hand. Att Stockholm fick ett utsiktstorn med restaurang på köpet blev en positiv bieffekt.

Att fotografera arkitektur är en konst för sig och jag är väldigt långt från expert på området. Jag försöker tänka på vad arkitekten kunde ha menat och hur han eller hon tänkte att byggnaden skulle ses. Sedan måste man rabbla det eviga mantrat om ljuset. Ljus som lyfter fram och poängterar vad jag tror arkitekten tänkte sig, det som kan ge liv i ett grått betongtorn till exempel. Har man turen att råka vara i närheten i rätt ögonblick kan man få en bild av det där speciella som ger en oväntad effekt. Bilden hade sett helt annorlunda ut om jag hade tagit den en gråmulen dag. Ytterligare en variant hade jag fått om jag tagit bilden en junidag med strålande solsken då solen står mycket högre på himlen.

Tornet är 170 meter högt med masten på taket inräknad (155 meter utan mast) och visst kan man tillåta sig att leka med det perspektiv som bjuds? För mig för den här bilden tankarna tillbaka till televisionens barndom; den tid då det sändes i svartvitt och bara fanns en kanal. Minns du den?

Mer lek med bilder när jag ändå är i farten. Vad ska man kalla den här då? ”Förmodad övervakning i Tobleronefabriken” kanske?

Jag är visserligen inte intresserad av politik och det här är ingen politisk blogg, men den senaste tidens turbulens kring ett visst företag och förhållandena på det äldreboende de drivit har fått många att reagera genom att fatta pennan. Många har ropat efter olika åtgärder och det är ju bra. Något jag tycker är mindre bra är att de flesta grundar sina resonemang antingen på politisk åskådning eller på behovet av att föreslå mer eller mindre panikartade åtgärder. Har någon analyserat situationen och skaffat sig helikopterperspektiv på frågan?

Lagstiftning i olika former har många ropat efter, men då i slutet av kedjan. Jag tror det vore lika olyckligt som korkat att börja i den änden, för det verkar tyvärr vara så att svenska djur har ett starkt lagligt skydd mot vanvård och vanskötsel. Det tycks inte svenska åldringar ha. Att jämföra djur med svårt sjuka gamla människor kan tyckas respektlöst, men gemensamt har de att de har svårt att tala för sin sak och rätt till ett bra liv – hela livet ut – har de också. Alltså borde man börja med att se över lagstiftningen som berör de gamla och de sjuka. Därmed torde dessa kunna få ett betydligt starkare skydd.

Lagarna stiftas av Sveriges riksdag, men kommunerna och landstingen ansvarar för vården. Hur mycket ska riksdagen lägga sig i sådana frågor egentligen? Frågar du mig tycker jag det är rimligt att det finns lagstiftning som reglerar frågor som har med vårdtagares väl och ve att göra. Man kan ju tycka att det är självklart att en patient inte ska utsättas för något som kan liknas vid vanvård, men tydligen finns det olika uppfattningar om vad som är bra respektive dålig vård. Med sådana lagar vinns ytterligare en fördel, nämligen att det är samma regelverk i hela landet.

Det finns dock en lag som enligt min uppfattning gör mer skada än nytta i många fall och det är lagen om offentlig upphandling. Visst är det i mångt och mycket en fråga om konsten att göra vettiga upphandlingar och skriva kontrakt som är tydliga, men den politiska prestigen är minst lika stor bov i dramat. Politikerna såg entreprenörerna som någon sorts trollkarlar som skulle komma med sitt nytänkande och identifiera och lösa alla de problem som den offentliga sektorn ansågs inkapabel att ta itu med. När man ändå var i farten talade man sig varm för avknoppning av verksamheter i förhoppningen att de anställda skulle driva verksamheten i egen regi eller så skulle vart vårdbiträde, var sjuksköterska och läkare bli sin egen. Sörgårds- och Bullerbyidyllen blomstrade friskt i retoriken på den tiden.

Lite nyktrade man till med tiden, för trots allt är det ju för kommunens eller landstingets räkning som uppdraget utförs och i verkligheten lämnade inte kontrakten så värst mycket utrymme för nytänkande. Ville man utveckla något fick det allt ske med beställarens goda minne. Annars var det rättning i ledet som gällde, såvida avtalet inte var luddigt formulerat. För att ytterligare förenkla det hela så kan exempelvis ansvaret för fastigheten ligga på beställaren; utföraren ägnar sig därför endast åt verksamheten och har därför ringa inflytande på underhållet, alternativt kan inte sätta igång en rejäl ombyggnad av lokalerna för att få dem mer ändamålsenliga. Det är minsann beställarens verksamhet gudbevars.

Nu ropar man ljudligt efter täta kontroller, uppföljningar och oanmälda besök från beställarens sida för att säkerställa kvaliteten. Den byråkrati och ineffektivitet man ansåg ligga i offentligt driven verksamhet byter bara skepnad och hemvist, för den kontrollapparat man högt och ljudligt ropat efter lär bli en duktig uppvisning i byråkrati. Frihet för en entreprenörssjäl? Knappast! Det blir ju också en arbetsmiljöfråga för de anställda, för hur bra jobb de än gör, måste det kännas rätt obehagligt att bli inspekterad i den omfattning som föreslagits. En realistisk nivå på kontroll och uppföljning av verksamheten bör ingen reagera mot.

Nu är man upprörd över ännu en sak, nämligen det faktum att flera av de företag man anlitat uppvisar (för hög) vinst. Jamen, lagen säger ju att syftet med att driva företag ska vara att uppnå vinst. Hur hög vinst ett företag får redovisa står det inget om. Att ett företag går med vinst betyder inte per automatik att företagets verksamhet är lönsam. Återstår bara några korvören sedan en vara levererats eller en tjänst utförts är inte verksamheten lönsam, men har man volym på densamma kan man förstås uppvisa ett resultat som ser rätt trevligt ut för den oinvigde.

Tydligen har några företag råkat uppvisa goda resultat och detta har väckt ont blod eftersom det är skattepengar som hamnat i privata företags kassakistor. Här och var har det antytts vad man tycker är rimlig vinstnivå och att man även bör reglera detta på något sätt. Jag kan inte finna det annat än fullkomligt barockt att anse att företag som utför arbete för det allmännas räkning endast ska tillåtas några procent i vinst, medan det för företag som verkar på andra marknader inte finns några gränser. Vari ligger rättvisan där och talar vi om företagande på lika villkor?

Hur hankar sig ett företag som accepterat vad man kan kalla ett skitkontrakt fram? Jo, genom ständig sparnit på alla tänkbara områden, lågt löneläge och dåliga villkor för personalen. Jag tror de flesta håller med mig om att detta inte är ett särskilt sunt företagande och kanske tassar man ibland där i gränslandet för vad som är lagligt eller lämpligt sett ur bolagssynpunkt. Orimligt hög bonus för medlemmar av direktionen är däremot ett bevis på snikenhet som med fördel kan motarbetas.

Nu har man återigen tänkt till från politikerhåll. Anmälningsplikten beträffande missförhållanden och fel finns ju oavsett om vården bedrivs i offentlig eller privat regi, men är man anställd av ett privat företag har man också lojaliteten mot arbetsgivaren att ta hänsyn till. Nu vill man förstärka det arbetsrättsliga skyddet för den som gör en anmälan. Bra tänkt, men verksamheterna är breda. Förr eller senare har man säkert flera prejudicerande domar som ger stöd och vägledning men hur trevligt blir det för den som gjort en anmälan innan man nått dit? Det kommer nog att krävas starka personer för att ta sig igenom sådant och en och annan kanske blir ”offrad” på vägen dit.

Effektivitet är ett ord som fått stå tillbaka på sistone, men det dyker upp då och då i de här sammanhangen. Privat driven verksamhet anses per automatik vara effektivare än verksamhet driven i offentlig regi. Effektiviteten har knappast något att göra med vem som bedriver verksamheten utan med hur verksamheten bedrivs. Ett synnerligen effektivt sätt att värna om ineffektiviteten är övergångstiden då ett bolag ska avlösas av ett annat. Då sker inget nytänkande eller utvecklande av verksamheten alls, för de pengarna kommer den som ska lämna verksamheten aldrig att se röken av. Några större utvecklingskostnader är det aldrig lönt att dra på sig i en sådan verksamhet, såvida man inte kommer fram till att man kan få tillbaka dem, på ett eller annat sätt, inom kontraktstiden. Annars är ju pengarna rökta.

Vad ska man göra då? Jo, revidera lagen om offentlig upphandling till att endast omfatta varor och tjänster som det är naturligt att man handlar upp, till exempel byggnadsarbeten, anläggningsarbeten, måleriarbeten och de varor man behöver. Där finns det redan enkla och väl fungerande lagar och regler att tillämpa om något inte skulle vara till belåtenhet. Sjukvård, kollektivtrafik med mera bör återgå till att i huvudsak drivas i offentlig regi om medborgarna ska kunna garanteras en väl fungerande verksamhet.

Däremot är förstås ett sunt ekonomiskt tänkande ett måste även om verksamheten bedrivs i offentlig regi. God vård ska inte kosta skattebetalarna mer än nödvändigt, men självklart ska de anställda ha rimliga löner och anställningsförhållanden och verksamheten får inte påverkas negativt av ren snålhet. Det känns som en rimlig kompromiss mellan det gamla och det nya.

Jag har inget emot privat sjukvård, men upphandlingsformen tycker jag är bisarr. Varför inte låta privata vårdgivare etablera sig och, precis som privatpraktiserande läkare och tandläkare gjorde, ansluta sig till Försäkringskassans ersättningssystem? Det är först då man kan tala om verklig valfrihet anser jag.

Slutligen måste jag erkänna att jag inte har någon större erfarenhet av just sjukvården men jag har arbetat inom kollektivtrafiken, som också hör till de verksamheter som handlas upp och även om jag har det bra nu har jag varit med om mindre lyckade upphandlingar. Nu är det snart dags igen och jag vill inte vara med om skiten en gång till. Därför finner jag det önskvärt att de folkvalda kunde släppa dogmerna och den politiska prestigen och se faktamässigt och logiskt på saken. Jag finner politikerna mer än lovvärt imbecilla som med åsnors envishet försvarar något som har så uppenbara brister och systemfel inbyggda.

Vi som bor i Sverige måste också ta vårt ansvar genom att protestera ljudligt och kräva förändring när så är påkallat. Det är en klar fördel om man debatterar och diskuterar sakligt, för då tror jag det är en tidsfråga innan de måste ta till sig sanningen.

Nog gormat för idag!

Den första brobilden var ju den bästa, men här kommer en variant med bägge Årstabroarna på. Det får räcka för idag. Jag ska dels försöka komma i säng i vettig tid, dels försöka bli av med huvudvärken så jag är pigg och glad imorgon bitti.

Den milda hösten har sin klara fördelar, för utan den hade den här synen förmodligen inte dykt upp i början av november. Det här var bara för bra för att låta bli, så snabbt upp med kameran innan de fick grönt ljus. Som synes hann jag ta bilden. Inte var dag man ser sådana ekipage.