Sitter här med en helt ny dag framför mig. Tänk vad fort det går, det var ju likadant igår också och i förrgår med för den delen. På dagens att göra-lista står att hämta bilder från fotobutiken, välja ut bilder att visa upp till dagens “läxförhör” samt att gå på fotokursen. Det är sista gången ikväll, vilket känns lite trist. Kanske är det rätt känsla när allt kommer omkring? Hade jag varit glad för att det var sista gången, hade nog ett och annat varit fel med kursen. Frånsett dessa måsten är det fria aktiviteter. Ser mig omkring och inser att sysselsättning behöver jag knappast lida brist på. Jag tror jag stannar bakom datorn ett tag till.

Idag har det inte varit världens bästa väder. Den plötsliga sommarvärmen blåste bort lika fort som den kom och ersattes av råkyla och regn. Det sistnämnda var förstås behövligt, så jag tänker inte gnälla över regnet. Dagar som denna behöver man något färgglatt att pigga upp sig med; därav bildvalet.

Även om nu vädret är trist, kan det finnas annat som sätter färg på tillvaron och gör dagen riktigt bra. Idag var en sådan dag. Jag tog en bild av en kollega för några veckor sedan. Det var inte så lång tid kvar innan hennes tåg skulle gå, så jag hade i princip bara en chans. Ibland ska man ha lite tur också och det hade jag den här gången, för bilden blev väldigt lyckad trots brådskan och ovanliga ljusförhållanden.

Ovanliga ljusförhållanden betyder att bilden togs under ett plattformstak med lite ljus silandes ner i bakgrunden mellan vagns- och plattformstaket och indirekt ljus från sidan. Det enda som behövde göras efteråt var att snygga till färgerna lite grann. Som överkurs softade jag bilden lätt, men ingen softning i själva ansiktet. Ett foto av en kvinna i mogen ålder, snabb och lätt redigering och ett resultat som fick mig att nästan ramla av stolen av glädje. Härmed anser jag det vara bevisat att man behöver inte vara ung och vacker för att göra sig bra på bild! Jobbar man mer med att försöka fånga en glimt av personligheten kan man istället få med dess skönhet och där spelar åldern ingen roll.

Idag gav jag henne en förstoring av bilden och hon blev jätteglad och var mycket nöjd med resultatet. Då blev jag ännu gladare inombords. Hon hade gjort en mini-smörgåstårta åt mig som tack. Den var smarrig värre vill jag lova.

Annars måste jag erkänna att jag är snål med att softa mina bilder, utan använder oftast den effekten för att tona ned en dålig bakgrund. Man kan ju inte alltid arrangera folk som man vill, utan måste ofta ta vara på de tillfällen som ges. En bra bild på en person, men med störande eller rörig bakgrund (kan man råka ut för i mingelvimlet) brukar jag ibland förbättra genom att softa ner bakgrunden. Då framträder motivet bättre. Jag säger inte att det är det ultimata sättet att lösa problemet på, men det kan vara värt att testa.

En annan kollega kunde jag också överraska med ett par bilder idag. Vi brukar ofta munhuggas vilt med varandra, han och jag, eller så utsätts jag för några av hans practical jokes. En dag i vintras var mina handskar försvunna. För några månader sedan var min nyss inköpta middag försvunnen sedan jag vänt ryggen till för att hämta bestick. Jag hittade den ovanpå en av dryckesautomaterna. Till hans stora besvikelse plockade jag ner käket, satte mig och åt och spelade cool när han blev synlig härnäst.

Annars brukar jag få tonvis med gliringar om min ålder. Gamling, gubbdjävel och allt vad jag nu får heta. Härom veckan råkade jag vara riktigt på hugget, så när han hävde ur sig något om att jag såg extra grå och tråkig ut just den dagen, kontrade jag blixtsnabbt med att han borde ta på sig toppluvan igen, för man kunde ju tro att han visade arslet när han gick omkring utan den. Han flinade glatt genom krutröken.

Naturligtvis har han hört lite om mina vedermödor på fotografins område, så han kommenterade vid något tillfälle med “Lägga ner så mycket jobb på att ta ett kort” och skakade på huvudet åt mig. Hämnden är ljuv och en dag råkade jag ha kameran med mig när vi hade ett av våra få tåg tillsammans. Ett längre uppehåll i Lindholmen utnyttjades naturligtvis till att ta några bilder av honom. Idag kunde jag överlämna resultatet i form av två bilder. Han sade att det var “grymma bilder”. Naturligtvis högg jag direkt och sade “Ja, så blir det när man lägger ner lite jobb på att ta ett kort” och klappade honom på axeln. Stort flin och ett kluckande skratt till svar. Livet skulle vara bra trist utan sådan kollegor.

Inga större skandaler på jobbet ur trafikledarsynpunkt idag. Strömmen försvann några minuter från Roslags Näsby och en bit norrut på Österskärslinjen. Tog inte så lång tid att fixa till konsekvenserna av detta. Tänkte istället mest på att jag måste åka till Kopparberg i helgen och hoppas på att det blir torrt tillräckligt länge så jag hinner klippa gräsmattan. Funderade också på om jag skulle göra något roligt med källargången. Där finns gott om väggar utan någonting på. Man kanske skulle förstora upp några av de fotografier jag har och som jag gillar extra mycket och låta dem pryda väggarna där?

Det är förvisso inget idealiskt ställe för ett galleri, men å andra sidan är det inte så mycket solljus som kommer in där, så bilderna lär inte blekas ut i första taget och det är ju en fördel. Drar man upp några i posterformat, kostar det förstås en slant, men varför inte? Ska tänka lite på saken, men jag känner mig frestad.

Nu tror jag att jag går och lägger mig innan jag får fler infall.

Naturen har fått fnatt här i Stockholm. Upptäckte fullt blommande syrener när jag kom till jobbet idag. Vi har ju knappt kommit fram till mitten av maj och de brukar blomma lagom till skolavslutningen i början av juni. För den litteräre skomakaren som stängde mellan hägg och syren hade det inte blivit mycket till vårsemester i år, utan han hade allt fått bli vid sin läst och jobba på med full sula.

Annars tog kanonvädret med tillhörande vårvärme snabbt slut och det blev kyligare redan på söndagskvällen. Nu längtar jag efter lite mer vårväder. Snart är det nog här.

Igår gjorde jag inte bara veckans fotoläxa (porträttbilder som uttrycker starka känslor) utan satte mig att redigera alla bilderna sedan jag kommit hem. Tog runt åttio bilder igår och en à två blev riktigt bra. Jag lägger eventuellt upp en bild om han inte har några invändningar emot det. Nu är jag bekant med modellens ansikte ur fotografsynpunkt, så skulle det bli fler tillfällen att fotografera kollegan, vet jag lite bättre hur jag ska göra.

Jag kunde även konstatera att kamerans inbyggda blixt funkar utmärkt som upplättningsblixt i motljus eller vid starkt solsken med skarpa skuggor som följd. Som blixt inomhus är den ganska risig däremot och skulle jag betygsätta den, får den godkänt med viss tvekan.

Jag vet och har vetat länge att upplättningsblixt är något man kan använda sig av, men har haft vissa betänkligheter mot att göra på det viset eftersom blixten i många fall har fungerat lite för bra. Inte särskilt ljusstark blixt som upplättningsblixt, men gärna en riktigt bra blixt med god ljusspridning inomhus är slutsatsen jag drar.

Nu är det dags att börja ta itu med vardagssysslorna, för på torsdag är det sista gången på fotokursen och därmed blir det inga fler läxor. Samtidigt måste jag erkänna att jag får åtskilliga “kickar” av att hålla på med fotograferandet. Samma sorts känsla infinner sig när man klurat ut en smart lösning på jobbet och jag inbillar mig att skribenter, författare, målare, bildhuggare och många andra känner samma sak när de upplever att de har fått till något bra.

På något sätt tycks det där med ord och bild vara något viktigt för mig, något som ger mig utlopp för min experimentlusta och min lust att lära lite mer. Det är inte fråga om någon sorts tävling, för tävlingsmänniska är jag inte. Kan man vara en utvecklingsmänniska? En sådan som ofta är nyfiken på nya saker, en sådan som gärna vill testa, om inte annat så för att veta mer.

Tyvärr stöter jag ibland på folk som “släckt lyset” vid fyllda 40, släpar sig fram genom tillvaron i väntan på pension. När den dagen har kommit sitter de väl och väntar på döden istället. Hur kul är ett sådant liv? Det är i varje fall inte det liv jag lever och inte heller är det ett liv jag vill leva.

De senaste dagarna har varit både roliga och arbetsamma. Det gör inget, för jag har lärt mig något på kuppen. Nästa gång gör jag saker och ting lite bättre. Ännu bättre blir det kanske gången därpå och gången därpå… Man lär sig hela tiden, utvecklar sig, blir bättre, kommer på nya lösningar på problem, gläds när man lyckas bemästra någon svårighet, blir störtirriterad på sig själv när man upptäcker att man missat något som hör till det grundläggande och så vidare. Då spelar det väl ingen större roll att det är lite småstökigt hemma, eller…?

Var ute på stan idag och gjorde fotoläxan till torsdagens övningar. Min bussiga modell, som snällt ställde upp och lät mig hållas, avrundade fotosessionen med en fika på stan. Det satt fint! På vägen från fiket, fick jag syn på detta konstfärdiga galler på ett hus på Kungsgatan.

Krumelurerna är i själva verket initialer och längst ner står årtalet 1931. Undrar just vilka männen bakom initialerna var och hade för roller vid bygget. Idag tror jag inte någon skulle komma på tanken att göra något liknande.

Naturligtvis fick jag massor av förvånade blickar från förbipasserande när jag fotade gallret och jag kunde riktigt se att de undrade huruvida jag var riktigt klok eller ej. Tänk - det undrar jag också ibland!

Idag har jag alls inte haft några sysselsättningsproblem. Har suttit inomhus mest hela dagen och decimerat samt redigerat gårdagens bildskörd. De 102 bilderna lyckades jag få ner till 67. Typiskt att det finns sådana måsten när det är toppenväder ute. Tyckte dock att jag kunde bjuda på en vimmelbild från staden igår.

Imorgon måste jag gå igenom vilka jag ska göra kopior av och lämna in dem till labbet. Eftersom jag har kopior att hämta ut där ska jag försöka slå två flugor i en smäll. På eftermiddagen har jag dessutom bestämt att jag ska ägna en timme åt att göra veckans fotoläxa. När jag kommer hem är det väl lika så gott att jag slår mig ner och redigerar de bilderna också. Det trilskande avloppet i badrummets tvättställ måste jag också se till att felanmäla. Det är så gott som helt stopp nu. Vad mer? Ja just det - banken vill att jag skriver på och skickar in några papper. Ajabaja, inte glömma bort!

Jag kom åtminstone ihåg att handla hem middagsmat till idag och lite käk till morgondagens lunch. I gengäld undrade jag hur många prylar snabbköpskassörskan skulle komma rusandes efter mig med, men tänka sig - allt jag hade betalat för hittade också ner i plastkassen.

Någon gång under dagen ska jag även städa av lite här hemma, för nu börjar det se ut som hade en bomb slagit ned. Hade det varit ett bombnedslag av den mänskligare sorten, hade här väl sett riktigt trevligt ut nu, men man kan ju inte få allt och bombad känns det som jag är ibland så det räcker och blir över.

Ett roligt, lärorikt och utvecklande veckoslut har jag åtminstone haft; något annat kan jag inte säga. Nu är det läggdags så jag kommer upp i vettig tid imorgon. På återseende då!

Det blir dubbelnummer den här gången eftersom första maj råkade infalla på en torsdag och naturligtvis hålls inga kurstillfällen på en allmän helgdag. Alltså fick man ge sig till tåls en vecka till, medan man funderade på lösningen till kursläxan. Det skulle ju vara porträttbilder med inspiration av Rembrandts och Vermeers sätt att använda ljuset respektive ljus och skuggor. Jag kanske inte löste uppgiften fullt ut, men efter att ha grävt lite i bildsamlingen hemma hittade jag några porträtt som låg hyfsat nära uppgiften och därmed ansåg jag det problemet vara löst, för tyvärr står inte modeller på kö utanför min dörr - åtminstone inte än…

På torsdagens lektion fick vi testa “Street Photo”, det vill säga man beger sig ut på stan med kameran och fotograferar människor. För att sådana övningar ska bli riktigt lyckade ska man helst ha ett tema att hålla sig till, men den här gången fick vi ganska fria händer. Jag zoomade rätt fritt mellan vidvinkel- och normalobjektiv. Kameran höll jag ibland på högkant, ibland i vanligt horisontalläge - jag betedde mig kort sagt som jag brukar göra när jag är ute på fotopromenad; ganska spontant och improviserat.

Vid genomgången av bildskörden bedömdes och berömdes våra respektive ansträngningar, samtidigt som det där med att konsekvent hålla sig till ett tema och att konsekvent hålla kameran på en och samma ledd påpekades “på förekommen anledning”. Ibland hade vi frågat folk om det gick för sig att ta en bild, ibland var de såpass långt borta att det inte var motiverat. Då fick vi se skillnaderna mellan medveten om respektive omedveten om att bild tas.

Naturligtvis blev det lite diskussion om det där med medven respektive omedveten om att man fotograferas. Där finns det onekligen gott om gråzoner där man är hänvisad till sitt eget omdöme och sunda förnuft. Själv brukar jag tänka att varje människa har en osynlig ring omkring sig. Om den bild jag vill ta innebär att jag kommer innanför den tänkta ringen - om så bara med en tå - innebär det att jag måste fråga först. Kommer jag inte så nära att jag hamnar innanför ringen är det ok att ta bilden.

Sedan finns det ju ett nästan oändligt antal situationer och variationer på dessa man kan hamna i som fotograf. Jag kan vara på betryggande avstånd från en persons osynliga ring om jag använder vidvinkel, men definitivt komma innanför denna om jag använder ett teleobjektiv. Alltså får det vara situation, ändamål och mening som avgör hur eller vad man gör eller inte gör. Frågar man med normal hyfs och artighet brukar det sällan vara några problem eller negativa reaktioner.

Lördagen var helt vikt för fotografering utomhus och vädret bjöd på solsken och värme därtill. Nu var det striktare regler som gällde: Ett tema, ett objektiv och kameran konsekvent hållen på en och samma ledd! Eftersom jag vid något tillfälle i vintras i en bloggpost sagt att jag ville fotografera “somriga människor”, fick det bli temat. Vidvinkel/normalobjektiv använder jag oftast vid mina fotoutflykter på egen hand, men nu bestämde jag mig för att bara använda teleobjektiv och för att fotografera med kameran på högkant.

Att gå på kurs innebär ju inte enbart att försöka lära sig lite grann, utan också att flytta sina egna positioner - därav valen. Därför valde jag också att konsekvent fotografera utan att motiven var medvetna om att de blev fotograferade. Man kan ha och annan synpunkt på detta, men det finns fotografer som jobbar på det viset. Därför väljer jag också att inte göra något bildspel eller liknande av fotoskörden - åtminstone inte just nu. Eftersom killen på bilden dels verkade vara utländsk turist, dels inte visar nyllet, känns det som om jag kan publicera bilden som illustrerar det här inlägget utan att få på skallen.

Sedan var det bara att ge sig ut i city och ställa sig på lämpliga platser där ljuset föll snyggt för tillfället. Solen flyttar sig ju. Varmt var det och det var gott om folk ute på stan. Många bilder blev det därför. Kursdagen avrundades med fika i Kulturhuset och därefter tittade vi på en fotoutställning där. Efteråt kunde de som ville åka med ut och kolla en fotoutställning ute i Sundbyberg och visst ville jag (och flera till) göra det.

Hem kom jag, som sagt, med 102 bilder. Nu har jag gått igenom dem en första gång och slängt några. Nu ska jag gå igenom dem en gång till och redigera de bilder jag väljer att behålla. Fick faktiskt en bild som jag spontant kände mig förbaskat nöjd med. Rena modemagasinsbilden, tyckte jag åtminstone när jag såg den som hastigast. Får se om det intrycket kvarstår.

Den fotointresserades öde: Det är sol och varmt ute, men jag måste sitta och redigera bilder, så jag har dem klara till på torsdag. Vi ska nämligen visa upp dem som papperskopior då.

Det var inte jag som passade på att “försköna” Karl XIII:s staty i Kungsträdgården. Däremot fick jag syn på det hela idag när fotokursen var ute och fotograferade på stan och då kunde jag naturligtvis inte låta bli att ta en bild av det hela.

Jag stack hemifrån kl 10:30 och kom hem 102 bilder senare. Nu har jag lite att redigera och gå igenom. Inga större problem med att få morgondagen att gå.

Nu ska jag käka lite och vila fötterna ett tag!

Är det inte utan att man känner sig lite robotaktig ibland och vad är det första man gör sedan man kommit in genom dörren och hängt av sig ytterkläderna? Jo, sätter sig bakom datorn. Ikväll blir det dock ingen längre sejour för jag ska upp imorgon. Det är fotokursövningar i praktiken under några timmar, så jag ska ladda kamerabatteriet med ström och mig själv med sömn. Återkommer i morgon.

Det är visserligen maj än så länge, men snart kommer juninätterna då det aldrig blir riktigt mörkt, så varför inte låta ELO ge oss en liten aptitretare med sin Midnight Blue?