Det blev ju mulet igår eftermiddag och regnet hängde i luften. Dock kom inga större mängder av den varan utan vädrets makter nöjde sig med att ge ifrån sig lite nederbörd precis när jag skulle gå och handla käk. Luktade gott gjorde det sedan hela kvällen.

Igår kväll ringde telefonen hemma och jag svarade naturligtvis. Ännu en telefonsäljare som var ute efter min tjänstepension. Raserianfallet fick det att svartna för ögonen, men jag lyckades hindra mig själv från att häva ur mig både det ena och det andra. Att jag lade på luren fick vara tillräckligt, men jag lämnar inga garantier för mitt beteende nästa gång.

Normalt gillar jag valfrihet, men det får också finnas sans, måtta och förnuft med i det hela. Valfriheten leder i det här fallet till ett ständigt informationsbombardemang vars enda effekt är att man blir avtrubbad och bryr sig föga. Dessutom handlar det faktiskt om prognoser, av naturliga skäl synnerligen luddiga sådana dessutom. Jag har 17 år kvar att jobba. Vem kan ge en hyfsat exakt prognos om hur mycket jag kommer att få i pension när den dagen kommer? Just det - ingen förnuftig människa försöker ens ge sig på det! Revidera pensionssystemet nu!

Idag skiner solen, det är skönt ute så varför sitter jag här och bloggar när jag har lite grejer att göra? Ska genast stänga av datorn och göra mig iordning för att gå ut och få lite saker gjorda. Hej svejs!

 

Det enda jag fick avklarat var besöket hos tandläkaren. Sedan blev det inte så mycket mer gjort. Orsak: jag var skittrött av någon anledning. Har därför mest sovit och slöat hela dagen.

Började skriva ett ambitiöst blogginlägg. Inte ens det gick vägen, för jag insåg att jag tappade bort den röda tråden titt som tätt och slirade iväg mellan än det ena, än det andra, så det fick vara tillsvidare. Det är inte lätt att försöka vara intelligent alla gånger.

Nu ska jag strax gå och lägga mig och sova gott - igen! Ska försöka sortera tankar och intryck till imorgon så jag är laddad och klar. Det finns perioder när jag tänker för mycket, vill för mycket, försöker göra för mycket. Typiskt mig. Då måste jag sansa mig lite och varva ner ett tag. Det här var nog en sådan dag.

God natt - vi ses och hörs imorgon!

 

Vår och vackert väder. Då kan det ju passa bra med Rod Stewart och Sailing från 1975, även om man inte behöver gå så långt som till Atlantic Crossing (har åtminstone för mig att den kom ut på den LPn).

 

Ännu en dag har gått. Passade på att sova tills det nästan blev panik att komma upp ur sängen och iväg till jobbet. Hade en sådan där behaglig, kort “dag före fridagstur” idag. Väldigt trevligt och skönt. Eftersom det var fint väder, tog jag min vanliga promenad till Slussen efter jobbet. Man måste ju försöka hålla formen någotsånär.

Stiga av tunnelbanan hemma, gå till livsmedelsaffären och handla mat. Jag ägnade de mer exotiska hyllorna lite uppmärksamhet idag, så nu står här en burk med marmelad på fikon och sesamfrön och väntar på att öppnas. Det lät lite spännande och mer än så behövs inte för att fresta mig. Sedan tidigare står en flaska rosenvatten i skafferiet och väntar på att användas i somriga efterrätter och drycker. Jag och min experimentlusta. Får jag aldrig nog? Tydligen inte.

Hemma, köra diskmaskinen (proppfull), vila ett tag, laga middag. Det blev en av mina snabbgrytor och flera portioner därtill, så nu har jag några matlådor i frysen. Tar jag med matlåda till jobbet ibland, sparar jag in några kronor. Bestämde mig för att fortsätta med att hitta på recept på rätter som är snabb- och lättlagade utan att hela köket är belamrat av disk efteråt. Att laga mat är roligt, men att diska är urtråkigt!

Sitta ner bakom datorn ett tag, läsa lite bloggar, försöka hålla kontakt med omvärlden trots att jag har skiftjobb. Man blir lätt lite asocial med arbetstider som mina. Medaljens baksida om man säger så. Diska upp stora grytan och fylla riskastrullen med vatten, för annars kommer jag att ångra mig bittert imorgon.

Planerar morgondagen. Jag ska vara hos tandläkaren kl 13:00. Bara vanlig kontroll, men det blir säkert så att tid hos tandhygienisten bestäms. Måste snyggas upp lite grann. Funderar på om det inte vore bättre att springa igenom en automattvätt för bilar med vidöppen mun. Grundlig rengjord och välborstad torde man då bli. För någon tia extra får man även underredet avspolat och nyvaxad och fin torde man även kunna spara in ett besök hos frisören. Ja jäklar…

Borde försöka ta vägen om en lämplig fotoaffär och beställa några kopior också. Annars inga bestämda planer. Behövs inte heller - det finns sysselsättning ändå. Vad jag ser att jag borde göra och vad jag väljer att göra är oftast, av någon outgrundlig anledning, två helt skilda saker, men strunt samma. Det jag lägger på hög i kökkenmöddingen brukar inte försvinna någonstans, tyvärr.

 

Naturen är förvisso logisk, men logiken samsas inte alltid med våra uppfattningar. Våren kommer lite tidigare till Stockholm än till Kopparberg, så när jag kom hem till storstaden i söndags kväll doftade det ljuvligt av hägg, spirean blommade och, och, och - äh, kort sagt: Det luktade verkligen vår.

Det känns lite bakvänt att komma från lantligare omgivningar till storstaden och bli lätt naturlyrisk, men så kan det vara ibland. Strunt samma, inlandsklimatet har sina fördelar det också. När jag åker till Bergslagen härnäst får jag uppleva samma sak en gång till.

Nu säger de att det ska bli riktigt varmt till helgen och jag vill gärna tro på prognoserna. Vill inte du det också?

 

Idag måndag var det sista dagen för att lämna in deklarationen. I år testade jag att deklarera via Internet. Jag gjorde ett faktiskt ett försök första året det var möjligt, men då var det driftstörningar och det ena med det andra, så jag bestämde mig för att fortsätta med den hederliga pappersvarianten ett tag till.

Nu var kändes det som om det var dags att göra ett nytt försök och den här gången funkade allt perfekt. Snabbt, enkelt och smidigt. Minns fortfarande med fasa forna tiders komplicerade deklarationsblanketter. Man skulle visst börja med sista sidan först eller hur det nu var. Bläää!

Allt var inte bättre förr!

 

Livet i lantligare omgivningar är inte alltid så idylliskt som man vill tro. Härom aftonen begav jag mig på promenad till byn och på min väg dit passerade jag därvid några grabbar varav två ägnade sig åt tennisspel på gatan. Det störde mig inte det minsta. När jag gick förbi hörde jag förstås lite fniss från dem, men vem bryr sig om det? Inte jag, åtminstone inte inledningsvis.

Den första “bortslagna” bollen kom när jag hunnit en bit bort. Den tog jag upp och kastade tillbaka till dem. Det dröjde inte många sekunder innan det kom en ny boll. Vid det här laget har jag slutat springa efter bollar, men den landade ju inte många steg från mig, varför jag tyckte att de kunde vänta de sekunderna.

När jag vände mig om fanns det inte en kotte på gatan. Ööööh? Jaha? Jaha! Nu skojar de med mig. Jag kan ju kasta bollen åt deras håll, men riskerar då att få bollen efter mig igen - i värsta fall på mig. Alltså tog jag upp bollen, gick med den ett par meter och lade upp den, väl synlig, på ett elskåp (midjehöjd) och fortsatte därefter min promenad.

Efter ett tag insåg jag att jag hade fyra skuggor efter mig. Deras egen medicin var tydligen inte i deras smak. Jag fortsatte min promenad och lät inte de små skuggorna bekymra mig och vände jag mig händelsevis om försvann de fortare än kvickt ur synhåll.

Gick in på Ica för att köpa några smågrejor. Det gick snabbt - mycket snabbare än de hade räknat med, för när jag gick ifrån kassan gick de just in i butiken och försvann in bland hyllorna fortare än kvickt. Gick ut bakvägen mot parkeringen och styrde stegen mot en närbelägen promenadstig.

Över parkeringsplatsen flög några skuggor igen. Nu var jag mer än less på den här leken, gjorde helt om och gick med bestämda steg mot dem. Fyra små skuggor sprang som skållade råttor rakt ut i geografin och utom syn-, tal- och hörhåll. Det är inte lätt att vara alfahannevalp alla gånger, så jag tog tillfället i akt och tog en helt annan väg hem på vilken jag snabbt kunde försvinna utom synhåll. Det funkade, för sedan såg jag inte en skymt av dem och fick njuta av skogsdoft och porlande vatten utan störande inslag.

 

Förra gången jag var där var gräsmattan mest gul av fjolårsgräs, men nu lyste den saftigt smaragdgrön mot mig. Daggkåpornas glittrande innehåll förstärkte intrycket. Man får passa på att njuta när tillfället ges. Blir det en torr sommar blir synen en annan med tiden.

Tillsvidare får gullvivorna stå för det gula…

Eller varför inte påskliljorna. Gulare än så kan det väl knappast bli?

Nåja, det finns ju diskretare blommor, som till exempel den här pärlyacinten.

 

Härmed visar jag en av mina tavlor, för det kanske är en tavla i dubbel bemärkelse. När jag jobbade på rederiagenturen kom en kille upp på kontoret med några taveldukar som var målade av unga konstnärer. Något vänligt tvekande lät vi honom hållas. När jag fick syn på den här kunde jag inte hålla mig - den måste jag bara ha!

Den kallades för “Barndomsminnen” och motivet är hämtat från Grönland; konstnärinnan var grönländska. Hon heter förresten Helle Heininge, men såvitt jag har kunnat se med snabbhjälp av Google, är hon lika okänd nu som då. Femhundra kronor kostade den då (förmodligen 1986), vilket var en ansenlig summa för mig eftersom expeditionstjänsteman inte direkt var något höglöneyrke. Min chef tittade på mig, skakade på huvudet och muttrade “Du är inte klok”. Tillkom, så småningom, kostnad för montering och inramning av duken.

Kanske var det köpet just en så kallad “tavla”, men jag bryr mig inte. Jag tycker lika mycket om den idag som jag gjorde den där dagen för 22 år sedan.

 

Blomsterhandel i det fria på Södermalmstorg. Torghandelstältet ger välbehövlig skugga.

Förresten, är det bara jag som plötsligt får upp fönstret för infogande av bilder, videos mm alldeles för långt ner på skärmen? Det är ju ingen flyttbar ruta. Någon som vet hur man åtgärdar det?