Värre än vanligt…

Senaste

Apropå det där med prylar

Vårt begär efter prylar är inget nytt. Jag hittade det här klippet på YouTube. På sextiotalet var det sådant som bil, disk- och tvättmaskin som var begärliga saker – nu är det sofistikerad hemelektronik som gäller.

Ännu en viktig skillnad mellan då och nu finns det: de saker som köptes för surt förvärvade slantar då användes så länge de höll ihop. Nu kasserar vi fullt brukbara prylar för att det kommit en nyare version eller så blir man tvungen att byta efter några år då alla uppdateringar gör att även om det tekniskt sett inte är något fel, är den så långsam, så långsam. Undrar om någon funderat på det växande elektroniksopberget?

 

Frid i sinnet

_mg_4050-b

Alla är vi olika, men några likheter inbillar jag mig också att vi har. Behovet av att ladda upp batterierna igen så vi orkar lite till. Uppladdningen kan se ut på olika sätt och för mig är det en promenad i naturen som ger störst effekt. I mitt fall räcker det inte med att sticka till första bästa närbelägna grönområde, även om det har sin verkan. Bäst effekt nås i den tystnad som bara finns ute på landsbygden.

I lördags tog jag bilen och gav mig iväg på utflykt. Den här gången styrde jag kosan mot Södermanland där tio av barndomens somrar tillbringades. Någon nostalgitripp var det inte tal om och några spöken från svunna tider var jag inte intresserad av att se. Jag ville bara njuta av tillvarons tystnad, men vad var det som gav mig den impulsen?

Det började  tidigare i veckan när jag åkte tunnelbana. Utöver de ljud som uppstår naturligt i tunnelbanan var det mest tut, ring och pling för hela slanten. Så gott som alla satt med sina mobiltelefoner och jag får nog erkänna att det skrämde mig att se hur beroende folk tycks ha blivit av dessa tingestar. Eftersom jag trivs bäst med att vara tvärtemot får min mobil så gott som alltid ligga i fickan. Jag kan även erkänna att jag inte alltid tar med den när jag ska gå ut. Jag vill ofta vara närvarande i ”här och nu” och det tycker jag inte att jag är om jag surfar eller spelar spel eller vad sjutton de nu gör. Musik tycker jag om att lyssna på, men då vill jag ha möjlighet att lyssna ordentligt och upptäcka den musik som spelas.

Rätt vad det är hör jag ett instrument eller en stämma jag inte hört tidigare och sådana upptäckter roar och intresserar mig. Sådana upptäckter känns mindre troliga att göra om musiken spelas som ett nervöst tidsfördriv. Klart att musikerna och/eller artisterna vet hur jag lyssnar eller inte lyssnar på resultatet av deras ansträngningar i inspelningsstudion, men för mig känns det som att jag respekterar dem mer om jag lyssnar uppmärksamt och är närvarande i lyssnandet. Kanske är man sådan om man har en släng av konstnär i sig?

Jag stannade bilen på några lämpliga ställen och gick ut med kameran i beredskap på en kortare promenad där bekanta vyer och syner återsågs medan jag lyssnade på den tystnad som bröts av vindens diskreta sus i trädens kronor och en och annan bil. Doft av fuktig jord i näsan och lite fotografisk inspiration då och då. Mycket mer än så behöver jag inte. Skulle aldrig falla mig in att plocka upp mobilen för att kolla e-posten eller Facebook; det får vänta tills det är rätt tillfälle för sådant. Det kanske är något fel på mig som varken förstår behovet, än mindre fastnat för den flugan. Jag har visserligen en smartphone, men funderar på varför. Jag var nyfiken, men inser nu att det inte är något för mig. Här och nu – klick så var en bild tagen, inte med mobilkameran utan med systemkameran. Redigera bilden när jag kommit hem. Att saker måste få ta tid har livet lärt mig.

Så håller utflykten på i några timmar, jag varvar ned och hämtar kraft av allt det vackra jag ger mig tillfälle och möjlighet att uppleva. Funderar på några framtida fotoprojekt. Jag har inte tid eller lust att vara sjuk längre, det finns så mycket jag vill göra. Vill åka upp till Norrland, flera vändor, för att dokumentera och beskriva med kameran. Håller på att försöka studera och lära så mycket som möjligt. Vill inte titta på företeelsen ”glesbygd”, istället vill jag skildra livet där, visa hur människorna lever och har det, vilka historier de har att berätta och så vidare. Storhetsvansinne? Kanske, men jag vill göra ett försök, för det känns viktigt för mig. Skulle jag även råka besöka platser där ingen mobiltäckning finns ser jag det som en bonus!

Var gick det snett?

_mg_3983-b

Jag känner mig tvekande när jag ska till att börja skriva på det här inlägget, för politik finner man inte bland mina intressen, men jag har å andra sidan gormat och orerat om ”Svenska revolutionen” så det är väl bäst att ta skeden i vacker hand och sätta igång med skrivandet. Hur det hela började, det vill säga den historiska bakgrunden, brukar breda ut sig för att snabbt försänka läsaren i djup sömn långt innan denne kommit till det roliga. Det enda som skiljer det här inlägget från många andra är att jag för omväxlings skull ska försöka snabba på.

Det var en gång ett land som hette Sverige och så heter det fortfarande. Sverige var länge och väl ett fattigt land i Europas norra utkanter med minst sagt skiftande levnadsstandard beroende på var i landet man bodde och hur god ekonomi man råkade ha. Så en dag kom det en statsminister, Per-Albin Hansson hette han, som började tala om ”Folkhemmet”; det var uppenbarligen en vision han hade, ett Sverige där alla skulle ha goda chanser till ett drägligt liv om man tog vara på dem och gjorde rätt för sig. Ja, ungefär så i mycket kraftig sammanfattning.

Statsminister Hansson hade oturen att gå bort knall och fall, men det hindrade inte efterträdarna från att fortsätta på den inslagna vägen. Begreppet ”Folkhemmet” ersattes så småningom av ”välfärd” i olika konstellationer genom åren. Någonstans på vägen började staten ta över allt fler funktioner i samhället, på gott ibland och på ont ibland ska man tillägga. Den offentliga sektorn brukade vara ett samlingsbegrepp för många av de funktionerna – dess belackare brukade ibland tala om den ofantliga sektorn – och den finansierades nästan helt via skatterna.

Med tiden kom den att börja bli något av en stat i staten med eget synsätt och egna värderingar. Byråkratisk i vissa fall, ineffektiv i andra fall, men funkade gjorde den med reservation för att priset kunde vara i högsta laget ibland. Så kom 90-talet, Sverige gick med i EU och nya vindar började blåsa. Nu skulle allt konkurrensutsättas och offentliga upphandlingar göras så entreprenörer fick komma med sitt nytänkande och identifiera och lösa problemen. Identifiera problem? Inte sjutton visste jag att de hade namn och personnummer! Summan av kardemumman var att nu skulle konkurrensutsättningen göra att allt skulle kosta samhället och därmed oss mycket mindre, för konkurrensen skulle göra att verksamheterna tvingades bli så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen. Som bonus skulle kvaliteten på verksamheterna bli bättre, för när man handlar upp får man bättre kvalitet, hävdade man från politiskt håll.

Teorin som så har jag inga problem med, men lägg då märke till att endast som teori. Att dogmatiskt okritiskt omsätta den i handling bäddar för katastrof förr eller senare. Det fanns många verksamheter som kunde konkurrensutsättas utan problem. Att till exempel sjukhus repareras och underhålls av olika entreprenörer har jag inga problem med, ej heller att taxinäringen avreglerades eller att apoteken drivs av olika företagskedjor. Att välfärdssamhället struktur, uppbyggnad och funktion ständigt måste revideras är också logiskt, att fortsätta göra som man alltid gjort gör att all utveckling avstannar och rätt vad det är ligger landet välfärd i ofärd.

Plötsligt började en cirkus där regeringar och partier av alla färger kappades om att få ha ett finger med i syltburken. De enda som möjligen höll sig undan i möjligaste mån var väl Vänsterpartiet, men vad för utveckling har skett där efter Maos lilla röda? De kommande konkurrensutsättningarna satte igång en rationaliseringsvåg inför krympningen av den offentliga sektorn. Även om dess verksamheter fanns kvar, kunde huvudmannaskapet drastiskt ändra skepnad och hos en del huvudmän rullade huvudena friskt när bolag i offentlig regi blev till en beställningsorganisation med få anställda. Resten skulle entreprenörerna fixa. Även personalen på golvet fick sin släng av sleven med motiveringen att vi måste klara anbudet.

En och annan kunde i ärlighetens namn försvinna utan att det gjorde särskilt mycket i vissa verksamheter, medan det fick konsekvenser i andra. Från att sätta verksamheten i allra första rummet, sattes nu istället ekonomin där och inte bara där – den var det enda kring vilken tankarna kretsade. Många med lång erfarenhet av verksamheten och god yrkeskunskap därtill offrades glatt på Mammons altare utan tanke på eventuella konsekvenser. Allt skulle bli mycket effektivare med konkurrensens hjälp och vadsomhelst var bättre än ett stelbent monopol.

Idag har pendeln svängt från en ytterlighet till en annan; rätteligen borde den haft tid på sig att hamna ungefär mittemellan dessa, men så har det inte blivit. Istället håller vi på att bli ett av Europas mest avreglerade länder enligt nyhetsprogrammen. Personligen skulle jag vilja säga fragmentiserade, men jag vill undvika att gå in på enskilda fall, för att hålla mig till kända fakta i koncentrat.

Ingen kan väl vara ovetande om att det svenska järnvägunderhållet har släpat efter rejält. Av nu sittande regerings vallöfte om att återförstatliga järnvägsunderhållet bidde det knappt en tummetott, för vad de tagit tillbaka sägs motsvara en procent. Trafikverket för dialog med entreprenörer och underhållsansvariga för övriga sträckor. Det låter bra, men kritisk som jag är undrar jag hur många med gedigen kompetens de har kvar? De flesta föredrar numera att endast anställa personer med ekonomisk kompetens, för dem med gediget kunnande om verksamheten är bara besvärliga när de emellanåt väljer att protestera.

Det står var och en fritt att välja bostadsform efter tycke, kassa och smak och därför bjuder städerna på hyresrätter, bostadsrätter och småhus för invånarna att välja bland. Rätt som det var, tyckte Alliansstyret i Stockholm att fler skulle äga sin bostad genom att ombilda en stor del av hyresrätterna till bostadsrätter. Jag ser inget fel i att hyresfastigheter ombildas till bostadsrätter, men när allmännyttans bestånd av hyresrätter reas ut av principskäl tycker jag att det är fel. Där försvann åtskilliga sköna slantar som tillhörde alla. Diskussionen fördes även i det hus jag bor i, men det blev inget av med ombildning. Jag minns dock att jag hade visst intresse av att utreda saken så långt att vi åtminstone visste vad det skulle kosta oss. Samtidigt är det en sanning med modifikation att säga att man äger sin bostad om man bor i en bostadsrätt; det är rätten att bo där man köper – man blir kort och gott en föreningsmänniska genom sitt boende.

Ett annat fall var försäljningen av Serafimerlasarettet som såldes för ett synnerligen lågt pris till en verksamhetsutövare som var smart nog att sälja verksamheten en kort tid senare, men då till ett betydligt bättre pris. Någon politiskt ansvarig stod inte att finna och vår press brukar vara synnerligen duktiga på att finna syndabockar, såväl inbillade som verkliga.

Just det här med att politiker inte tycks kunna ställas till svars för sina beslut finner jag mycket märkligt. I mitt jobb har jag ansvar för vad jag gör och gör jag fel måste jag vara beredd på att ta både ansvar för och konsekvenser av det felaktiga. Ett aktiebolags styrelse arbetar också under ansvar och beviljas ansvarsfrihet av bolagsstämman. Samma gäller för ideella föreningar, vilka det finns gott om i vårt avlånga land, för i dem får styrelsen ansvarsfrihet av årsmötet. Har man inte skött sina kort riktigt kan det bli riktigt livat. Varför finns inte motsvarande i svensk politik när hela systemet bygger på att vi alla ska följa lagar, regler, goda seder och bruk? Numera tycks politiker fällas genom förseelser begångna i den privata sfären såsom att de inte betalat tevelicens, trafikbrott och liknande. Nej, det är givetvis inte rätt att göra sådant, men att mediedrevet går för sådana saker när det är fullt möjligt att göra betydligt större tavlor i politiken och komma undan med det, känns aningen skevt.

Marknadslösningar tycker jag bör, för att inte säga ska, tillämpas där naturliga förutsättningar finns och dessa beror på typ av verksamhet. Vissa grundläggande verksamheter som till exempel kommunikationer, vård och omsorg samt utbildning bör, oavsett politisk uppfattning, det allmänna ansvara för fullt ut för. Någon konflikt i att samarbeta med privata läkarmottagningar ser jag inte, det kan avlasta vården och de kan lägga sina resurser på mer avancerade behandlingar där det är naturligt att ett sjukhus sätter in sina resurser.

Att göra något bara för de heliga principernas skull anser jag vara galet. Nu höjs röster mot att vissa riskkapitalbolag gör vinster till exempel på att driva skolor – ”Inga vinster i välfärden” är den diskreta parollen. Om de inte får göra vinst, eller en måste arbeta mot en maximerad sådan, vad är då meningen med att driva företag? Det intressanta i sammanhanget är väl snarare vad vinsten används till? Om den återinvesteras i verksamheten kommer det ju dess anställda och brukare till del och det kan väl inte vara något negativt med det? Om den till stor del går till andra ändamål bör man snarare ställa sig frågan om verksamheten verkligen ska läggas ut på anbud och det har ju hänt att utbildningsföretag har gjort konkurs. För skolverksamhet skulle stiftelser kanske vara intressanta att titta på. Att stiftelser driver skolor lär vara vanligt förekommande i Amerika.

I förra veckan konstaterade man i ett teveprogram om stress och sömnsvårigheter att dessa problem ökat drastiskt i Sverige sedan mitten av 90-talet, det vill säga när vi började införa offentliga upphandlingar. Nu har politikerna börjat undra vad arbetsgivarna gör åt saken. Min slutsats är just att politikerna själva förefaller vara inkapabla att dra några slutsatser om saken. De har ju onekligen ett visst ansvar för det samhälle de har skapat och det fel vi själva gjort är att vi väntat och fortfarande väntar på att någon ska lösa problemet åt oss. Det lär inte hända med mindre än att vi tydligt säger ifrån och kräver förändringar. Värst är att stressen kryper ned i åldrarna. Om barn och ungdomar drabbas, hur går det då med framtiden är frågan jag, lätt oroad, ställer mig.

Hur effektivt är det med offentliga upphandlingar då? Jag skulle vilja säga marginellt, om alls effektivt. Entreprenör A är inne på sista året som utförare av verksamheten, sedan ska entreprenör B ta över. A kör verksamheten som vanligt, men med ett minimum av investeringar och anställningar, vilket är både logiskt och förståeligt. Entreprenör B tar över och presenterar en organisation de tror på. Det brukar de vara rätt ensamma om, men efter ett år brukar det se ut ungefär som det gjorde innan, för det fungerar bäst så. Entreprenör B hade sålunda ingen kunskap om verksamheten och dess kostnader och räknade därför på ett anbud som inte stämde överens med verksamheten.

Man kan naturligtvis försöka omförhandla kontraktet, men det lär inte falla i god jord eftersom risken för protester och överklaganden skulle vara uppenbar. Kanske har man ett eller flera moderbolag som kan hålla verksamheten flytande genom kapitalinjektioner? Så kan man hanka sig fram, men jag tycker att konkurrensen därmed snedvrids och därför är det ingen ärlig metod med undantag för att täcka vissa sällan förekommande investeringar eller kostnader. Då kan det vara befogat.

Nu blir det räknenissarnas uppgift att försöka minska förlusterna så långt möjligt är och ju färre man har som kan verksamheten desto bättre tycks de ha som motto. Allt som görs ska vara effektivt och göras av så få som möjligt. Just administration tycks vara en ko man gärna slaktar, för administratörer är enbart lik i lasten. Att verksamheten behöver en viss administration för att fungera verkar inte spela någon roll och ju obefintligare desto bättre. Vidare är det även så att man tar inte bara över verksamheten; man blir också arbetsgivare med den uppsjö av arbetsgivaransvar detta medför. Arbetsmiljö, utveckling av denna och, inte att förglömma, även den psykosociala arbetsmiljön. Det brukar visserligen göras årliga undersökningar, för därtill är man nödd och tvungen, men vad händer med materialet sedan? Finns det någon som har tid och möjlighet att göra något av det? Jag tror många vill, men mer än så hinner de aldrig.

Ett rimligt krav borde vara att beställare – politiker och tjänstemän – själva har en god uppfattning om vad som är en realistisk kostnad för att driva verksamheten, liksom att med ledning av denna kunna sortera bort uppenbart orealistiskt låga anbud från upphandlingsprocessen. Skambud gagnar ingen! Priset brukar personal och kunder/brukare få betala. Det syns inte i någon resultat- eller balansräkning, men förtroendekapital som naggats i kanten kostar mycket att återställa.

Ett annat rimligt krav är att kontrakten kan utformas så de är överskådliga och därmed begripliga. Stödstrumpor som såldes av en leverantör till Landstinget till det facila priset av 6.000:- paret för att den smarta leverantören hittade en möjlighet i kontraktet har väl inte undgått någon. Nu har kontraktet sagts upp – rätt beslut – och Landstinget överväger att driva inköpsverksamheten i egen regi. Det tycker jag de ska fortsätta med. Förr fanns något som hette Landstingets Inköpscentral. Den behöver inte återuppstå som om inget hade hänt, men något åt det hållet tror jag är ett klokt beslut.

För att minska sjukskrivningarna orsakade av stress och arbetsmiljörelaterade problem, är det hög tid att titta på konsekvenserna av upphandlingar och rationaliseringar. Det är ett omfattande arbete där förutsättningarna förändras med tiden. Att en sjuksköterska vill känna tillfredställelsen att ha gjort ett bra arbete när han eller hon går hem är inget orimligt krav. Alla som jobbar med människor vet att människor är olika. En patient som har levt ett långt liv och kanske är ensam, har mycket att berätta och prata om. Ibland måste de kunna få ta sig tiden att bemöta en sådan patient på ett passande sätt, till exempel genom att slå sig ned och lyssna och prata en stund. De gör inte sådant för att vara ineffektiva genom att lata sig några minuter, de gör det för att de vet att patienten mår bättre av det. Ett svårt sjukt barn har med största sannolikhet två mycket oroliga föräldrar. Att ta sig tiden att besvara deras frågor och därigenom försöka lugna deras oro gör inte barnet friskt, men tillvaron blir något lättare att uthärda för föräldrarna. De med kunnande och erfarenhet vet detta och gör sina beräkningar med hänsyn till sådant. Den som inte har något kunnande om verksamheten vid ett sjukhus eller någon medicinsk kompetens lär sannolikt räkna helt fel. Risken är dock stor att den som åstadkommer schablonartade beräkningar vinner de styrande och ställandes gillande eftersom dennes siffror ser bättre ut.

Sedan måste det förstås finnas någon gräns för hur mycket som är rimligt att ta med i de realistiska beräkningarna. Att ta ut svängarna för alla eventualiteters skull är inte heller rätt, men någonstans däremellan ligger sanningen. Alla som jobbar i offentlig verksamhet måste förstå att det är skattepengar och det inte kan finnas hur mycket personal som helst 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och ej heller kan det finnas hur mycket förmåner eller fördelar som helst. Den gamla inställningen om att det får minsann kosta, bara jag inte behöver engagera mig, är förkastlig och lika förkastligt är att behöva byta arbetsgivare med jämna mellanrum och behöva lära upp en ny ledning vad det egentligen handlar om. Det är ju med verksamheten och arbetsplatsen man känner lojalitet – inte med någon dagslända till entreprenör.

Därför hävdar jag lika envist som bestämt att alla måste börja förstå vansinnet och protestera mot det för att vända den negativa hälsoutvecklingen, för av alla varianter av slöseri är den med humankapital den allra grövsta. Alla goda krafter måste ta initiativ till att så sker, för det kommer inte någon annan och gör det åt dig. Enstaka punktinsatser är förvisso goda, men ständigt återkommande tror jag har en bättre effekt. Den svenska revolutionen måste börja nu!

 

Ungefär som jag trodde

_mg_3982-b

Idag gjorde jag en snabb och allt annat än vetenskaplig undersökning, jag talade bara med några personer, men utfallet var ungefär som väntat: de flesta lever kvar i tron att man får 80% av lönen vid längre sjukskrivning, oavsett inkomst. Så är det inte längre. Jag minns att det nämndes som en nyhet när taket för sjukförsäkringen sänktes, men den diskussion jag upplevde om detta var mest standardretoriken om att de rika bara blir rikare medan de fattiga bara blir fattigare kontra att man måste ta ekonomiskt ansvar för landet och tänka på hur varenda krona används. Det där har vi hört förr och därför blir man snabbt blasé istället för nyfiken – som man borde bli – på hur man påverkas av beslutet.

I medlemsavgiften till fackföreningen ingår inget skydd mot inkomstbortfall vid långvarig sjukskrivning, utan det traditionella inkomstskyddet vid arbetslöshet. De fackföreningar som finns representerade på min arbetsplats erbjuder dock tilläggsförsäkringar man kan teckna till låg kostnad. Vad man kunde se hos mitt försäkringsbolag har jag haft sådan en gång för länge sedan. Varför har jag den inte kvar nu då? Jo, jag bytte arbetsplats och var borta några år. På den tiden fanns inte den fackföreningen representerad där, så jag bytte även fack.

När jag återvände gick jag tillbaka som medlem i den fackförening jag tillhört, utan att reflektera över sådana försäkringar och jag minns inte om frågan ens väcktes då. Det får gälla som en efterkonstruktion, för det var tio år sedan och jag minns inte längre exakt vad som hände eller vad vi talade om i sammanhanget. Situationen med sjukpenningen var en annan då, så det kanske inte var något som upplevdes som alarmerande eller hotande.

Nu vill jag uppmana alla som har möjlighet att teckna sådana försäkringar via sin fackförening att också göra det. Det är lätt för dig som försäkringstagare att få grepp om vad försäkringen täcker och det är inte mycket du betalar i försäkringspremie. Talar du med en försäkringsförsäljare kan det vara svårare för dig att veta om du har ett bra försäkringsskydd eller inte. Beskedet om att ”Nej tyvärr, då skulle du istället haft den här försäkringen eller tillägget” kommer att vara det sista du vill höra om det skulle bli aktuellt. Vill du komplettera med privata försäkringar ser jag ingen konflikt i det, men se upp så du inte blir dubbelförsäkrad på en eller flera punkter!

Det här inlägget får omfatta det mest akuta, resten får jag ta en annan dag. Imorgon tror jag att jag ska ägna tid åt att försöka träffa en kompis och umgås ett tag, för livet kan inte kretsa kring sjukdomen dag ut och dag in. Att försöka göra något trevligt, att se något annat än bostaden eller omgivningarna kring denna, eller vad som nu är möjligt, är minst lika viktigt för att må så bra det går.

 

Uppladdning

_mg_3978-b

Idag har jag dragit igång lite saker med kontaktsjuksköterskans hjälp. Bland annat har jag begärt att få kontakt med kuratorn, så får vi se vad det ger. Det borde vara ett mer effektivt sätt att få reda på vilka möjligheter som eventuellt finns än att hålla på att luska och forska själv.

Såsom varandes hemma och sjukskriven har jag kollat veckans extrapriser i livsmedelsaffären så nu har jag handlat köttfärs på extrapris och lagt in i frysen. Djupfrysta kycklingfiléer fanns det också till extrapris den här veckan, så det blev en förpackning sådana också. Det är allt en jäkla tur att jag är hyggligt kunnig på matlagning när situationen är som den är, för genom att laga maten själv kan man spara mycket pengar. De senaste veckorna har jag även bakat matbröd för att spara ytterligare. Förhoppningsvis kommer jag inte att associera matlagning med sjukdom och ont om pengar den dag det här är över. Jag ska nog vara glad för att jag är frisk nog att orka göra sådant utan att det är besvärligt, för det är inte alla förunnat.

Det finns även ork till att sköta sådant som tvätt och städning. Ägnade några timmar av dagen åt strykning; jag tvättade i lördags. Skulle dock vilja köpa ytterligare några par byxor och några skjortor, men det får anstå tills vidare. Hemma går det bra att hasa omkring i mjukisbyxor från stora Ica-butiken och de kostade bara 129:- paret. Att gå utanför dörren i sådana? Till soptunnan och tillbaka som längst. Absolut inte mer än så! Att jag är sjuk betyder inte att jag inte vill se prydlig ut.

Andra viktiga rutiner är att försöka röra på sig och jag försöker ta en promenad varje dag. Det faktum att jag för närvarande inte köper månadskort utan åker på reskassa gör att jag tänker två gånger innan jag startar en resa, eller så åker jag tunnelbana eller buss åt ena hållet och går hem. Tänker jag ”sparade pengar, sparade pengar, sparade pengar” går det mycket lättare.

Imorgon ska jag ta kontakt med min fackförening och se om de har något att trolla fram. Oavsett utfallet tror jag att det är bra att kontakta dem. Det gäller bara att se till att skriva ned det viktiga, för behandlingen gör att mitt minne inte alltid fungerar som det brukar. Jag bloggar inte om det här för att försöka sno åt mig sympatier och att folk ska tycka synd om mig utan för att erfarenheterna kan hjälpa andra i ungefär samma situation. Kanske kan det också bli något som kan vara användbart i förebyggande syfte. En del av morgondagen ska nog användas till att försöka ställa samman en del information som kan vara användbar.

Nu är det dags för operation uppladdning!

 

Trött dag

_mg_3944-b

Sov inte så bra natten till idag, men det är ingen ursäkt för att inte stiga upp och göra det man planerat att göra. Dagarna måste ha en struktur och mening även för oss som är långtidssjukskrivna. Alltså har dagens ärenden blivit gjorda och en kortare promenad hann jag också med. Har nu fått mina avbeställningar hos Telia bekräftade; den 16 oktober har jag deras absolut minsta kanalpaket här hemma och i huset i Bångbro försvinner all teve, internet och fast telefoni samma dag. Häpp!

Gårdagens inlägg har haft flera positiva effekter. En kollega ställde en fråga och undersökte så smått vilka försäkringar hennes fackförening kan erbjuda och fick konkreta och raka svar. Det gjorde mig väldigt glad! Vår arbetsplats har lite av myrstack över sig eftersom åkande personal ständigt kommer och går efter sin tjänstgöringslista och att sprida information och få den att nå alla berörda är inte lätt på sådana ställen.

Detta har även fått mig att fundera över var kompletterande sjukförsäkringar så att säga bör tecknas och ligga; privat eller på arbetsplatsen? Jag tror att det är klokt att hålla äpplen och päron isär. De försäkringar som berör den privata sfären tecknar man som privatperson, de försäkringar som berör mig som yrkesmänniska tecknas antingen via fackförening eller genom arbetsgivarens försorg. Dock ser jag ingen konflikt att en fackförening kan erbjuda medlemmar försäkringar som exempelvis hemförsäkring med rabatterad premie om den tecknas genom dem. Det är strukturen som är den viktiga.

En logisk struktur kan dessutom ha vissa fördelar. När man är ung har man hela livet framför sig och det där med sjukdom är något man drabbas av som åttioplussare ungefär sådär. De flesta klarar sig dessbättre från sådant, men risken att oturen ska slå till i form av olyckshändelse (mer troligt om man nu måste resonera om saken) eller sjukdom med längre sjukfrånvaro som konsekvens finns ju alltid. Då är det logiskt att alls inte tänka i de banorna och istället investera beloppet motsvarande försäkringspremien i en schysst pubs dagskassa. Några får anledning att fundera över sina val i efterhand och det kan göra väldigt ont i själen då. Därför tror jag att det är viktigt att fortsätta diskussionen så att så få som möjligt, helst ingen alls, riskerar den obehagliga upptäckten att det skyddsnät man trodde fanns visade sig vara en illusion.

Nästa vecka bjuder på några uppgifter för mig. Jag blev långtidssjukskriven innan jag hann påbörja min semester. Av princip tycker jag det är orätt att förvandla sjukdom till semester i syfte att klara ekonomin, för sätts det i system blir statistiken missvisande. Hur jag än vänder och vrider på det får man dock inte spara hur mycket semester som helst och förr eller senare kommer ersättning för de semesterdagarna att betalas ut. Kanske lika så gott att ta ut semestern ändå? Jag kan ju trots allt röra mig fritt och obehindrat så glädje av den har jag ju och månadslön och semesterersättning får jag också. Vänlig kollega har påmint mig om vad som är viktigt att tänka på, så det känns som att jag ska ta diskussion med arbetsgivare och Försäkringskassa. Sedan får jag hålla tummarna för att det blir rätt i slutänden också. Ändå känns det aningen galet…

Vidare ska jag kontrollera några saker beträffande långtidsfrånvaro med min fackförening. Att det är lätt att vara efterklok är väldigt sant och jag får ge mig själv en spark för att jag levt i tron att det alltid finns skyddsnät i samhället och inte haft koll på vilka som reducerats. Samtidigt är det ta mig sjutton inte lätt att hålla reda på allt sådan och att hålla sig informerad om precis allt. Så mycket tid och kraft som går åt till annat som hör det vardagliga livet till. Man är inte mer än människa.

Nu är det dags att lägga sig och sova sött för imorgon är en annan dag med nya möjligheter och nya planer. God natt!

Idag small det!

_mg_0702-b

Idag har jag mestadels varit riktigt ilsken av mig. Kanske inte det bästa humöret att vara på eftersom det var cocktaildags på sjukhuset, det vill säga en ny cytostatikabehandling. Läkaren kontrollerade dosen mot svaret på de blodprov jag lämnade igår och justerade ned den något. Nåja, jag var åtminstone snäll och beskedlig när jag var där. Jag tycker om personalen, de är alltid så vänliga och trevliga trots att de har ett krävande och ansvarsfullt jobb. Vi patienter är tålamodsprövande ibland eftersom vi kan vara en smula vimsiga på grund av sjukdom och behandling.

Sedan tog jag skeden i vacker hand och gick in till Telia. Allt som går i fiberkabeln i huset i Kopparberg kommer att försvinna, så snart finns där varken teve, internet eller telefon. Teven hemma ligger också pyrt till, men initialt kan jag testa med att banta ned antalet kanaler till ett absolut minimum. Ett och annat återstår att ta tag i beträffande inbesparingar, men jag är i alla fall på väg. Det känns också som att jag inte kommer att hoppa på konsumtionssamhället så lätt igen efter sjukdomen för vem vet vad som händer sedan? Folk får väl tycka att jag är en udda typ då – jag bryr mig inte och jag vill inte utsätta mig för sådant här igen. Förhoppningsvis får jag möjlighet att göra annat som betyder och ger mig mycket. Jag har några idéer om vad jag skulle vilja göra.

Efter besöket hos Telia – där de var mycket snälla och förstående – var jag så uppretad över situationen att jag gick hela vägen hem från Skanstull. Jag inser att jag med största sannolikhet kommer att bli refuserad på de flesta debatt- och insändarsidor, men någonstans måste vår svenska revolution börja och jag har bestämt mig för att den ska börja nu för min ilska över situationen måste kanaliseras på ett konstruktivt sätt! Att bara deppa, gnälla och beklaga sig leder ingenvart.

För det första är jag knappast den enda som råkat ut för att vara i den här sitsen och jag är övertygad om att det tyvärr finns åtskilliga. Problemet är att de hörs inte. De flesta tiger och lider och lyckas lösa det på något sätt. Det måste vi sluta upp med. Jag har en hygglig lön i vanliga fall och det är inget jag skäms för. Både jag och mina kollegor arbetar för våra löner. En viss minskning av inkomst i samband med sjukdom har jag inga problem med att ställa upp på, men när 40-45% av inkomsten försvinner på grund av ett maxtak i sjukförsäkringen är risken att sätta folk i prekära situationer stor och jag tycker inte att det är ok. Att vara sjuk är inget vi väljer att vara, det är något vi drabbas av.

De flesta lever förstås i parförhållanden och blir den ene sjuk, finns åtminstone den andres lön kvar. Ett avbräck blir det lik förbaskat, men kanske inte fullt så kännbart som för oss ensamstående. Jag är knappast ensam om att vara singel i det här landet, vi är faktiskt ganska många i det här landet som lever så. Har man bara en lön att leva av, blir en längre sjukskrivning lätt till en smärre katastrof ekonomiskt sett. Jag har turen att kunna ta tag i situationen på ett tidigt stadium, men alla har inte turen att vara så pass pigga och friska att de klarar av det. Kanske måste en liten orättvisa (i mångas ögon) till genom att se till den sjukes civilstånd? En ensamstående måste kanske ha några kronor mer för att klara sig än en person som lever i ett parförhållande? Observera att det inte är något förslag från min sida, det är bara en tanke som ploppar upp och visst måste man göra vad man kan för att långtidssjukskrivna med barn får vettiga möjligheter att klara sin familj.

Politiker talar ofta och gärna grötmyndigt om vikten av att spara och vem minns inte det uttalande som framlidna Ann Wibble gjorde om att ha minst en årslön på banken. Det väckte ett rabalder utan like. Sedan dess har mycket hänt och vi har ett pensionssystem där vi förväntas spara inför framtiden. Årslönen på banken har bytt skepnad till så många årslöner som det bara går i pensionssparande. En del av mina sparade pensionspengar ligger på taket till huset i Kopparberg och återstoden håller jag just nu på att använda som bäst för att leva av och några pengar att sätta undan till pensionssparande finns inte idag. Jag får väl acceptera att jag kommer att bli en fattigpensionär när den dagen kommer, men å andra sidan lär jag veta om i förväg att jag ska gå i pension så det kan jag åtminstone planera för. Hursomhelst, jag var åtminstone dygdig nog att spara istället för att låna till takomläggningen, så jag kan sova med gott och politiskt korrekt samvete.

Politiker talar sig varma för avreglering, upphandling och konkurrensutsättning som den väg som bär mot den eviga lyckan. Jag ser den istället som ett mått på politikernas okunskap och totala enfald och det är tack vare den jag har blivit sjuk. Räknenissar är de enda som har någon framtid. Kvalitet, effektivitet, lägre kostnader och sparade skattepengar är vad de lyriskt talar om och siffrorna är det enda de bryr sig om. Sedan undrar de häpet varför sjukskrivningarna ökar och vad arbetsgivarna gör åt saken.

Sanningen är i korthet den att alla som kan något om verksamheten raskt förpassas till poster där de inte har något att säga till om – viktigare är att föra fram servila räknenissar utan kompetens som talar om hur arbetet ska bedrivas. Att det sällan har någon förankring i verkligheten eller fungerar i praktiken spelar ingen roll, det är siffrorna som gäller. Min uppfattning och erfarenhet är att personalen som jobbar ”på golvet” i konkurrensutsatta verksamheter sliter stenhårt och riskerar ständigt att slita ut sig i försöken att få verksamheten att fungera så bra som möjligt trots urusla förutsättningar. Jag orkar inte beskriva de premisser som många i den så kallade offentliga sektorn jobbar under, för idag blir jag bara rosenrasande och riskerar att uttrycka mig alldeles tokigt, men en sak är klar och det är att vi får inte längre tiga om hur verkligheten är, vi måste våga reagera och säga ifrån på skarpen.

Vi måste säga ifrån så det hörs vida omkring, vi måste börja bemöta varje inlägg eller uttalande om hur förträffligt och bra det är med privatiseringar. Det är inte svårt, för de använder bara floskler för att dölja sin totala okunnighet. Det är inte fel på den som läser en sådan text utan att förstå vad det står eller vad som menas – felet ligger i att författaren inget kan och döljer det i vackra ord utan minsta substans! Har de ingen verklighetsuppfattning, kan de inte göra enkla uppföljningar och analysera konsekvenserna av sina beslut ska de inte sitta kvar. Har de inte förmågan att förstå kopplingen mellan sin fragmentisering av verksamheter, sin konkurrensutsättning och att sjukskrivningarna ökar i Sverige har de inte vid makten att göra.

Att välfärdsmodellen sannolikt måste förändras verkar de heller inte vilja förstå, eller nej, jag tror faktiskt att en del gör det, men det krävs politiskt mod. Självklart ska man inte sätta igång och ändra i panik, det kan bli galet, men man måste börja diskussionen i syfte att förändra. Att avregleringen har gått så långt att det inte finns någon väg tillbaka tror jag inte på; riksdagsbeslut om förstatligande har tagits förut. Sedan behöver inte allt förstatligas igen. Apoteken kan till exempel få drivas som de görs nu, taxinäringen kan förbli avreglerad och fler näringar där det kan fungera med konkurrens på ett naturligt sätt. De näringar som måste återtas av det offentliga är de som är viktiga för samhället, till exempel utbildning, sjukvård, transport och kommunikation.

Men Europa då, skriker många genast i kör. Mitt svar är att Europa ser väldigt olika ut beroende på var man är. Vår del av Europa består av områden som är tätt befolkade och ännu större områden som är glest befolkade, således väldigt olika förutsättningar beroende på var i landet man befinner sig och därför måste det hanteras så. Det måste övriga Europa försöka förstå och jag tror att det går med en portion god vilja. Om inte annat kan de åka hit och titta hur det ser ut i olika delar av Sverige. Har de riktig tur kanske de får se en livs levande älg eller något annat för dem sällsynt djur. Att vi kan sälja Norrland på börsen tror jag inte på.

Nu ska jag försöka sova trots att jag fortfarande är rosenrasande. Imorgon har jag lite saker att ta tag i och göra. Sedan ska jag börja göra mig impopulär lite här och var. Nu ska den svenska revolutionen börja på allvar!