Värre än vanligt…

Senaste

Varning för YouTube!

Jag kan sakligt konstatera att YouTube är att betrakta som livsfarligt. En tidstjuv är det också! Kommer på mig själv med att sitta och fly verkligheten med dess hjälp lite då och då. Länge och väl var det musik av olika slag som utforskades grundligt och jag lärde mig ett och annat om musik på kuppen. Nu har jag fortsatt att utforska saker som på ett eller annat sätt intresserar mig. Besvärligt värre för en person med dålig karaktär, det vill säga en sådan som jag.

Min senaste vansinnesyttring är intresse för gamla bilar. Intresse för gamla prylar och bilar har jag haft länge, men det där med bilar har varit se men inte röra. Köra bil kan jag göra – meka bil kan jag inte, alltså har det fått inskränka sig till att avnjuta gamla bilar på behörigt avstånd. Med YouTubes hjälp kan jag plötsligt följa med på en tur.

Jag har också konstaterat att när fan blir gammal blir han sentimental. Jag har bara haft min bil i några veckors tid och den är full av allehanda finesser. I fredags råkade mobiltelefonen (jobbluren) ringa medan jag körde. Uppringande nummer visades på en display i bilen och det enda jag behövde göra var att ”lyfta på luren”. Sedan kunde jag prata via bilens inbyggda handsfree och radion tystnade av sig själv och satte igång igen när samtalet avslutades. För moderna människor är det förmodligen inget man höjer på ögonbrynen för, men för mig är det rena häxeriet.

I en modern bil är det så gott som tyst även om man ligger i full fart på motorvägen och vill man köra om ger ett tryck på gaspedalen genast önskat gensvar. Min första bil, som gick under öknamnet ”Korven” på grund av sin form, var en motorsvag liten engelsman och tänkte man sig en omkörning skulle det helst vara nedförsbacke.

De gamla bilarna låter, men för mig känns det tryggt på något sätt. Ända minns jag utan större saknad lomhördheten efter långkörningar till Göteborg med flera av mina gamla bilar. Vindbruset min Volvo 244 åstadkom minns jag, men jag minns också det trygga symaskinstickande ljudet från motorn.

Den här Opelmodellen minns jag från min barndom; jag tyckte den var så snygg och jag har inte ändrat uppfattning sedan dess. ”Farbror Claesson” som hade livsmedelsaffären i kvarteret, hade en sådan under några år så jag hade gott om tillfällen att beundra modellen. Den här videon är gjord med viss humor, så jag gillar den extra bara för det. Många diggarvideos tenderar annars att vilja lida av det faktum att de kan vara lika intressanta som tråkiga.

Många av de bilmodeller som var vanliga förr har jag kunnat återse och lära mig mer om, så nu har jag lite att göra på lediga stunder när verkligheten behöver förträngas en stund. Det skulle förstås vara roligt att köra en gammal bil, men jag kan ju inte meka så det får nog fortsätta att vara en dröm.

 

Tunnelbanan

_MG_1967 B

Tunnelbanan tar jag mig oftast till och från jobbet med och trots att det är trångt i rusningstid känns det ändå bättre än att sitta i evighetslånga köer med oviss tidsåtgång. Jag sade visst ”trångt” i föregående mening, men menar då fullsmockat. Flera storstäder, däribland Stockholm, lider nog av viss växtvärk och de flesta av oss upplever förmodligen trängseln som (jäkligt) jobbig. Det finns några sätt att göra storstadslivet lite lättare.

Hyfs och hänsyn känns uttjatat, men gäller förstås som grundförutsättning. Andra har skrivit spaltmeter om detta, så det kan jag med fördel hoppa över. Ett intressant fenomen är dock den ”bubbla” allt fler börjar krypa in i. På ett sätt kan jag förstå att man skapar sig en egen värld, för där är det alltid bäst – åtminstone tills man i sista stunden kommer på att man faktiskt ska stiga av just här, far ut från tåget likt en annan raket och mejar därvid ned allt och alla som kommer i dess väg. Någon enstaka raketresenär någon gång per vecka kunde ju vara ett pittoreskt inslag i resandet, men flera per resa är nog att betrakta som några för mycket. Mitt tips får därför bli att försjunk gärna i musiken, boken, tidningen eller tankarna men glöm inte bort här och nu. Att leva i nuet är synnerligen hälsosamt!

 

Gå i kloster med brorsonen

_MG_1984 B

Vad ska man göra en varm och solig Nationaldag om inte gå i kloster? Eftersom det är fult att ljuga måste jag genast erkänna att jag skojar lite med dig nu. Stockholms stadsmuseum ordnade en visning av det gamla Svartbrödraklostrets källare (Svartbröderna = Dominikanermunkarna), eller rättare sagt ett par rum man tror användes som härbärge för besökare till klostret. Det rummet visas sällan, så jag passade på att fråga brorsonen om han ville följa med och det ville han. Sedan fixade jag biljetter åt oss. Den guidade turen började vid Järntorget i Gamla stan. Inte helt lätt att se vilka som händelsevis hörde till gruppen en dag som denna.

_MG_1990 B

Från det skarpa solljuset och alla människorna som rörde sig på gator och torg denna dag till den sparsamma belysningen och svalkan i källaren. Egentligen var det inte helt rätt att tala om anläggningen som ett kloster; det är ju en sluten anläggning – det här var en öppen och mer integrerad anläggning och sådana brukar kallas konvent. Eftersom det kändes svalt där nere började jag med att fotografera en gammal öppen spis.

_MG_1991 B

Originalgolvet från 1300-talet av öländsk kalksten. Guiden var mycket kunnig och berättade levande om tiden när munkarna verkade här. Det kosmopolitiska är inget nutida påfund – Stockholm var redan då en stad där folk från andra länder levde och verkade. En del forskare tror också att många av medeltidens stockholmare var tvåspråkiga och talade både svenska och tyska obehindrat.

_MG_1992 B

Källaren var fantastiskt vacker och det var en upplevelse att vara där, se den och höra berättelsen. Den enda var ju att jag var tvungen att använda blixt på kameran och den kombinationen hör inte till mina favoriter. Jobbigt för en som skämt bort sig själv med studioblixtar som går att ställa in på helt andra sätt, men här var sådant inte att tänka på.

_MG_1997 B

Eftersom källaren sällan visas för allmänheten, gäller det att ta tillfället i akt och ta några bilder. Nästa visning blir i början av september om någon skulle vara intresserad. De spöken som sägs husera där behöver förstås lite frid och ro. En gammal dominikanermunk sägs spöka där och det förvånar mig inte det minsta.

_MG_1999 B

Efter en högintressant stund i konventets gamla härbärge var det dags att åter gå ut i solgasset för att se platsen för klosterkyrkan. Man har grävt för fjärrvärmeledningar i Gamla stan och för bara ett par månader sedan fann man resterna av klosterkyrkans murar under gatunivån. Det finns förmodligen rätt mycket intressant under våra fötter när vi promenerar omkring i staden. Brorsonen tyckte att det var en spännande timme, så även han var nöjd.

Avslutningsvis kan jag rekommendera Stadsmuseets och Medeltidsmuseets vandringar. Nästa intressanta tillfälle handlar om Slussen där det just nu grävs ut för fullt. Du kan läsa mer om visningen här. Det finns så mycket man inte har en aning om, trots att man har vuxit upp och bott här större delen av livet. För egen del satte jag igång med att googla på dominikanermunkar för att få veta mer och ni vet hur det blir. Har man väl börjat googla, brukar man snart halka in på än det ena, än det andra – och tiden går.

En titt på nya Odenplan

_MG_1951 B

I flera års tid har Odenplan varit en byggarbetsplats och därmed ett ställe jag valt att inte uppehålla mig vid några längre stunder. Härom dagen fick jag reda på att det var klart och naturligtvis blev jag nyfiken på att se hur det blev. Tunnelbanans fina femtiotalsuppgång ja… alla kanske inte gillade den, men det gjorde jag. Nåja, det är bara att konstatera att den fick stryka med till förmån för en rätt futuristisk skapelse. Inte så tokig, faktiskt. Soltrappan tycktes uppskattas en dag som denna och det finns en sorts rytm i formspråket som jag gillar.

_MG_1950 B

Interiört blir det bakläxa! Soltrappan tränger in i trapphuset där den blir något förskräckligt påträngande och det känns som om man ska få den i huvudet vilket ögonblick som helst. Vem kom på den här lösningen?

_MG_1948 B

Det enda roliga med soltrappans baksida är precis när man kommer upp från tunnelbanan och möts av detta. Ser man det med fotografögon går det alltid att hitta något. Det är dock inget skäl till att låta den inkräkta på utrymmet.

_MG_1955 B

I dagsläget känns det dock som rätt mycket av stenöken och en plats man går till eller från – inte ett ställe man gör sig ett ärende till. Jag vet att arkitekter ska skapa mötesplatser; sådana måste givetvis finnas flera av i det offentliga rummet. Samtidigt undrar jag vad för sorts mötesplatser vi ska ha i vårt land med vårt klimat. Kanske ska man istället sikta in sig på platser för lämpliga aktiviteter i ett längre perspektiv än sådana som lämpar sig bäst för några alldeles för få soliga och varma sommardagar då staden myllrar av folk och stämningen blir en helt annan än den som följer med gråväder och snålblåst. Aktiviteter som man kan stanna till vid en kort stund, göra sitt ärende, byta några ord och sedan gå vidare – är det sådant vi behöver mer av?

Nya tag

_MG_1702 B

Ibland går det undan. Bestämde mig för att byta bil härom veckan och gjorde det också. Inte för att det var något fel på den gamla, men nu slumpade det sig så att jag kunde få några kronor för den gamla vid bytet. Dessutom testar jag privatleasing på den nya. Det är samma märke och modell, enda skillnaden mellan dem är tre årsmodeller – men den skillnaden är stor.

Tog ut bilen på en skogsutflykt och då kom den här bilden till. Jag uppskattar att vara ute i naturen och bara njuta av vindens sus, fågelkvitter och andra ljud som hör naturen till. När jag tog den här bilden gol göken. Det var dessutom första gången jag hörde göken på nära håll; hittills har kokoandet hörts på håll – nu var det väldigt nära och starkt.

Nu är jag dock i staden och lyssnar till dess ljud. Även här kvittrar fåglarna, även om många tror att Stockholm bara är betong och att det knappt finns några träd. Sanningen är den att Stockholm är en ovanligt grön storstad och generellt sett verkar vi i Sverige ha hållit oss till att ha grönska i våra städer. Jag tror det är bra.

Jobbar med en del tankar i huvudet, men de är inte färdigprocessade ännu så det får vara med att släppa loss dem. Idag är det Stockholm Maraton och tusentals springer och än fler tittar på. Inte jag – jag sitter hemma och har det rätt bra här!🙂

 

Tänk om inte…

Plötsligt dök en text upp i mitt huvud och pockade på att få bli nedskriven, så jag gjorde som den sade åt mig. Den hör förmodligen inte till litteraturens mästerverk, men jag hade roligt medan jag skrev den.

Tänk om inte om hade varit – nej, tänk en gång till istället! Vad kan du göra åt det? Ingenting och vad tjänar det då till att fundera över något hypotetiskt, något som kunde ha varit eller blivit, men som aldrig inträffade, något som aldrig blev av? Sådana tankar kan förvisso kännas bra att tänka ibland och visst kan de ge tröst och lindring, men den effekten varar bara för stunden och är bedräglig till sin natur. Snart visar den sitt rätta ansikte och slår tillbaka med den kraft som bara en sanningens insikt kan göra. Den gör ont! Den ställer obehagliga frågor.

  • Hur kan du vara säker på att det verkligen kunde ha blivit så?
  • Jag vet inte.
  • Tror du att du hade blivit lyckligare om det hade inträffat?
  • Ja, det tror jag .
  • Just det, du tror, men du kan inte veta. Varför sitter du med sådana funderingar? Du är ju inte säker på något, det är bara önskningar och antaganden.
  • Jag vet inte.

Det bästa måste istället vara att tänka på det som verkligen blev av, det som vi upplevde och kunde påverka. Saker som faktiskt hände – på gott och ont förstås. Det perfekta livet existerar inte, den som säger sig leva ett sådant ljuger; en människas liv är glädje och sorg, en människas liv är kloka beslut och hopp i galna tunnor om vartannat kryddat med ett och annat klavertramp. Blandningen av dem kallas erfarenheter. Det är dem vi ska lära oss av, det är dem vi kan hämta kraft från för de är verkliga. Hjärnspöken hjälper oss inte. Vi måste lära oss att leva med tillfällen som gått om intet och chanser vi missat istället för att älta dem om och om igen. Vi måste lära oss att leva med att saker inte blev som vi tänkte, att vi inte kunde påverka ett och annat, vi måste lära oss att leva det liv vi lever och göra det bästa av det.

Vi måste försöka ta vara på ljuspunkterna, spara dem till tillfällen när vi behöver dem. Livet är upp och livet är ned ibland. Ömsom höga berg, ömsom djupa dalar och aldrig vet man vad som kommer bakom nästa krök. Barn kan vi endast önska hälsa och lycka, resten måste de själva ordna. Då är det uttänkt, men det har vi, som så mycket annat, svårt att acceptera. Med vilken rätt stjäl vi deras möjligheter att bygga upp egna erfarenhetsbanker? Jag tror vi vill skydda dem från smärtan som uppstår när något inte blir som tänkt, när en önskan inte slår in, trots att vi egentligen vet att vi inte kan. De måste få göra sina ”om inte” till erfarenheter de med.

Kanske består lyckans recept av förmågan att omvandla ”om inte” till konstaterande som att ”så kunde det ha blivit, men så blev det inte. Det är ok, det blev bra ändå”. Insikten om att man aldrig kan få veta hur det kunde ha blivit, så varför fundera mer över saken. Så lätt att skriva, så svårt att göra ibland.

 

Ord, betydelseglidning och återtagande

Återta ordet B

Betydelseglidning är en term som används när ett ords ursprungliga betydelse med tiden blivit en annan. Funderar på om verbet ”älska” drabbats av detta fenomen. För dagens unga verkar det ofta vara synonymt med sex, men det ryms så mycket mer i det begreppet att det känns väldigt trist om det ska reduceras till detta.

Bortsett från att personer i ett parförhållande älskar varandra – annars vore det väl inte mycket till relation – kan man ju älska personer som betyder något och är viktiga för en själv för att de finns, ställer upp, bryr sig, hjälper till osv. Det kan vara föräldrar, syskon eller andra släktingar, men lika gärna en kompis eller en arbetskamrat och då kan man ju glömma det där med sex. Istället handlar det om en kraft som ger stöd och trygghet när och om vi behöver, eller som ett starkt engagemang i någons utveckling. Beskrivningarna och formerna kärlek kan yttra sig i är många och den har många ansikten, skepnader och sätt att yttra sig på.

Jag tror det är en viktig del i vår tillvaro, det är en kraft som för oss framåt i livet, lyfter oss och som gör oss snällare ibland. Därför tror jag inte att vi ska vara rädda för att våga använda det ordet när det är påkallat av rädsla för missförstånd, men därmed inte sagt att vi måste älska precis allt som rör sig på denna jord. Då blir det konstlat och ytligt och då är det inte något äkta bakom. Den sortens kärlek behöver ingen.

Slutfilosoferat för idag!

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 355 andra följare