Värre än vanligt…

Dagens undersökning

Häromdagen slog det mig att synen på porträttfotografi har ändrats med tiden. Jag minns att äldre människor brukade ha en hel vägg med omsorgsfullt ordnade porträtt på alla släktingar och åtskilliga fotografier av samma dignitet på andra ställen i bostaden. Det var uppenbarligen viktigt att låta sig fotograferas förr.

Idag verkar vi bara fotografera oss för pass- och körkortsbilder, vid studentexamen, vid bröllop och ibland vid barndop men därutöver är besök hos porträttfotografen ovanliga. Varför? Är det inte viktigt längre? Fyller amatörbilderna och de möjligheter som digitalfotografin ger behovet? Känns det konstigt att klä upp sig och gå till en fotograf?  Många frågor som jag inte har något svar på.

En sak tror jag är priset. Min frisör berättade att när han gifte sig, anlitade de en fotograf. Det kostade dem 8.000:-. Vad det kostar att gå till en professionell fotograf och få sitt porträtt taget vet jag inte. Därför ställde jag mig några frågor, nämligen

  1. Måste det finnas en specifik anledning till att gå till en fotograf?
  2. Skulle du vilja kunna komma ”som du är”?
  3. Hur mycket anser du vara ett rimligt pris för ett porträttfoto?

Vad tycker och tänker du själv om frågorna ovan? Lämna gärna ditt svar i en kommentar.

Annonser

4 svar

  1. Jag tror att det beror på att kameran har blivit var mans egendom. Det finns inte samma behov av dokumentation, för moster Gertrud finns ju med på semesterbilderna. Och tänk så bra bilder den nya kameran tar… Högtidligheten med fotografbesöket har försvunnit. Det blir som du säger, bara till bröllop som ett proffs engageras. Kanske. Och studenten. Eventuellt.

    Nu är jag ingen porträttfotograf, även om tekniken ingick i min utbildning, men möjligheterna till jobb överlag för oss yrkesfotografer krymper. Pressen sätter kameror i händerna på journalisterna och så får de plåta. Och den stora, breda allmänheten har tagit över porträttfotografernas jobb.

    Jo – jag saknar också de där gamla porträtterna på vardagsrumsväggen. I svarta, ovala ramar. Men människor så allvarliga och högtidliga. Eller femtiotalets ljusa, nästa luftiga porträtt. Och jag blir alldeles skrynklig när folk använder ordet ”fota”. Ska man avskeda någon? Eller sparka i ändan? Jaja – vad är väl en bal på slottet???

    24 april 2009 kl. 09:56

  2. Staffan H

    Mira: Jag skulle vilja lägga till att kameratillgången har ökat explosionsartat sedan den flyttade in i mobiltelefonen. Visst medför den utvecklingen att behovet av att låta sig förevigas på fotografi hos ett proffs framstår som starkt, men jag ser ju att bakom många amatörbilder (men långt ifrån alla) finns inte skymten av porträtteknik. Därmed inte sagt att den är extremt närvarande hos mig.

    Du har rätt i att pressen börjat sätta kameror i händerna på journalisterna. När jag gick porträttkursen, var en av deltagarna just en journalist som fått börja fotografera å yrkets vägnar.

    Det är just olika tiders porträttstilar som fascinerar mig. De speglar tidsandan och olika epoker på ett fint sätt. Idag finns det inte så mycket sådant att titta på, vilket jag tycker är synd. Vad är tidsandan idag? Felexponerade bilder, porträtt med idel själlösa leenden, bilder med urvattnade färger eller för låg eller hög kontrast?

    Jag är inte yrkesfotograf så jag kan inte beskyllas för att tala i egen sak, men jag tycker att vi borde börja gå till fotografen ibland och låta oss avporträtteras. Idag behöver vi kanske inte klä upp oss till tänderna och se högtidligt stela ut; det kan bli ett bra porträtt ändå.

    Kanske skulle det bota en och annan motvilja mot att bli fotograferad på kuppen? Det är få som begåvats med utseenden som blir bra på bild direkt, men en erfaren porträttfotograf brukar veta hur man löser sådant.

    24 april 2009 kl. 11:43

  3. En fundering slår mej plötsligt… Jag undrar om det är skillnad på stad och landsbygd? Jag har en granne på landet som håller på med porträttfotografi, men jag vet inte hur många kunder han har (han är inte särskilt duktig på det där att få folk att slappna av heller). Och så har vi en bortglömd, men väldigt levande gren av porträttfotograferingen: skolfotot. För att inte tala om alla dessa plåtadinlillaälsklingsittandepåfårskinn-bilderna… Kära minnen för dom som väljer det…

    Jag ska ta och googla lite på porträttfotografer, så får vi se hur många jag hittar. Eller kolla med SFF. Spännande!

    24 april 2009 kl. 16:04

  4. Staffan H

    Mira: Intressant tanke! Jag tror att det kan finnas en liten skillnad i uppfattningarna.

    Skolfotograferna har ett svårt jobb, men på min tid brukade de lämna ifrån sig fullt acceptabla resultat. Så är det inte längre, för när min brorson blev fotograferad i skolan blev resultatet så gräsligt att min bror och svägerska returnerade fotografierna. Det blev istället jag som fick uppdraget att fotografera honom (och storasystern).

    Bilder på småbarn på fårskinn har jag sett ett antal av. Själv klarade jag mig från detta, utan togs till fotografen litet senare så jag kunde sitta upp alldeles själv. Jag tycker fortfarande att det är ett rätt knubbcharmigt barnporträtt.

    25 april 2009 kl. 01:30

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s