Värre än vanligt…

Hu en sådan upplevelse!

Övn1

Jag har haft Gimp i datorn ett tag, men vart försök att börja vänja mig vid elektronisk bildbehandling har givit mig svår ångest. Blotta tanken på att starta programmet har stundtals fått mig att slå bakut. Min bildredigering inskränker sig till att jag korrigerar vitbalans, skärpa, exponering, kontrast och färgmättnad. Någon enstaka gång kan jag behöva snygga till en färgton liksom beskära eller göra en enklare retuschering. Sedan är det stopp, för att inte säga tvärstopp!

För mig känns fotograferandet som mitt sätt att återge vad jag såg och upplevde – inte att visa upp hur jag tycker att det jag såg och upplevde borde sett ut och därav de enkla justeringarna. Dock fattar jag att det idag är önskvärt att man har kunskaper i digital bildbehandling, så idag gjorde jag ånyo ett försök och startade Gimp. Resultatet kan ni se ovan. Hur jag gjorde? Inte den blekaste aning. Jag tror jag höjde en av färgkanalerna. Sedan fick jag nog och återgick till min gamla invanda metod. Jag har börjat längta tillbaka till mörkrummet igen. Vistelserna där var aldrig någonsin ångestfyllda.

Annonser

10 svar

  1. Barbro

    Gimp är trevlig, där finns enkla verktyg att bara justera, t.ex. en liten beskärning. Jag är nog som du där, fotograferar jag en bild så vill jag inte justera om den till oigenkännlighet. Då fotograferar jag om den hellre om det finns möjlighet. Eller så tar jag många bilder av samma motiv med olika justeringar i cameran.

    Det svåra tycket jag: det är från mitt öga – till motivet. Dvs. kameran är ibland ivägen för att fånga upp det jag ser. ibland kan då ökad konstrast vara bra att använda.

    Begränsningen ligger mer i camerans *otillräcklighet* många gånger.

    10 juli 2009 kl. 11:24

  2. Staffan H

    Barbro: Jo, jag hittade de verktygen i lådan igår; jag beskar även en bild. Tekniskt sett höll den inte måttet, så den passade utmärkt som ”lekbild”.

    Det syns och känns när man tittar på dina bilder att de inte genomlidit stenhård redigering, känslan av autenticitet och närvaro finns där, och jag gör precis som du – tar om och/eller tar flera bilder av samma motiv.

    Naturligtvis inser jag att det har många fördelar att rätta till en bild som i grund och botten är bra, men där en eller flera missar insmugit sig. På exv PhotoSIG tycker jag att det har slagit över hos vissa medlemmar. Sedan kan det vara kul att leka med bilderna ibland; det gjorde man redan på mörkrumstiden.

    Kamerans ”otillräcklighet” som du så träffande kallar det, ligger i att objektivet inte alltid har samma förmåga till djup- eller dimensionellt seende som det mänskliga ögat har. Vid flera tillfällen har jag sett motiv som under då rådande ljusförhållanden haft ett otroligt djup. Det ville jag naturligtvis fånga, men resultatet jag kom hem med var inte vad jag såg där och då. Det var först när jag började skala ner och leka med vinklar och vrår som djupet började dyka upp i bilderna.

    Enligt min mening ligger ”hemligheten” i att bli kompis med kamerans och optikens begränsningar för att kunna utnyttja dem till sin fördel.

    10 juli 2009 kl. 13:45

  3. Barbro

    *hemligheten* är att först och främst vara mentalt – ett – med sig själv och det jag vill fånga. Digitalcameror har inte en direktlänk. Likaväl om du använder ritkol och papper. Eller pensel och duk.

    som du tror jag oxå på att leka med vinklar, ljus och våga mer än jag gör. ibland är det så lätt att fastna i sin egen stil.

    Tycker nog ibland att *rätta till en bild* är värre på fotosidan.se. Även på PhotoSIG finns de som tror mer på beskärning och justering.

    10 juli 2009 kl. 16:36

  4. Barbro

    *hemligheten* är att först och främst vara mentalt – ett – med sig själv och det jag vill fånga…. men även om det stundom finns så *smiter* *gäckar* motivet, iallafall. Huvudsaken är att jag har roligt.

    10 juli 2009 kl. 16:39

  5. Staffan H

    Barbro: Vid närmare eftertanke finns det nog många ”hemligheter” inom fotografin, men att det viktigaste är att man har roligt håller jag med om.

    Sedan finns risken, som du säger, att man fastnar i sin egen stil. Det är något jag känt av, så jag försöker ge mig själv en spark då och då så jag utvecklar både stilen och mig själv. Hur jag lyckas med det är en annan sak… 😀

    10 juli 2009 kl. 17:32

  6. Barbro

    du är nyfiken nog för att förändra ditt fotograferande.

    10 juli 2009 kl. 17:42

  7. Maria

    Jag är ju lite naiv, jag vill att bilderna ska se ut som verkligheten och inte som fotografen vill se bilden. Verkligheten är vacker som den är.

    10 juli 2009 kl. 20:25

  8. Staffan H

    Barbro: Jag hoppas åtminstone att jag är det!

    Maria: Det tycker jag med!!! Möjligheten att korrigera och snygga till bilderna så de återger det man såg och upplevde snyggt, men ändå korrekt och verklighetstroget har jag inget att invända emot, men det finns en klick ”fotografer” som sitter bakom datorerna i timtal och ändrar verkligheten till att stämma överens med deras uppfattning om hur den borde vara.

    Ok, konstfoto i studio är en sak och visst ställer jag upp på att man ibland vill skruva till en bild när andan faller på, men att sätta manipulerandet i system tycker jag är åt h-e fel!

    Det som utlöste utbrottet ovan var att jag fick se en mycket snygg och oerhört stram interiörbild från en gammal engelsk kyrka. Den såg nästan för bra ut för att vara sann.

    Mycket riktigt, ”fotografen” hade suttit och retuscherat bort varenda liten detalj han inte tyckte passade in. Fotograferar man en månghundraårig byggnad, måste man inse och acceptera att det har gjorts åtskilliga ändringar genom åren – fula som snygga, idiotiska som praktiska.

    Själv tänker jag envist fortsätta med rätt mörka natt- och kvällsbilder från Gamla stan och gamla hus jag hittar och fattar tycke för kommer att återges precis så skeva, sneda och vinda som de är. Jag tänker fortsätta att dra nytta av de möjligheter som ljuset för stunden ger och acceptera att det är dj-t snyggt ibland och ibland piss rent ut sagt. Jag tänker fortsätta med mina vinklar och vrår osv.

    Skulle jag få för mig att sätta i system att börja ljuga om verkligheten i mina bilder, får du lova mig att du ger mig en rejäl utskällning tills jag fattar mitt eget bästa.

    10 juli 2009 kl. 23:48

  9. Maria

    Hehehe, det ska jag göra. Tycker att det är lite av tjusningen med bilderna i din blogg – att dom känns autentiska. Ibland är dom inte helt ”perfekta” precis som verkligheten! Det är tilltalande.

    12 juli 2009 kl. 13:12

  10. Staffan H

    Maria: Det känns tryggt att veta! Autenticiteten känns som en viktig beståndsdel i min bildstil. Man får ta verkligheten för vad den är… 😀

    12 juli 2009 kl. 14:53

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s