Värre än vanligt…

Runt de gamla koppargruvorna

Gruva 1

Ovanstående ”katt” var först med att hälsa mig välkommen till Ljusnarsbergs gamla gruvfält. Jag kan absolut inte kalla det för klotter och sten finns det gott om i alla möjliga storlekar och former. Alltnog, här har kopparmalm i skala värd namnet brutits från 1600-talet och fram till mitten av 1970-talet, så man besöker gruvfältet med vördnad.

Gruva 2

Här är alla de gamla gruvhålen väl inhängnade och det sitter skyltar uppe som både talar om schaktets namn och när brytning skedde där. På andra ställen får man ha ögonen med sig, för alla gamla övergivna gruvhål är inte alltid inhägnade. Av någon underlig anledning kommer jag bara upp på gruvbacken när det är dåligt väder, men någon gång ska jag ta mig dit när det är bra väder och mer ljus så jag bättre kan presentera fältet för dig. En försmak kan dock inte vara fel.

Gruva 3

Spännande och fantasieggande markfynd kan man också göra. Utfällningar från koppar bevarar saker och ting bra. I Falu koppargruva brukar de ha en julgran i ett av bergrummen till minne av det faktum att malmådern upptäcktes en jul. Julgranen brukar hålla sig fräsch i ett par år innan det är dags för utbyte.

Gruva 4

En annan historia från Falu koppargruva säger att det en gång skedde ett ras i en ort. Man röjde så gott man kunde och sedan bröts ingen malm där på åtskilliga år. Så en dag bestämde man sig för att återuppta brytningen där och rätt som det var hittade man ett lik av en ung man som ingen kände igen eller visste vem det var.

Liket togs upp till ytan för identifiering (även om ordet inte var uppfunnet då) och begravning. En äldre kvinna kände då igen sin ungdoms älskade som hade arbetat i gruvan men en dag inte återvänt därifrån. Nere i gruvan hade hans kropp bevarats under alla år. Det var också viktigt för familjerna att ha koll på vad som hände – gruvarbetaränkor hade rätt att driva krog och kunde därmed förhoppningsvis klara familjens försörjning.

Av bilden ovan att döma har det här schaktet börjat brytas när brytningen fortfarande skedde medelst tillmakning, det vill säga man eldade på berget så det blev varmt och sedan kyldes det av snabbt och sprack. Sedan började den mödosamma brytningen av stenen och uppforslingen till ytan för vidare transport till de väntande processerna. Tillmakning ger bergväggar med släta, mjuka sidor. När sprängmedel började användas fick bergväggarna skrovliga och vassa sidor.

Gruva 5

Ovan är ett schakt som kallas för Älggruvan. Brytning skedde där under 1700-talets första hälft. Några meter därifrån tog man under 1700-talets andra hälft upp ett nytt schakt, men där räckte inte ljuset till idag.

Gruva 6

Det fick bli en bild på ett markfynd istället. Den röda färgen är inte ditmålad, utan är en naturlig reaktion orsakad av malminnehållet i stenen. Här tycks ju växtligheten trivas bra. Annars är de gamla varphögarna lite av en stilla tickande miljöbomb.

Gruva 7

Så här kan det se ut i naturen där gruvdrift en gång funnits. Den här varphögen är blygsam. De flesta är mycket större än så här.

Gruva 8

Den gamla gruvlaven står fortfarande kvar, trots att brytning inte skett här på över 30 år. Jag såg den i drift 1975; det var lite kul att se hjulet snurra fram och tillbaka och hissa upp malmen upp till ytan för att sedan skicka ner malmhissen tom igen.

Gruva 9

Här är del två av gruvlaven. Som synes var det en modern, lätt konstruktion som inte krävde någon särskild byggnad.  Undrar hur många ton malm den fordrat upp genom åren? Ett är säkert och det är att det rör sig om åtskilliga. Sedan började det regna så mycket att jag begav mig hemåt för att redigera bilderna.

Annonser

7 svar

  1. Kul med gruvor… men på facebook nömnde du en loppis. Var är de bilderna?
    Signatur ”Loppisjunkie”

    20 juli 2009 kl. 08:40

  2. Som vanligt blir jag lite till mig av gruvor och gruvmiljöer, och jag tycker dina bilder från Ljusnarsberg är fina och fantasieggande.

    Säkert var den spensliga laven utprövad för att klara sitt jobb, men jag tycker ändå den ser lite obehagligt ranglig ut.

    Märkligt med det välbevarade liket i Falu koppargruva. Om morfar hade haft otur den där gången gruvlyktan blåste ut för honom, så kunde liket varit han…

    http://heijkorn.blogspot.com/2009/02/da-lampan-blaste-ut-i-falu-gruva.html

    20 juli 2009 kl. 09:23

  3. Staffan H

    Libby: Tog inga bilder alls där den gången, men var inte ledsen för det. Fler tillfällen kommer.

    Mira: Kul att du gillade bilderna. Jag tyckte också att den spensliga laven såg klen ut, matad med synintryck av bastanta lavar som jag är, men jag har fått veta att den är av en senare generation och då var det den modellen som gällde. Tryggt förankrad i berget är den definitivt!

    Jag har läst om din morfars äventyr i Falu koppargruva. Inte särskilt kul att stå där nere i kolsvarta mörkret. Min farfar har skänkt några gamla gruvlampor, förmodligen var någon av dem av den typ din morfar använde, till Tekniska museet i Stockholm, men jag vet inte om de står utställda längre.

    20 juli 2009 kl. 17:46

  4. Låtom oss gå dit och titta! 🙂

    20 juli 2009 kl. 23:15

  5. Staffan H

    Mira: Så skola vi göra någon dag! 🙂

    21 juli 2009 kl. 01:47

  6. skogsnuvan

    Hua, det känns lite otäckt och kusligt med dom här gamla nerlagda gruvorna ungefär som övergivna guldgrävarstäder. Gå inte och trilla ner i någon vad du gör

    21 juli 2009 kl. 22:53

  7. Staffan H

    Skogsnuvan: Du har rätt, det är lite av samma känsla.

    22 juli 2009 kl. 01:33

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s