Värre än vanligt…

Vintrig lördagspromenad


Det blev en tur med kameran i lördags efter att inköpt ett nytt armbandsur – den gamla klockan har visserligen inte gått ur tiden, men den har fått för sig att rätt som det är börja sacka efter å det allra grövsta och eftersom det var rea hos en stor butikskedja (kan man kalla dem för klockkedja?) tyckte jag att det var lika så gott att göra slag i saken. En titt på kassakvittot styrker, rean till trots, tesen om att tid är pengar. Eftersom tiden ändå var ur led kan man ju undra vad för sorts klockor de säljer numera. Ska inte ett armbandsur hålla längre än drygt 31 år? Designen kanske inte längre är klockren utan är snarare att betrakta som tidlös. Än har jag den gamla klockan kvar och den dag det blir dags för gravöl får jag väl utbrista i ett sordinerat ”boetten upp” för den.

Även om det helt klart är på väg åt rätt håll tappar man fortfarande ljuset rätt snabbt, så det blev inte så värst många bilder innan det var dags att stoppa ner kameran i väskan och dra sig hemåt. Sysslolös kan jag inte påstå att jag är – det finns en del att ta tag i lägenheten nu när värmen återkommit och jag slipper gå omkring invirad i en filt. Höll värmen gjorde man förvisso, men så värst praktiskt var det inte.

Sedan har jag ett hemligt knep för att slippa allt sådant jag tycker är trist som till exempel städning. Jag hävdar bestämt att jag studerar flitigt. Förresten, det gör jag också. På sistone har jag tagit mig själv i örat och på allvar börjat öva mina färdigheter och min förståelse för det där med digital bildbehandling. Det fordrades ett ordentligt tag, men det är riktigt roligt ibland, även om jag understundom drabbas av svår längtan till mörkrummets magi.

Förresten, det är inte bara en fråga att lära sig ”hur man gör, steg för steg”. Den inlärningsmetoden har aldrig funkat på mig. Jag lär mig bäst genom att pyssla med ett ”riktigt case”, även om det förmodligen inte är den enklaste vägen. Fördelen man så att säga får som bonus är att man får tänka både på vad man gör och hur det ska se ut. Man får inte falla för frestelsen att ge järnet med alla effekter och möjligheter som finns bara för att de numera är hyfsat enkla att åstadkomma. Det ska ju vara balanserat, snyggt och tilltalande också. Lätt att säga, men inte så lätt när det kommer till kritan alla gånger. Dessutom fordras ett visst mått av självkritik också – huga! Nåja, roligt är det också när man får grepp om mer och mer, tiden går fort och timmarna bakom datorn försvinner en efter en.

Annonser

5 svar

  1. Det är så att bästa sättet att lära sig är att testa och träna. Att läsa bruksanvisningar är väl det värsta som finns och allt verkar mer komplicerat och svårt än det är. Du verkar ju lyckas bra kan jag tycka även om jag inte gillar svart-vitt så där väldigt. Färg färg färg både i naturen och annars är min melodi

    25 januari 2010 kl. 09:09

  2. Tger som muren? Nä. Inte särskilt. Det var många färger i de där stenarna. Gillar!

    25 januari 2010 kl. 09:31

  3. tusse

    Det där var Staffan i högform!

    25 januari 2010 kl. 12:10

  4. Ja, timmarna har en förmåga att gå upp i rök när man sitter framför datorn 😉

    Vilken vacker mur du har plåtat. Jag bodde precis vid Tjurbergsparken i Sthlm, och i den parken fanns liknande murar. Jag beundrade dem ständigt, tänk vilket arbete som ligger bakom ett sådant pusslande med så stora stenblock!
    Imponerande.

    25 januari 2010 kl. 13:20

  5. Staffan H

    Skogsnuvan: Bruksanvisningar är nog bra, men det gäller att få in förståelsen för arbetsgång och dito metodik också. Den står sällan i några bruksanvisningar eftersom användaren står för den. Lat som jag är till min natur försöker jag att rationalisera så mycket det bara går, även om det tar minst dubbelt så lång tid för mig att fatta.

    Mira: Stenarna i muren var intressanta och Gimps automatiska vitbalans lyfte fram dem väldigt fint.

    Tusse: Jajamensan och det kan jag vara i tid och otid!

    Christina: Det var där jag var med kameran. Jag köpte klockan i Ringen så det var bara några minuters promenad dit.

    Visst är sådana murar imposanta. Allt jobb med de tunga stenblocken och så vackert det blev i slutänden. Sådant fordrar beundran och respekt.

    25 januari 2010 kl. 16:24

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s