Värre än vanligt…

Finngruvorna

Malmfyndigheten i det som blev Finngruvorna upptäcktes år 1695 av Lisa Ersdotter, även om vissa tecken tyder på att det förekommit gruvbrytning här innan dess. Det var en god fyndighet som gav gott om kopparmalm i en tid då fyndigheterna i Ljusnarsbergs gruvfält för tillfället börjat tryta. Som tack för sin upptäckt förärades hon en silverskål. Den finns kvar än idag och tillhör Ljusnarsbergs församling och används vid barndop i hemmen.

Exakt varifrån namnet Finngruvorna kommer vet jag inte, men Lisa Ersdotter var av finskt utsprung och de obebodda trakterna i Bergslaget började befolkas genom Karl IX försorg. Kungen ömsom lockade, ömsom tvingade finnar att flytta dit och bosätta sig där. Naturligtvis har det bott enstaka själar där innan dess, men traktens historia börjar på allvar under 1600-talet.

Gruvdriften vid Finngruvorna har liksom vid de andra gruvfälten gått i vågor. Man började bryta en malmåder och när den fyndigheten upphörde fick man leta rätt på en ny (väldigt förenklat uttryckt).  Brytningen vid Finngruvorna upphörde definitivt under 1800-talet och sedan dess har gruvhålen legat övergivna och vattenfyllda.

Finngruvorna idag består av 12 st vattenfyllda gruvhål av varierande storlek och djup; det djupaste gruvhålet är drygt 50 meter. Från området har man en underbar utsikt mot Ställdalen. Det hör till en av de stora sevärdheterna i Ljusnarsbergs kommun.

Att det här gruvhålet brutits medelst så kallad tillmakning och inte med krut ser man på de förhållandevis släta bergväggarna – sprängämnen ger betydligt skrovligare bergväggar. Tillmakning innebar att man eldade på berget och hettade upp det tills det sprack. Sedan gick det lätt att bryta loss malmen.

Ska vi uttrycka det mer vetenskapligt så kollapsar den inre strukturen i atomerna i bergartens kiselmineral när berget upphettats till 560 grader. Då börjar berget ”flaga” och stenen kan hackas loss.

Gruvdriften slukade enorma mängder ved och de skogar som nu omger Kopparberg och andra närbelägna gruvplatser är omkring hundra år gamla. Innan dess hade gruvornas behov av ved och hyttornas behov av träkol förbrukat det mesta i skogsväg runtomkring.

Spränga berg med krut började man med under 1600-talet, men tillmakningen var en metod man gärna höll fast vid på ställen där det periodvis var si och så med lönsamheten, för så sent som 1789 konstaterades det att med väl ställd och använd tillmakning kunde man bedriva gruvdrift betydligt billigare än med krutsprängning.

Hur arbetsmiljön var under jord förr i världen är svårt att föreställa sig med de referensramar vi har idag, men det måste både varit rökigt och varmt. Vid Finngruvorna har verksamheten försiggått i dagbrott, så det kanske var snäppet bättre, men någon särskilt trevlig arbetsplats kan de aldrig ha varit.

För övrigt hade man periodvis stora problem med gruvfolkets moral och disciplin. Prästerskapet förfasade sig över vanor och språkbruk och lade stor vikt vid att försöka hålla gruvfolket inom de ramar och gränser som gällde i den tidens samhälle. De som var särskilt olydiga kunde bestraffas med att få rida på gruvhästen, ett straff- och pinoredskap som syndaren fick sitta grensle över, precis som på en häst. Enda skillnaden var att den här hästen var av trä och ”hästens” ryggrad var betydligt vassare (ungefär som att grensla ett uppochnedvänt ”V”.

Nu härskar här endast frid och skönhet och kanske är det rätt sätt att utvecklas på för ett avvecklat gruvfält. Där förr rådde hård och rå tillvaro har med tiden en mjuk och fridfull stämning dragit en slöja över vad som skett i gångna tider. Däremot ser jag ingen anledning till att glömma hur det kunde vara ”på den gamla goda tiden” som inte alltid var så god som vi vill tro. Den dokumentationen ska också bevaras och tas med i helheten, för annars blir denna ofullständig och ensidig.

Slutligen kunde jag inte motstå frestelsen att leka med färgerna i de vattenfyllda gruvhålen. Våra ögon ser en sak medan kamerans öga kan uppfatta något annat som jag fann värt att hjälpa på traven och förstärka. Det är inte helt sanningsenligt, men jag är av uppfattningen att uttryck gör intryck.

Annonser

6 svar

  1. Tusse

    Mystiska gruvhål! Man förväntar sig att en mandolinspelande gendoljär skall komma ut ur grottan, resp. guldfiskar på bilderna där du lekte med färgerna.
    ”Just below the surface, they swim.”

    16 juni 2010 kl. 17:30

  2. Staffan H

    Tusse: Hade något av detta inträffat hade det verkligen varit mystiska gruvhål! *skrattar gott*

    16 juni 2010 kl. 22:55

  3. Tusse

    Nä men jag skojar inte! Cuevas del Drach (Drakgrottan på Mallorca) är en turistattraktion. När jag var där åkte man båt in i grottan och mötes av en annan båt med en stråkkvartett ombord. Guiden bad oss att inte fotografera med blixt inne i grottan då stämningen (på stråkinstrumenten?) kunde gå förlorad. Ändå blixtrades det där inne och varje gång blixten gick hörde man, som ett eko, besvikna ”åååhhh”.

    18 juni 2010 kl. 18:50

  4. Tusse

    1972.

    18 juni 2010 kl. 18:51

  5. Staffan H

    Tusse: Aha, det var det du hade som inspirationskälla! Vid närmare eftertanke finns det säkert gruvhål där i trakterna som skulle passa utmärkt för sådant.

    22 juni 2010 kl. 00:04

  6. Douglas

    Hej
    Vet du vad det heter när regnet tar med sig tungmettallerna från slagghögarna?

    5 maj 2013 kl. 17:06

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s