Värre än vanligt…

Ett övergivet hus

Av någon underlig anledning dras jag ofta till fallfärdiga och övergivna hus. De sätter fart på fantasin på något vis och jag börjar fundera på vilka som har bott i huset och vad husets väggar fått uppleva genom åren. Om väggar kunde tala, heter det ju.

Om väggarna i min lägenhet kunde tala, skulle de just nu kunna citera ett antal svavelosande eder. Nu är det telefonförsäljarna som irriterar mig våldsamt. Jag står med i NIX-registret, men de företag man är kund hos får ju ringa. Det gör de också.

Med bilen följde tre månaders gratis försäkring, visserligen i ett annat försäkringsbolag än det jag hittills haft, men det var ju väldigt flott av dem att bjuda på detta. Nu ska det säljas hemförsäkringar till mig. För ett par månader sedan installerade bostadsföretaget bredband i huset. Jag har inte anslutit mig till detta – jag är fortfarande urförbannad på att de satte upp bredbandscentralen på fel ställe – så nu rings det lite då och då för att erbjuda mig bredbands- och telefonitjänster.

Skåpet för bredbandscentralen skulle ha satts upp bredvid elmätaren, men hos mig sattes den upp på motsatta väggen. Där syns den med icke önskvärd tydlighet och stjäl en del ljus från taklampan. Min första primitiva reaktion var att vilja slita ned den. Nu tror jag att jag ska börja terrorisera dem så jag får den flyttad.

I den privata mobiltelefonen får jag reklam-SMS från teleoperatören. Till midsommar damp två multimediameddelanden ned med någon sorts spel bifogat. Sorry, men jag använder bara mobiltelefonen som telefon och att skicka SMS med.

Jag är nog inte idealmedborgaren i dagens Sverige. Jag håller inte koll på aktiefondernas kurser och utveckling för pensionen. Dessa är över 700 till antalet. Ej heller pensionssparar jag. Sådant sparande kan visserligen leda till lägre skatt, men för några år sedan var det fortfarande så att om jag skulle dö innan jag blev pensionär skulle besparingarna bara försvinna ut i tomma intet. Konsumtion är jag inte särskilt intresserad av, såvida det inte gäller fotoprylar förstås. Ej heller byter jag teleoperatör eller elbolag med jämna mellanrum.

Jobbar gör jag ju och fotograferar flitigt gör jag också, liksom bloggar. Fritiden tillbringas ofta i Bergslagen. Där finns det hus och trädgård att pyssla med och underbar natur inpå knuten. Jag försöker istället njuta av livet så långt möjligt är. Pekfingrar från politiker bryr jag mig inte om. Undrar just var en sådan som jag hör hemma?

Annonser

2 svar

  1. Tänk på att om du hörde hemma någonstans så blir du också bara någon i mängden, hur kul är det?

    När det gäller försäljare så har jag inte dåligt samvetet när jag lägger på luren efter fem sekunder. Jag är antagligen den femtielfte kunden som gör detsamma och då är jag plötsligt en i mängden.

    Skit samma, forsätt och fotografera och visa din bild av världen… det är ett privilegium att få ta del av den.

    29 juni 2010 kl. 21:45

  2. Staffan H

    Scribo: Hej, välkommen hit och tack för de orden! 😀

    29 juni 2010 kl. 23:59

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s