Värre än vanligt…

Jag är en mupp!

När jag nu har klarat av den biten och bekänt färg kan jag lika gärna fortsätta ett tag till på den inslagna vägen. Jag försörjer mig inte bara genom att arbeta på en järnväg, jag gillar även järnvägar! Dock har jag aldrig kunnat identifiera mig med karikatyren av en järnvägsintresserad, en sådan där med två nummer för korta byxor i syntetmaterial och av modell och snitt som slutade vara moderna för närmare 40 år sedan, tjocka glasögon, urtvättad rock och liten sommarhatt på huvudet och glöm inte att allt måste vara i färger som alls inte passar ihop. Kamera brukar jag vara försedd med och såhär kan det gå när jag släpps lös med kameran i högsta hugg. På bilden ovan syns två koppel av modell Klemmings tvåkammarbuffert.

Det hela började på allvar för 33 år sedan då en kompis övertalade mig att följa med upp till Anten utanför Alingsås. Det går en museijärnväg mellan Anten och Gräfsnäs slottspark. Sedan följde medlemskap i föreningen och ett aktivt sådant. Nu har jag inte varit aktiv på många år, men föreningen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. För min del är intresset inte att kunna rabbla litteran (en bokstavskombination som anger fordonstyp), tillverkningsnummer och antal byggda i serien, även om jag snappat upp ett och annat i den vägen genom åren. Betydligt intressantare är bevarandet av det transport- och teknikhistoriska i en tid då utvecklingen går fortare och fortare och fordonstyperna blir färre och färre.

Upplevelsen av hur man reste förr och kanske en liten inblick i vad järnvägen betydde i en tid då vägnätet var dåligt. Varor kunde snabbt och bekvämt – åtminstone med den tidens mått mätt – transporteras mellan olika platser. Staden kunde få vad den behövde från landsbygden och vice versa vilket måste ha betytt mycket för landets utveckling mot det Sverige vi har idag.

I järnvägens barndom var det ”fint” att vara anställd vid järnvägen. Idag anses det inte som särskilt märkvärdigt, men om man har öron till att höra och ögon till att se, berättar de olika föremålen saker för den som vill. Det är inte bara om funktion och tekniska krav utan mer om tid som flytt, yrkesstolthet och arbetsförhållanden som ingen vettig människa skulle acceptera idag.

Ändå stannade de flesta kvar vid den bana de en gång anställts vid. Att järnvägen var något mer än ett jobb för att klara sin försörjning har jag förstått av de äldres berättelser. Ingen har dock kunnat förklara hur och varför och frågan är väl om det finns någon enkel och rimlig förklaring.

Arbetskamraterna kanske en av många förklaringar heter. En annan kan heta rätt stor frihet uppvägd av ansvar vilket kanske också förklarar den status som en gång vilade över järnvägsmannabanan. Dagens moderna tjänstgöringslistor är betydligt senare tiders påfund och de fridagsscheman, den reglerade arbetstiden, ob-tilläggen och regler för nattvila mm var förmodligen något av en utopi för järnvägsanställda förr i tiden men vet man inget annat så…

Sådant kan ibland sysselsätta mina tankar och om inte annat så är miljön utefter sjön Anten något enastående vacker. Jag har ännu inte tröttnat på utsikten över sjön, på skogar och åkrar. Ett besök vid en museijärnväg är inte bara en resa i tiden till en förlorad värld; andra sinnen får sig något till livs de med och jag vågar påstå att ingen åker därifrån utan en mängd nya intryck. Kanske är det just alla nya intryck som ligger bakom fascinationen av allt som har med järnväg att göra?

Annonser

8 svar

  1. Underbara bilder och fin text! Jag gillar särskilt bilden med växlarna. Eller vad just de kallas. Växelmarkörerna. Ja.

    11 augusti 2010 kl. 08:51

  2. Mats

    Håller fullständigt med Mira. Jag gillade också särskilt den med växelkloten. Vad resten föreställer får du förklara för mig när du kommer tillbaka från semestern. De där W.G.J-grejen gissar jag på att det kanske är ett lager och att det är fjädring som syns ovanför. 🙂

    11 augusti 2010 kl. 09:56

  3. Staffan H

    Mira: Tack! 😀

    Mats: Tack till dig med! Du har rätt; det är en lagerbox och du ser en bit av ett bladfjäderpaket i bakgrunden.

    11 augusti 2010 kl. 11:41

  4. Vilka härliga bilder från en svunnen tid!

    Fast vad gäller ”intresserade” så kan jag efter några sommar på museispårvägen berätta att alla ser väldigt normala ut 🙂

    12 augusti 2010 kl. 14:07

  5. Jag tycker att du är en mycket gullig mupp så det så. Rälsbussen var ett väldigt praktiskt fordon som jag åkte mycket med då det gick rälsbuss mellan Håsjö och Kälarne. Man fick vända på en skylt om man ville den skulle stanna. Nu ångar järntågen förbi så det bara visslar om det och inga tåg stannar. Stationerna är för evigt rivna och att åka tåg betyder alltid bekymmer för antingen är det för kallt eller för varmt och då blir det alltid sent. Ibland kan man utbrista i: Det var bättre förr.

    12 augusti 2010 kl. 16:51

  6. Staffan H

    Maria: Tackar så mycket! Den sortens hyperintresserade fanns åtminstone på 80-talet, men de kanske har gått till de sälla bangårdarna nu. Jodå, jag har besökt Malmköping vid två tillfällen och kunnat konstatera samma sak.

    Skogsnuvan: Man tackar! Rälsbussar tror jag att många har minnen av. Man kanske skulle be folk skriva ner sina rälsbussminnen?

    13 augusti 2010 kl. 00:14

  7. Det jag minns av rälsbussen är ljudet. Från andra sidan Mellanfryken när vi hade stugan i östra Ämtervik kvar.

    13 augusti 2010 kl. 14:15

  8. Staffan H

    Mira: De gamla Scania-dieslarna hade ett mäktigt muller som motorljud så det är inte så konstigt att du minns det kombinerat med ljudet från banan.

    15 augusti 2010 kl. 02:06

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s