Värre än vanligt…

Gatuartister på stan

Egentligen borde jag ligga i sängen och sova, men i området rör sig skollediga tonåringar som behagar skråla för full hals på vägen till eller från tunnelbanan vilken råkar gå inom hörhåll från min bostad. Det är ungefär som att lyssna till en laddning marskatter i olika tonarter. Därför bestämde jag mig för att blogga en stund innan jag på nytt försöker bjuda in John Blund.

I förrgår tog jag en promenad genom stan efter jobbet. Vädret var hyfsat, mycket folk i rörelse och stan var full av olika gatuartister. Första musikgruppen som fångade mitt intresse var tre killar som sjöng rockiga hits från 60- och tidigt 70-tal. Ingen av dem var född när de här låtarna var nya, men jäklar vad bra de gjorde dem! De både sjöng och spelade bra samt uppträdde med en portion humor. De var verkligen musiker och artister om jag får säga vad jag tycker och jag gav dem lite mer än jag brukar ge till gatuartister jag tycker gjort sig förtjänta av betalning.

Bilderna ja… Storstadens förbannelse drabbade mig; det stod en massa hus på Drottninggatan som stal mycket av ljuset. Jag tog några bilder på lång slutartid för skojs skull. Sedan skärpte jag mig och fixade till förutsättningarna för att ta gängse skarpa bilder. När jag kommit hem och tittade på bilderna tog jag mig en allvarlig funderare och kom fram till att de oskarpa bilderna sade så mycket mer, åtminstone i det här fallet. Musik är ju inte bara toner, ackord och klanger – det finns även någon som heter tempo och det tyckte jag att de här bilderna uttryckte plus spel- och artistglädje. Därför bestämde jag mig för att lägga ut dessa istället för bilder av det mer konventionella slaget.

En mimartist fanns också på plats på bron över Stallkanalen. Det verkar vara ett rätt ensamt jobb, även när de står mitt i vimlet. Både stora och små barn brukar dock fascineras av deras konst. Pling i klockan och så bytte artisten pose.

Att låta sig fotograferas bredvid en mimartist går uppenbarligen bra, även om det förmodligen kostade turisten en blygsam ersättning. Det enda jag undrar över är varför artisten nödvändigtvis ska göra ”horn” på fotografens motiv. Så uttjatat, så töntigt och så dj-a onödigt. Någon dag när jag är på riktigt bra humör ska jag ägna mig åt att bryta fingrarna på dem som ägnar sig åt sådant.

Västerlånggatan är ett populärt ställe att spela på och jag har haft nöjet att höra flera skickliga gatuartister där. Ja, jag väljer att använda samlingsnamnet gatuartister på dem. Alla som uppträder i sådan miljö är ju inte sångare eller musiker.

Det var till exempel inte den här herren som stod på Järntorget och berättade om Stockholms historia på ett dramatiskt och intressant vis varför åhörarskaran var stor. Jag hade gärna stannat kvar och lyssnat, men timmen började bli sen och det var läge för mig att dra mig hemåt.

Gatuförsäljare kanske inte riktigt platsar in under ”artister” men den här killen gjorde band i olika mönster. Med lite god vilja kan man ju få det till konst på sitt sätt. Alltså tycker jag att även han platsar in här. Krimskramsförsäljare göre sig icke besvär.

Gatuartisterna sätter kanske inga djupa spår, men de är ett tecken på att det fortfarande är sommar och kanske är det just därför jag uppskattar många av dem. Hur länge till får vi ha dem kvar? Äsch, jag föredrar att inte tänka på det.

Annonser

2 svar

  1. Mira

    Aha! Du är i selen igen! Bra – då vet jag det. Gillade också långtidsexponeringarna. Frusen musik.

    22 augusti 2010 kl. 13:44

  2. Staffan H

    Mira: Ja det är jag. Kul att höra att du gillade långtidsexponeringarna. 🙂

    24 augusti 2010 kl. 21:49

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s