Värre än vanligt…

När man rotar bland gamla prylar

När man rotar bland gamla prylar och minnen kan det mest oväntade dyka upp. När jag höll på som bäst med att försöka skaffa mig någon uppfattning om omfattningen på mina fotografier dök plötsligt det här fotot upp. Att det är en hund på bilden tror jag inte att någon har problem med att se, men det är inte vilken hund som helst utan den hund jag växte upp med.

Jag hade inte fyllt fem år när hon kom till oss. Då var hon sex månader gammal och den sista kvarvarande valpen i kullen. Hon var stor och vild på labradorers vis och de första dagarna var jag livrädd för henne, förmodligen på grund av hennes vilda framfart. Sedan var vi bästa kompisar hon och jag.

På den tiden var rasen i det närmaste okänd i Sverige och att folk stannade och frågade vad det där var för hund hörde inte till ovanligheterna. Några år senare visste alla vad det var för hund vi hade, för då hade rasen blivit känd och omåttligt populär med allt vad det medför.

Hon var verkligen den perfekta hunden i en barnfamilj och hon förstod att vi var små och inte gick att leka med hur hårt som helst. Alltså behandlades min bror och jag med en stor portion hänsyn från hennes sida, även om hon välte omkull oss i pur glädje emellanåt. Även mamma fick känna av hennes omsorger om oss. Om jag hade gjort något min mamma hade vissa synpunkter på och därför meddelade mig dessa, fick hon inte ta i för hårt, för då protesterade hunden ljudligt. Tyckte hon mamma gormade för mycket på oss, kunde hon ställa sig på baktassarna och lägga upp framtassarna på mamma, se henne i ögonen medan protesten framfördes varpå mamma började skratta mitt upp i alltihop. När jag fyllt tretton år tyckte hon att jag var stor nog att behandlas som en vuxen av henne.

Jag skulle kunna skriva ett bamseinlägg om den tid hon var en del av vår familj, men jag nöjer mig med raderna ovan om vår älskade labradortik. En hemsk dag, då var hon elva år, blev hon så sjuk att det inte var någon mening med att förlänga livet och därmed lidandet och jag grät nog av och till i en vecka efteråt, för utan henne kändes det väldigt tomt och konstigt hemma. Den som haft hund eller något annat älskat husdjur vet hur det känns. Det är allt annat än kul.

Bortsett från alla fina och roliga minnen av henne som bara vällde fram när jag hittade bilden, finns det en sak till som är kul med den här bilden och det är att det är inte bara jag som tagit fotot utan jag har även gjort kopian. Jag har för mig att jag gjorde den i skolans mörkrum. Bilden har uppenbarligen klarat sig bra genom alla år som gått. Den inskannade versionen är aningen mörkare än originalet, men det är fortfarande en korrekt bild. Annars har jag hittat andra bilder som jag sannolikt själv kopierat och flera av dem har fått mig att undra vad jag tänkte på.

Sedan måste jag erkänna att jag drabbats av en längtan efter mörkrummet igen. Den digitala fotografin har många fördelar, men det finns något spännande och magiskt i många svartvita bilder som framställts på traditionell väg som saknas i den digitala tekniken. Att jag inte varit inne i ett mörkrum på mången god dag är en annan sak och det skulle dröja bra länge innan ringrosten gått över. Om jag överhuvudtaget skulle kunna framställa en ”magisk” bild vill jag låta vara osagt, men om jag aldrig försöker är ju chansen lika med noll.

Alltnog, nu står fotot uppe på sekretären som det minne av en älskad hund det är och jag blir glad av att titta på det. Man borde nog röja ur vindar, lådor och skåp lite oftare.

 

Annonser

7 svar

  1. Jag blev väldigt berörd av den här fina minnesrunan över en älskad hund.
    Hon ser ut precis som du beskriver henne, kärleksfull, klok och älskansvärd.

    8 oktober 2010 kl. 21:46

  2. Staffan H

    Christina: Tack så mycket! Hon var verkligen en underbar hund och har man upplevt samma sak är det nog extra lätt att bli berörd.

    9 oktober 2010 kl. 01:39

  3. storabh

    Härligt berättat! En hund är en del av livet, särskilt när man är barn.

    9 oktober 2010 kl. 07:07

  4. Roligt att läsa ett så personligt inlägg av dig.

    9 oktober 2010 kl. 10:36

  5. Staffan H

    storabh: Tack så mycket! Att ha fått växa upp med hund ser jag som en stor förmån.

    Maj Korner: Jag kan när och om jag vill… 😉

    9 oktober 2010 kl. 23:16

  6. Vad gäller vovve vet du att jag vet. Stort och starkt.

    Vad gäller mörkrum kan jag inte precis säga att jag längtar in där igen. Många är de olika mörkrum jag riggat under åren. Filt för köksfönstret, skafferiet på Högbergsgatan – utan ventilation, det stora moderna på tidningen, bastun hemma… Näe. Men jag kan sakna doften av D76…

    11 oktober 2010 kl. 09:17

  7. Staffan H

    Mira: Jo, jag vet.

    Det är nog inte mörkrummet som sådant jag längtar efter, utan den fina gråskalan i bilden som digitaltekniken har svårt att klara. Har tagit några bilder där det varit fråga om finlir på den fronten, men det blev samma svärta överallt och detaljer försvann. Därmed inte sagt att det hade varit en enkel match att få till det i mörkrummet.

    11 oktober 2010 kl. 18:15

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s