Värre än vanligt…

Ett första tag i bildhögen

Bilderna till det här inlägget kunde lika gärna ha tagits någon av de senaste dagarna, men de är faktiskt från första hälften av september. Först härom dagen satte jag mig ned och redigerade färdigt de bildfiler jag tyckte om. Det där med dunkelt ljus i olika former är något jag länge gillat och som barn kunde jag sitta och mysa i ett nästan mörkt rum. Barn får förvisso för sig olika mer eller mindre knäppa saker, men på det området har jag inte blivit så värst mycket bättre med åren.

Därför är jag väldigt glad för min nya kamera, för den klarar ett ISO-tal som för inte så länge sedan kändes som en utopi. Inte blir bilderna särskilt brusiga heller, men det där med brus är inget jag stör mig på särskilt mycket. Så länge bilden förmedlar en känsla, en tanke eller ett uttryck får det gärna vara lite brus för min del och jag har inget minne av att man skrek så mycket om korn på den konventionella filmens tid.

Därför har jag nu med nya kamerans hjälp börjat fotografera under dåliga ljusförhållanden. De här bilderna togs på väg från Kopparberg till Stockholm. I vanlig ordning hade jag tänkt mig att åka lite tidigare på dagen, men jag lyckas på något underligt vis alltid dra ut på avresan. Det började skymma så smått, men jag gillade dimman och det murriga, så jag stannade bilen på en P-plats utefter vägen och tog några bilder för att fånga stämningen mer än för att fånga något tjusigt landskap.

Mörkret föll snabbt och det här var en av de sista bilderna jag kunde ta. Å andra sidan kan jag ju inte stå utefter vägkanten och fotografera disiga landskap i all evighet heller.

Eftersom jag numera jobbar kontorstid är det svårt för mig att fotografera som jag kunde göra förut. Jag har visserligen veckosluten lediga, men inga lediga dagar mitt i veckan och så här års faller mörkret tidigt. Det är ju både på gott och ont. På ont just eftersom jag inte hinner fotografera (och blogga) som jag vill och är van vid, på gott eftersom det givit mig en tid att tänka igenom mitt fotograferande.

Mitt fria fotograferande, som jag presenterat i tid och otid här i bloggen, vill jag absolut inte överge. Man måste ju ständigt testa nya grejer och vidga sina vyer om man inte vill stagnera och det känns inte som ett tilltalande alternativ för mig. Att strosa runt med kameran i hand och ta motiven som de kommer är ren och skär lycka för mig.

Under året har jag testat på mer ”bundna” former av fotografi eftersom jag börjat fotografera fotomodeller. Blivande sådana kanske jag bör lägga till, så det har mest varit en fråga om bilder som kunnat utgöra en början på deras portfolios. Vad de sedan väljer att göra med bilderna och den tänkta modellkarriären är deras sak. Den som händelsevis tror att jag gjort mig en hacka på detta tror fel. Jag har valt att uteslutande köra detta som så kallade TFP-sessioner (TFP = Time for print vilket betyder att varken fotograf eller modell tar eller får betalt, men bägge får bilder att kunna visa upp för möjliga uppdragsgivare).

Hursomhelst, detta följer ju vissa av porträttfotografins regler och ramar och det har varit väldigt kul att jobba med detta. Dels för att jag började intressera mig för porträttfoto någon gång i mitten av sjuttiotalet, dels för att jag utvecklat intresset genom att gå kurs i ämnet. Ett snyggt porträtt ställer vissa krav på ljuset och de utomhustagningar jag hittills gjort har förstås lärt mig att det är lite av balansgång på slak lina att vara utlämnad åt vädrets makter.

Starkt solsken en strålande junidag är rena katastrofen; det blir knallhårda skuggor och ett antal mellantoner försvinner all världens väg. För all del, alla problem går ju att lösa, men nu råkar jag inte ha en kader av assistenter och hjälpredor att ta till. Det går ju att köpa eller hyra blixtaggregat för utomhusbruk med lite drag i som fixar att jämna ut och snygga till sådant, men det är mycket att släpa på och tar sin tid att rigga upp. Bättre är då att fotografera framåt kvällskvisten då ljuset är mjukare och mer behagligt. Behövs hjälpljus går det bra med blixt på kameran även om det inte alltid är optimalt.

Dagar med mulet väder eller soldis är också bra för utomhustagningar, för då har man för det mesta bra koll på ljuset och kan enkelt lätta upp skuggor om så behövs. Det här hör till de erfarenheter jag gjort och jag är glad för dem. Att jag fortfarande gärna fotograferar i befintligt ljus är en annan sak; jag kanske är trögfattad när det kommer till kritan.

Hemma kan jag fixa till en liten enkel studio, men jag känner nu att den är väldigt begränsad. Den funkar utmärkt för det allra enklaste, men jag vill mer än så och jag förstår dessutom varför de flesta porträttfotografer föredrar att hålla till just i sina ateljéer. Där har de full koll på ljuset hela tiden och är inte beroende av väder och vind. Något som också satt fart på tankeverksamheten är det faktum att vintertid är dagsljus en bristvara och temperaturen bidrar inte med något positivt. Jag vill ju kunna fotografera året om utan inskränkningar!

Någonstans i bakhuvudet har idéer om att utveckla porträtt- och studiofotograferandet börjat gro. Tanken att kunna försörja sig på sådant känns inte realistisk, men att kunna ta beställningar och ta betalt för jobbet hör till det rimliga. Nu behöver jag inte en studio alldeles själv och jag känner åtminstone en som är intresserad av att vara med och dela, men det behövs förmodligen ytterligare någon eller några till för att kostnaden ska bli rimlig. Dessutom vill jag gärna ha lägenheten som bostad och inte som upplag för studioblixtar, bakgrund, reflexskärm, stativ till dessa och andra tillbehör som av någon outgrundlig anledning lyckats flytta in.

En lokal om cirka 25 kvadratmeter och med hyfsat högt till tak skulle sitta fint. Uppvärmd ska den vara och el behövs förstås liksom tillgång till vatten och toalett. Det räcker fint till att börja med. Just nu är det en önskning, men jag vill väldigt gärna att den slår in så om någon av bloggläsarna råkar känna till en hyresledig lokal som stämmer in på detta får du gärna höra av dig till mig.

Det går ju också att hålla ögon och öron öppna efter en lämplig lägenhet att försöka byta med, men då blir det svårt att dela med andra. Nu har jag visserligen bott i samma lägenhet i snart 18 år så att flytta på sig känns inte som en orimlig tanke, men det är rätt mycket annat som ska stämma in när det gäller bostaden än möjligheterna till att använda ett rum som ateljé och är man inte heltidsfotograf är det kanske inte så smart lösning.

Nog med fotografiska funderingar för idag – jag får säkert anledning att komma med fler. 😉

 

Annonser

2 svar

  1. Så roligt att du har drömmar och att du börjat med modellfotografering. Vad jag kan förstå är det riktigt svårt mycket svårare än landskap och hus. Jag menar dom står ju i alla fall stilla.
    Nu håller jag verkligen tummarna för att du ska hitta din atelje och kunna utveckla dina nya fotosidor.

    14 november 2011 kl. 23:39

  2. Staffan H

    Skogsnuvan: Tack för de orden! 🙂 Drömmar är något man måste ha för att kunna utvecklas. En dröm kan te sig naiv eller smått orealistisk och den slår inte alltid in helt och fullt, men man har ändå kommit ett steg framåt på vägen och det är det som räknas i slutänden.

    15 november 2011 kl. 18:12

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s