Värre än vanligt…

Med anledning av den senaste tidens äldreomsorgsdebatt

Jag är visserligen inte intresserad av politik och det här är ingen politisk blogg, men den senaste tidens turbulens kring ett visst företag och förhållandena på det äldreboende de drivit har fått många att reagera genom att fatta pennan. Många har ropat efter olika åtgärder och det är ju bra. Något jag tycker är mindre bra är att de flesta grundar sina resonemang antingen på politisk åskådning eller på behovet av att föreslå mer eller mindre panikartade åtgärder. Har någon analyserat situationen och skaffat sig helikopterperspektiv på frågan?

Lagstiftning i olika former har många ropat efter, men då i slutet av kedjan. Jag tror det vore lika olyckligt som korkat att börja i den änden, för det verkar tyvärr vara så att svenska djur har ett starkt lagligt skydd mot vanvård och vanskötsel. Det tycks inte svenska åldringar ha. Att jämföra djur med svårt sjuka gamla människor kan tyckas respektlöst, men gemensamt har de att de har svårt att tala för sin sak och rätt till ett bra liv – hela livet ut – har de också. Alltså borde man börja med att se över lagstiftningen som berör de gamla och de sjuka. Därmed torde dessa kunna få ett betydligt starkare skydd.

Lagarna stiftas av Sveriges riksdag, men kommunerna och landstingen ansvarar för vården. Hur mycket ska riksdagen lägga sig i sådana frågor egentligen? Frågar du mig tycker jag det är rimligt att det finns lagstiftning som reglerar frågor som har med vårdtagares väl och ve att göra. Man kan ju tycka att det är självklart att en patient inte ska utsättas för något som kan liknas vid vanvård, men tydligen finns det olika uppfattningar om vad som är bra respektive dålig vård. Med sådana lagar vinns ytterligare en fördel, nämligen att det är samma regelverk i hela landet.

Det finns dock en lag som enligt min uppfattning gör mer skada än nytta i många fall och det är lagen om offentlig upphandling. Visst är det i mångt och mycket en fråga om konsten att göra vettiga upphandlingar och skriva kontrakt som är tydliga, men den politiska prestigen är minst lika stor bov i dramat. Politikerna såg entreprenörerna som någon sorts trollkarlar som skulle komma med sitt nytänkande och identifiera och lösa alla de problem som den offentliga sektorn ansågs inkapabel att ta itu med. När man ändå var i farten talade man sig varm för avknoppning av verksamheter i förhoppningen att de anställda skulle driva verksamheten i egen regi eller så skulle vart vårdbiträde, var sjuksköterska och läkare bli sin egen. Sörgårds- och Bullerbyidyllen blomstrade friskt i retoriken på den tiden.

Lite nyktrade man till med tiden, för trots allt är det ju för kommunens eller landstingets räkning som uppdraget utförs och i verkligheten lämnade inte kontrakten så värst mycket utrymme för nytänkande. Ville man utveckla något fick det allt ske med beställarens goda minne. Annars var det rättning i ledet som gällde, såvida avtalet inte var luddigt formulerat. För att ytterligare förenkla det hela så kan exempelvis ansvaret för fastigheten ligga på beställaren; utföraren ägnar sig därför endast åt verksamheten och har därför ringa inflytande på underhållet, alternativt kan inte sätta igång en rejäl ombyggnad av lokalerna för att få dem mer ändamålsenliga. Det är minsann beställarens verksamhet gudbevars.

Nu ropar man ljudligt efter täta kontroller, uppföljningar och oanmälda besök från beställarens sida för att säkerställa kvaliteten. Den byråkrati och ineffektivitet man ansåg ligga i offentligt driven verksamhet byter bara skepnad och hemvist, för den kontrollapparat man högt och ljudligt ropat efter lär bli en duktig uppvisning i byråkrati. Frihet för en entreprenörssjäl? Knappast! Det blir ju också en arbetsmiljöfråga för de anställda, för hur bra jobb de än gör, måste det kännas rätt obehagligt att bli inspekterad i den omfattning som föreslagits. En realistisk nivå på kontroll och uppföljning av verksamheten bör ingen reagera mot.

Nu är man upprörd över ännu en sak, nämligen det faktum att flera av de företag man anlitat uppvisar (för hög) vinst. Jamen, lagen säger ju att syftet med att driva företag ska vara att uppnå vinst. Hur hög vinst ett företag får redovisa står det inget om. Att ett företag går med vinst betyder inte per automatik att företagets verksamhet är lönsam. Återstår bara några korvören sedan en vara levererats eller en tjänst utförts är inte verksamheten lönsam, men har man volym på densamma kan man förstås uppvisa ett resultat som ser rätt trevligt ut för den oinvigde.

Tydligen har några företag råkat uppvisa goda resultat och detta har väckt ont blod eftersom det är skattepengar som hamnat i privata företags kassakistor. Här och var har det antytts vad man tycker är rimlig vinstnivå och att man även bör reglera detta på något sätt. Jag kan inte finna det annat än fullkomligt barockt att anse att företag som utför arbete för det allmännas räkning endast ska tillåtas några procent i vinst, medan det för företag som verkar på andra marknader inte finns några gränser. Vari ligger rättvisan där och talar vi om företagande på lika villkor?

Hur hankar sig ett företag som accepterat vad man kan kalla ett skitkontrakt fram? Jo, genom ständig sparnit på alla tänkbara områden, lågt löneläge och dåliga villkor för personalen. Jag tror de flesta håller med mig om att detta inte är ett särskilt sunt företagande och kanske tassar man ibland där i gränslandet för vad som är lagligt eller lämpligt sett ur bolagssynpunkt. Orimligt hög bonus för medlemmar av direktionen är däremot ett bevis på snikenhet som med fördel kan motarbetas.

Nu har man återigen tänkt till från politikerhåll. Anmälningsplikten beträffande missförhållanden och fel finns ju oavsett om vården bedrivs i offentlig eller privat regi, men är man anställd av ett privat företag har man också lojaliteten mot arbetsgivaren att ta hänsyn till. Nu vill man förstärka det arbetsrättsliga skyddet för den som gör en anmälan. Bra tänkt, men verksamheterna är breda. Förr eller senare har man säkert flera prejudicerande domar som ger stöd och vägledning men hur trevligt blir det för den som gjort en anmälan innan man nått dit? Det kommer nog att krävas starka personer för att ta sig igenom sådant och en och annan kanske blir ”offrad” på vägen dit.

Effektivitet är ett ord som fått stå tillbaka på sistone, men det dyker upp då och då i de här sammanhangen. Privat driven verksamhet anses per automatik vara effektivare än verksamhet driven i offentlig regi. Effektiviteten har knappast något att göra med vem som bedriver verksamheten utan med hur verksamheten bedrivs. Ett synnerligen effektivt sätt att värna om ineffektiviteten är övergångstiden då ett bolag ska avlösas av ett annat. Då sker inget nytänkande eller utvecklande av verksamheten alls, för de pengarna kommer den som ska lämna verksamheten aldrig att se röken av. Några större utvecklingskostnader är det aldrig lönt att dra på sig i en sådan verksamhet, såvida man inte kommer fram till att man kan få tillbaka dem, på ett eller annat sätt, inom kontraktstiden. Annars är ju pengarna rökta.

Vad ska man göra då? Jo, revidera lagen om offentlig upphandling till att endast omfatta varor och tjänster som det är naturligt att man handlar upp, till exempel byggnadsarbeten, anläggningsarbeten, måleriarbeten och de varor man behöver. Där finns det redan enkla och väl fungerande lagar och regler att tillämpa om något inte skulle vara till belåtenhet. Sjukvård, kollektivtrafik med mera bör återgå till att i huvudsak drivas i offentlig regi om medborgarna ska kunna garanteras en väl fungerande verksamhet.

Däremot är förstås ett sunt ekonomiskt tänkande ett måste även om verksamheten bedrivs i offentlig regi. God vård ska inte kosta skattebetalarna mer än nödvändigt, men självklart ska de anställda ha rimliga löner och anställningsförhållanden och verksamheten får inte påverkas negativt av ren snålhet. Det känns som en rimlig kompromiss mellan det gamla och det nya.

Jag har inget emot privat sjukvård, men upphandlingsformen tycker jag är bisarr. Varför inte låta privata vårdgivare etablera sig och, precis som privatpraktiserande läkare och tandläkare gjorde, ansluta sig till Försäkringskassans ersättningssystem? Det är först då man kan tala om verklig valfrihet anser jag.

Slutligen måste jag erkänna att jag inte har någon större erfarenhet av just sjukvården men jag har arbetat inom kollektivtrafiken, som också hör till de verksamheter som handlas upp och även om jag har det bra nu har jag varit med om mindre lyckade upphandlingar. Nu är det snart dags igen och jag vill inte vara med om skiten en gång till. Därför finner jag det önskvärt att de folkvalda kunde släppa dogmerna och den politiska prestigen och se faktamässigt och logiskt på saken. Jag finner politikerna mer än lovvärt imbecilla som med åsnors envishet försvarar något som har så uppenbara brister och systemfel inbyggda.

Vi som bor i Sverige måste också ta vårt ansvar genom att protestera ljudligt och kräva förändring när så är påkallat. Det är en klar fördel om man debatterar och diskuterar sakligt, för då tror jag det är en tidsfråga innan de måste ta till sig sanningen.

Nog gormat för idag!

Annonser

3 svar

  1. Magnus

    Helt överens. Kan inte låta bli att saxa ett litet stycke ur en debattartikel i Expressen den 15 /11. Huvet på spiken när det gäller upphandling tycker jag.

    ”….Prisupphandlingar påminner om forna tiders fattigvård där den som la lägsta priset fick uppdraget och där kvaliteten också var därefter. I stället bör beställarna sätta ett fast pris utifrån nationella, och egna lokala kvalitetskrav och sedan kan konkurrensen ske via kvalitet….”

    16 november 2011 kl. 13:32

  2. Att lägga ut allt på entreprenad har verkligen sina risker. Fler ska tjäna pengar och vilka blir lidande. Dom längst ner på linan alltså dom gamla, sjuka och barnen. Vårdpersonal också föresten. Förstår inte vart det sunda förnuftet tagit väg. Hualigen vad man gruvar sig för att bli gammal och sjuk. Tur att man har en ättestupa på andra sidan sjön (om man nu orkar ta sig dit)

    16 november 2011 kl. 17:29

  3. Staffan H

    Magnus: Tack för citatet ur artikeln! Mycket träffsäkert och en intressant vinkling.

    Skogsnuvan: Att det finns gott om utrymme för förändringar och förbättringar torde stå helt klart vid det här laget. Det sunda förnuftet får inte skrotas!

    17 november 2011 kl. 06:29

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s