Värre än vanligt…

Fler minnen dyker upp

Den här gången får det bli ett bildlöst inlägg, för det jag vill berätta om har jag inga bilder av. Någon eller några bilder går säkert att hitta på nätet, men där är det också en fråga om upphovsrätt, för man snor inte andras bilder sådär utan vidare.

Igår var jag inne på det kontorstekniska området, så jag kan lika gärna fortsätta på den inslagna vägen. Eftersom utvecklingen och förändringen gått snabbt under de år jag varit yrkesverksam, kan det vara intressant med en tillbakablick ur en före detta kontorsråttas perspektiv.

År 1978 gick jag ut i arbetslivet och började då, mest av en slump, arbeta på ett anrikt rederikontor. Äldre människor ansåg att det var ”fint” att arbeta där, men sanningen var den att jag började som springpojke, så jag kan inte påstå att mitt jobb var så värst fint. Kontorshuset var gammalt och hade många vinklar och vrår, så rörpost och andra rationella metoder att distribuera dokument av olika slag var inte genomförbara i det huset. På min lott föll att dela ut telex ett antal gånger om dagen.

Det var på många sätt en intressant avdelning att jobba på, även om jag periodvis var ”tupp i hönshuset”, för mycket information passerade via den avdelningen och kommunikationen var ibland snabb, åtminstone med den tidens mått mätt. Telex var alltså fjärrskrift via telenätet med hjälp av teleprinters, en sorts skrivmaskin av rejält format som via en knappsats (och i början fingerskiva) kunde sättas i förbindelse med andra telexabonnenter världen över.

Fördelen var att det inte spelade någon roll om det var natt eller dag i mottagarlandet – ett telex gick alltid fram och fanns att läsa när kontoret öppnade.  En annan fördel var att det var ett förhållandevis billigt sätt att kommunicera på, för tecken fordrar inte lika hög ledningskvalitet för att låta sig överföras långa sträckor som tal gör. Precis som med den vanliga telefonen debiterades man efter använd tid.

När jag började härskade fortfarande de mekaniska apparaterna. Eftersom de slamrade rejält, fanns det ljuddämpande huvar som godkänt tillbehör att köpa. Samtliga maskiner var försedda med huvar, men det knattrade och smattrade nog rejält ändå. Varmt blev det också i rummen av alla maskiner och människor som trängdes där.

I telexets begynnelse skrev man så att säga direkt, men eftersom det var opraktiskt för längre meddelanden och dyrt därtill eftersom man orimligen kan skriva med full hastighet hela tiden, utvecklades snart en teknik med hålremsa. Man skrev meddelandet lokalt varvid remsan stansades och felskrivningar kunde rättas. Sedan ringde man upp önskad abonnent och sände meddelandet med hjälp av hålremsan. Från början var remsstans och dito läsare extra tillbehör, men med tiden hade de kommit att bli standard, så de maskiner som fanns på mitt jobb var levererade med sådana.

Hålremsan var också praktisk att ha inkopplad på de maskiner som var avsedda för inkommande telex. Texten fanns så att säga lagrad om papperet skulle trassla eller om meddelandet skulle vidarebefordras. För inkommande långa meddelande sparades därför ofta remsan några dagar för att slippa riskera att behöva skriva om det.

Jag ångrar inte den här tiden det minsta, för jag lärde mig väldigt mycket under de här åren. Engelska var jag hyfsad på i skolan, men någon större vana vid att formulera sig på engelska hade jag inte. Här fick jag se ett antal olika exempel och sätt varje arbetsdag. Bara att försöka suga åt sig så mycket som möjligt när arbetet tillät. Behovet av att lära sig nya ord blev också uppenbart, för plötsligt konfronterades jag med olika facktermer och ord jag aldrig varit i närheten av tidigare. En del ord fick jag förklarade för mig på jobbet, andra slog jag upp när jag hade tid och möjlighet och ibland skrev jag ned långa och krångliga ord på en papperslapp och kollade vad de betydde när jag kommit hem.

Några saker imponerade stort på mig. Att det gick att skicka telex till fartyg till sjöss hade jag ingen aning om, men Televerket hade ett system kallat Maritex som fixade detta. Här var det visserligen inte fråga om direktkontakt, men Televerkets kontroller visade att det gick fort att få fram meddelandet till fartyget – oftast inom 10 minuter.

Flera av fartygen hade satellittelex ombord. Det systemet hette Marisat och var betydligt dyrare än Maritex, men då gick meddelandet fram direkt. Det gällde bara att veta vilken satellit de befann sig under så kom man fram. Några länder förbjöd dock all kommunikation med fartyg som låg i hamn och då var all kommunikation bruten.

Det dröjde inte så länge innan jag fick lära mig att skriva telex och eftersom jag lärt mig skriva maskin i skolan, funkade det någorlunda trots att jag då inte hade någon större vana vid sådant. Efter en tid upptäckte jag även möjligheten att ”prata” med varandra via telex. Det hände ibland att texten kunde bli förvrängd på vägen och mottogs som rena rappakaljan, så en del avlägset belägna brukade fråga om texten kommit fram ok. Alltså chattade jag med personer i andra länder och världsdelar långt innan begreppet var uppfunnet och ibland blev det mer chattande än arbetet motiverade, men de synderna är förhoppningsvis preskriberade vid det här laget.

Ny teknik stod emellertid för dörren, så efter ett par år byttes de mekaniska maskinerna ut mot moderna elektroniska apparater som precis lanserats. De hade vissa finesser som tabulator, vilket var bekvämt när uppställningar och tabeller skulle skrivas, var mycket tystare och skrev dubbelt så snabbt när man körde lokalt (standardhastigheten för telex var 400 tecken per minut om jag minns rätt).

Datorerna togs också till hjälp så snart tekniken tillät. Broströms var bland de första att skaffa en telexförmedlare, alltså en sorts datoriserad växel för telex. Detta teknikens underverk medförde att terminaler placerades ut på avdelningarna och tanken var att man skulle skicka ankommande telex direkt ut till rätt avdelning istället för att dela ut det med bud. Det var också möjligt att adressera ett telex direkt till rätt avdelningen om man skrev adressen enligt ett visst format. Tiden var ännu inte mogen för sådant och den nymodigheten fick många att sätta sig på tvären direkt. Som jag minns det, stod de flesta apparaterna utplacerade men fick inte användas eller användes inte.

Några nappade dock på möjligheten och kunde därmed dra fördel av den snabbare kommunikationen som därmed blev möjlig. Annars skulle ju texten skrivas på en särskild manusblankett och ofta var det en sekreterare som renskrev texten innan den lämnades in. Sedan skulle den så att säga vänta på sin tur innan den skrevs om och sändes och sedan skulle det sända returneras till avsändaren, men möjligheten att kapa i några länkar i kedjan var inget som lockade många då.

Ett problem som snart gjorde sig gällande var minneskapaciteten. Långa meddelande som skulle sändas till många mottagare visade sig proppa upp hanteringen med besked. Huvudoperatörsplatsens bildskärm kunde i början inte visa mer text än vad som syntes på skärmen. Så småningom fixades de bristerna, men den tidens maskiner var ljusår bort från den minneskapacitet den laptop har som jag skriver den här texten på.

Telefaxen fanns också telexavdelningen. Det var inget som Televerket såg med blida ögon på, för de hade inte börjat godkänna eller sälja sådana ännu. Det kallades då för Telecopier och papperet som skulle sändas fick fästas på en cylinder. Automatisk sändning eller mottagning fanns inte då. Här ringde man upp först och talade om att man hade några sidor att sända. Mottagaren satte in ett papper i sin maskin och så bestämde man om man skulle köra på sex eller fyra minuter. Mottagaren tryckte på en knapp som gav signal om att man var beredd att ta emot och avsändaren tryckte på motsvarande knapp för att starta sändningen varvid cylindern med papperet började rotera. När sändningen var slut fick man tala med varandra och ladda om maskinerna med nästa papper och så upprepades proceduren på nytt.

Detta framstår inte som särskilt rationellt idag, men var ändå effektivare, och därmed billigare, än att skriva om långa listor med containernummer och andra bokstavs- och sifferkombinationer som kunde förekomma med tillhörande risk för skrivfel. Då fanns heller inte den standard vi har idag, utan det fanns olika system. Jag minns att vi med tiden fick ha två olika maskiner för att täcka in de system som användes. En av dem var stor som en byrå, men hade fördelen att den åtminstone var automatisk och rätt snabb och enkel att använda. Nackdelen med den var att papperet ofta trasslade i den, åtminstone tyckte vi det då, men jag kanske minns fel, för det var ett antal år sedan.

När det började närma sig mitten av 80-talet kom den digitala telefaxen som vi känner den idag. Jag tror ingen saknade den gamla telecopiern, men det dröjde ytterligare en tid innan en faxad lista över till exempel farligt gods accepterades fullt ut. Vissa hamnar envisades ett tag med att alla sådana uppgifter skulle skickas som telex, men med tiden försvann det motståndet.

Idag är telex förlegat sätt att kommunicera som förpassats till tekniska museer, Maritex-systemet finns inte längre och telefax börjar anses som något förlegat. Istället scannar man dokument om så fordras och bifogar ett e-postmeddelande, men det fanns en tid när dessa var de sätt näringslivet använde för kommunikation. Det är först när man tittar tillbaka som man inser vilken utveckling det varit på senare tid och vilka förändringar den medfört.

Annonser

2 svar

  1. Telex. Jo, det var länge sedan. Känns nästa som en mansålder sedan, vilket det ju i princip också är. Men man börjar bli rätt gammal själv också. Säger en gammal fjärrskrivare från S1.

    27 mars 2014 kl. 11:17

  2. Utvecklingen går i allt snabbare takt och det kan ibland vara bra att stanna upp och tänka tillbaka – utan nostalgi – på hur det en gång var. Nutidshistoria, eller vad man nu ska kalla det, kan vara nog så viktig.

    30 mars 2014 kl. 10:42

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s