Värre än vanligt…

Plötsligt mindes jag

Sommar, semester och Sveriges Television gräver djupt i sina arkiv och visar inslag gjorda för länge sedan. Fint att åtminstone en del bevarats åt eftervärlden. Härom året fick Minnenas television mig att imponeras så smått av vad man åstadkom med små medel i tevens barndom. Inspirerat av samtiden var det förstås. När rymdfärderna började blev detta enastående och nya inte bara ett bevis på teknikens stora framsteg utan också en inspirationskälla.

Jag hade vaga minnen av någon sorts tablåbild som användes när sändningarna började eller slutade. Exakt hur eller när minns jag fortfarande inte och det kan kvitta nu. Hursomhelst, det var en tecknad bild av ett antal prominenta byggnader och i bildens mitt fanns Stockholms stadshus torn. Det roliga var att rätt som det var steg tornet till väders likt en rymdraket och från dess botten sköt eldsflammor som komna ur ett raketsteg ut. Jag har en svag aning om att detta imponerade på mig, även om jag idag inser att jag inte fattade ett dugg av vad det handlade om eller var för något och med hänsyn till min då låga ålder må det vara mig förlåtet.

Idag kanske dessa enkla animerade inslag uppfattas som fåniga och självklart står de dagens möjligheter och metoder långt efter, men då var de säkert moderna och innovativa. Personligen vill jag gärna se dem som barn av sin tid vad utförande och idévärld beträffar och betraktar dem därför som fina.

Något jag har starkare minnen av är studiomiljöerna och den dekor som användes förr. Idag använder man sig mer av av färg, ljus och bilder på de ytor en stor studio erbjuder, men innan det fanns färgteve var sådana grepp rätt meningslösa. Alltså försågs scenerna med dekor i form av passande konstnärlig utsmyckning och framför allt använde man gärna ljuset för dramatiska effekter. För några veckor sedan tittade jag på programmet ”Året var 1962” och ett inslag började med en nästintill mörklagd scen med mycket sparsam belysning på bakgrunden.

Strax började Anita Lindblom sjunga ”Sånt är livet” och scenen blev ljusare. Ett dekorativt arrangemang av cirklar fästa på något som liknade en smal månskära avtecknade sig liksom Anita Lindbloms silhuett. Hon sjöng ytterligare några takter och cirklarnas placering tycktes vara anpassad till hennes storlek, för hon kunde ha huvudet ungefär mitt i en cirkel och ett annat ljus sattes vilket skapade en ny effekt. Hon fortsatte att sjunga och kunde växla mellan att synas inuti eller utanför en cirkel. Så småningom kom det mer ljus på scenen och då syntes även bakgrundskören.

Med dagens mått mätt är detta ganska enkelt och primitivt, men fotografen i mig beundrar deras sätt att använda dekor och ljus för att skapa en snygg inramning. Jag tror inte att dekoren var gjord för att sparas åt eftervärlden och misstänker att den snygga ytan vändes åt kameran till, men den fyllde en dekorativ funktion som var viktig då.

En annan effekt jag har för mig att man gärna använde sig av var möjligheten att skapa rumskänsla med hjälp av vad jag tror var någon sorts modulsystem av skärmar. Denna kunde förändras och beroende på hur man placerade dem kunde rumskänslan förändras till vad som passade för produktionen och man slapp en rätt trist och platt studiomiljö. Ibland var de dekorerade på ett sätt som passade produktionen eller så fick de vara en neutral bakgrund. Artister och andra som skulle framträda eller delta i ett program gjorde entré på scenen via en kort ”skärmkorridor”, eller så placerade man en skärm för öppningen och så kunde de dyka upp i rutan från vänster eller höger. Enkelt – javisst, men det skapade onekligen en viss dynamik.

Vad jag också minns är att de här föränderliga, spännande rummen gjorde stort intryck på mig och jag fantiserade mycket om att arbeta och röra mig som fisken i vattnet i dessa miljöer. Tiden gick, utvecklingen gick framåt och mitt yrkesliv blev något helt annat, men strunt i det för så småningom började jag intressera mig för fotografins hemligheter. Fotografi betyder egentligen ”rita med ljus” och det är ungefär vad man gör; ljuset har nämligen stor inverkan på hur bilden blir.

Nu är vi inne någonstans på 70-talets första halva. Högsta mode i fotoväg är vad man ibland kallar ”fotografik”. Denna åstadkoms medelst användande av vad som på fikonspråket kallades långsam film och kopiering på hårt papper. Uttytt till mer begriplig svenska innebar det att film med mycket låg ljuskänslighet användes, vilket gav bilderna rätt hög kontrast och ”hårt papper” betydde inte att själva papperet var hårt eller styvt, utan innebar hög kontrast vilket i sin tur gav kopiorna hög grad av svärta. Sjuttiotalet kan därför med rätta kallas för de svartmurriga bildernas tid.

På ett sätt var det vackert, men det passar inte till allt. Idag har vi slagit över åt andra hållet till – nu är väldigt ljusa bilder populära, även om den trenden börjar ge vika för mer ”normala” bilder om uttrycket ursäktas. Någonstans i detta känns det som jag har min fotografiska plattform. Lägg till att mycket av det som idag kan köpas till ett överkomligt pris inte fanns då. Ett elektronblixtaggregat kunde jag införskaffa, men hu så platt och trist ljus det blev och oönskade skuggor fick jag på köpet. Behändiga och bra studioblixtar som finns idag fanns inte då, utan då var det mest fotolampor som gällde. Fast ljus kan ha sina fördelar, men det är inte alltid man klarar sig med en enda lampa och att ha ett antal 500 wattare igång blir både varmt och dyrt. Undrar just hur många sådana huvudsäkringarna hade tålt? Några sådana experiment var jag alldeles för feg för. Jag köpte visserligen en fotolampa, men den användes bara några gånger innan den förpassades till en låda där den blev liggandes i många herrans år.

Konsekvensen blev att jag istället började göra allt jag kunde för att undvika att använda blixt. Ibland blev det bra, ibland var det ett mindre smart beslut. Insikten om att det naturliga ljuset är väldigt vackert fick jag, men det gällde också att försöka förstå de villkor det ställer. Jag håller fortfarande på att försöka utforska och lära mig dess hemligheter. God hjälp hade jag emellertid av att vara oftast pank skolpojke. Hade man inte råd med film kunde man alltid försöka ”ta bilder med ögonen” det vill säga studera något noga beträffande ljus och möjliga kompositioner. Ibland blev det istället någon som plötsligt blev föremål för mina studier. Inte alltid uppskattat och jag minns att jag ofta väcktes ur mitt imaginära bildskapande av ett irriterar ”Titta inte på mig sådär!” men vad gör man när man ser en möjlig bild som man inte kan ta?

Fantasierna om fantastiska bilder tagna i en värld av stora ytor och många möjligheter fick bytas ut mot realismens kalla värld och accepterande av fakta. Minimalism blev istället en nödvändighet och då gällde det att lära sig att ta ut svängarna så gott det gick inom dess gränser. Det är kunskap jag fortfarande är glad för, även om jag idag försöker tillämpa den på ett modernt sätt. Detta innebär att jag inte känner behov av att delta i några tävlingar om vem som har störst, vackrast och bäst utrustning. Jag skaffar det jag tycker behövs och som funkar för mig. Då kan jag också kosta på mig grejor av god kvalitet, åtminstone enligt min uppfattning. Ej heller drar jag ut i skog och mark med mer än jag anser mig behöva. Jag har sett avancerade amatörfotografer släpa med sig enorma utrustningar ut i det fria medan jag själv står där med min enda blixt för utomhusbruk. Själv försöker jag ta vara på och använda det naturliga ljuset i möjligaste mån; utomhusblixten används mest till att lätta upp hårda skuggor med.

Några avancerade ljussättningar med en hemskans massa blixtar gör jag inte när jag plåtar i studio, för jag inbillar mig att ju mer teknik jag använder desto mer kan gå galet. Om inte annat är det tidskrävande att ställa in alla blixtarna och få det rätt och snyggt. Kanske missar jag ett och annat på vägen, men jag trivs med min uppfattning. Tittade på några studiofotograferingar jag gjort och vad skådar mitt norra öga om inte ljussättningar med tydlig inspiration av vad man kunde se på teve under det tidiga sextiotalet eller av bilder som jag såg i min ungdom ett decennium senare. Så länge jag inte fastnar i det är det förmodligen ok.

Annonser

Ett svar

  1. Jo visst var det så. Dom kunde förr också mer än vad vi tror och minns. Förstår att du har ett fotoöga som ser saker på ett sätt. Inte har jag tänkt på ljus och mörker på det där sättet. Jag går nog mer på känslan. Jag såg också den där stumpen med Anita Lindblom men tyckte nog mest att hon såg häftig ut och sjöng bra. Tänk så olika man ser saker och ting här i världen.

    6 september 2014 kl. 07:41

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s