Värre än vanligt…

Det ständiga funderandet över nya vatten

_MG_7203 WP

Då och då måste man stanna upp för att sätta sig ned och fundera över vad man sysslar med. Ta sig tid att reflektera och understundom tänka självkritiska tankar. Min semester gav tillfälle till sådant. Jag älskar visserligen Stockholm, men jisses vad trångt det blivit i staden. Här bor definitivt mer folk än staden just nu har plats för. Å andra sidan är det här jag jobbar och det känns inte som dags för något revolutionerande. Kanske har tåget gått vid min ålder eller så är det jag som har för höga krav för att kunna känna mig trygg i tillvaron.

Detta hindrar mig inte från att slänga en självkritisk blick i backspegeln. Jag borde ha tagit fler chanser och vågat göra fler hopp i galen tunna när jag var ung. Viktigt är förstås att skilja mellan hopp i galen tunna och göra helgalna saker. Det sistnämnda tror jag fortfarande är bra om det hålls på ett minimum, oavsett syfte och ålder. Det förstnämnda lär man sig något av och därmed utvecklas man. Mitt val då var att hålla fast vid de normala och invanda mönstren och strukturerna. Förvisso inget dåligt val det heller och visst har det haft sina klara fördelar. Dessutom ser jag inget positivt i att rota i och älta det förflutna, för det är som det är och kan inte göras något åt.

Tiden som ligger framför mig kan jag fortfarande styra över. Konstnären i mig (är det förmätet att säga så?) gör sig påmind emellanåt. Jag har den fotografiska bilden som språk och uttrycksmedel och gillar att utforska det området. Hur länge jag hållit på spelar ingen roll – mängder återstår att utforska och upptäcka. Ett annat uttrycksmedel jag begåvats med är språket. Jag tycker om och har lätt för att uttrycka mig i skrift. Även här väntar massor av nya upptäckter och möjligheter runt hörnet.

Jag är glad och tacksam för dessa gåvor, men de är onekligen svåra att försörja sig på – åtminstone om man gör anspråk på att vara en normalt funtad person. Det har jag hela tiden försökt intala mig att jag är, även om ett och annat ibland får mig att misstänka att så inte  alltid är fallet. Som till exempel nu. Här sitter jag, 54 år gammal, och funderar över vad jag egentligen vill bli när jag blir stor. Hmmm, jag har onekligen varit vuxen rätt länge. Å andra sidan finns det väl inget som förbjuder mig att förtränga vissa fakta när och om det passar mig och mina syften?

Det sägs ibland att ålder bara är en siffra. Även om det är en sanning med modifikation, stämmer det ibland. Det finns saker det inte är för sent för, det finns alltid nya vägar att gå. För en tid sedan bestämde jag mig för att prioritera en fotografisk inriktning. Jag vet att jag gillar bilder åt det mer konstnärliga hållet till och i mitt fall innebär det bilder med uttryck och känsla i och mindre av teknisk perfektion. Vad jag också är medveten om är att jag har en ganska avskalad bildstil. Jag försöker använda små, enkla medel och lyckas jag få till något vettigt av det blir jag glad. Det storvulna och yviga är inget för mig i längden, även om jag tycker det är roligt ibland.

Sedan jag konstaterat detta, insåg jag att här har jag faktiskt något att följa. Egentligen är det en fråga om att fortsätta följa en väg jag slog in på för länge sedan. Som tonåring har man normalt sett inte så mycket pengar att röra sig med och jag var inget undantag från den regeln. Det är något jag är glad för av flera anledningar idag. Mycket som idag finns på fotomarknaden fanns naturligtvis inte då och fanns det, var priset långt utanför mina synnerligen begränsade ekonomiska möjligheter.

Vad gjorde man då? Jo, jag – och förmodligen flera med mig – använde oss förmodligen av de möjligheter som stod till buds istället för att trängta efter saker vi ändå inte kunde skaffa. Idag inser jag att jag lärde mig mycket på det viset. På den tiden fanns det bara film och den tekniken var också en bra skola. Att ta diabilder var ett sätt att komma undan utgifter för framkallning och kopiering. Nackdelen var förstås att diabilder inte gick att redigera eller snygga till i mörkrum. De var så att säga som de var. Jag inser nu att fördelen med diafilm var att man övade upp förmågan att se och använda ljuset på ett ibland vettigt sätt. En felexponerad diabild var bara att kasta, liksom en diabild tagen under tokiga ljusförhållanden. Tänkte jag till och kände efter innan jag tog bilden kunde resultatet ibland bli riktigt bra. Idag kan jag ta en bild bara för att det är så snyggt ljus; de spår den tiden lämnat efter sig sitter kvar.

Det var den vettiga sidan av resonemanget. Till den mer flummiga hör att jag vill upptäcka nya marker inom det konstnärliga. Ibland lämna mitt invanda och trygga revir för att upptäcka nytt. Själva resandet hör till saker som tråkar ut mig, men när jag väl är på plats någonstans brukar jag trivas med tillvaron och vill helst inte åka hem, för då måste jag ju resa igen. Det är inte lätt alla gånger, men sedan jag erkänt upptäcktslustan för mig själv har jag åtminstone gjort några plåtningar på andra ställen än hemmaplan och för mig var de utflykterna roliga och givande. Jag vill fortsätta på den inslagna vägen.

Sedan dök den eviga frågan upp: Vad ska jag göra med alla bilder jag tar? Även om jag inte är den mest opartiska i sammanhanget, tycker jag nog att några av de bilder jag tagit skulle kunna platsa på en utställning och några skulle jag även kunna sälja. Fotografer finns det gott om i Sverige och några större förtjänster eller möjligheter står inte att finna på den marknaden för en sådan som jag. Det är fakta som jag inte har något problem med att acceptera. Då landar vi återigen på avdelning nya vägar att gå. Att försöka sig på att sälja bilder, om än i begränsad omfattning, borde vara något som ligger inom gränsen för det möjliga och rimliga. Det närliggande målet är inte att kunna försörja sig som fotograf, utan att få fotografhobbyn att gå runt någorlunda och kunna utveckla den. Frågan är bara hur man bär sig åt. Det är något jag får utforska och lära mig med tiden, för där känns det inte som om sista tåget har gått.

Därmed inte sagt att jag i slutänden kommer att tycka att det är rätt tåg att ta, men tänka tanken måste man göra liksom att försöka utforska möjligheterna. Jag har redan sålt några bilder för varierande ersättningar, så helt orimlig känns inte tanken och det är sådant som ger tillvaron ett visst mått av spänning. Det behöver inte vara storslaget heller, jag har ju en viss dragning åt det lågmälda till och är tillfreds med det. Enligt mitt sätt att se saken är den inställningen något som gör livet lättare.

Det finns fler spår jag vill fortsätta på och utvecklas inom, men dem tar jag en annan gång. En sak i sänder brukade min farmor säga till mig. Just nu får det räcka med att jag tänkt några tankar och satt dem på pränt. Nu återstår det att börja försöka göra något av dem. Kanske blir det ett hopp i galen tunna emellanåt, men det gör förhoppningsvis inte så mycket så länge jag lär mig något av dem. Med dem följer även insikten om att vissa saker man inte gjorde i sin ungdom, kan man ändå göra senare i livet utan att det stör under förutsättning att man ibland förtränger fakta och anser att ålder bara är en siffra. Den siffran står dock för ett visst mått av erfarenhet med vars hjälp man undviker mycket och ett hopp i galen tunna känns därmed betydligt tryggare än när ålderssiffran var avsevärt lägre.

 

Annonser

3 svar

  1. Ett oerhört intressant inlägg! Jag tror att vi är i den åldern då vi reflekterar över vårt liv. Vad hände? Blev livet som vi ville? Vad vill vi nu?
    Själv har jag tvärtemot dig alltid varit den som hoppat i galen tunna. Jag har fått vara med om mycket och tittar inte bakåt för att ångra mig men frågan är om jag ska fortsätta leva utan att tänka? Vad händer om jag inte omedelbart agerar på en hundradels sekund?

    Men det är skönt att vara äldre. På många sätt (även om jag botoxar mina rynkor i pannan), erfarenheten och att brys sig mindre om vad andra tycker är bara positivt.
    Men vad ska jag bli när jag blir stor?

    17 oktober 2014 kl. 07:41

  2. Så roligt att du har skrivit ett blogginlägg igen. Det var länge sedan. Jag tycker ju förstås att du är rätt ung. Man sätter alltid gränsen för ålder vid sig själv. Yngre är unga och äldre är gamla. Du har ju en förmåga som du absolut ska fortsätta upptäcka. Problemet är ju som du säger att komma ut med dina bilder och få sälja dom. När du väl blir upptäckt kommer du att ha så mycket jobb att du kan sluta med ditt vanliga arbete. Det är jag då säker på. Tiden går väldigt fort och du var den första bloggaren som jag läste när jag började blogga och jag har under alla dessa år beundrat och haft mycket nöje av dina fina fotografier. Jag som är en väldigt amatörmässig fotograf med en billig dyngkamera tycker också om att fotografera och jag har sagt det förut och säger det igen. Kom upp hit på semester någon gång så ska jag visa dig motiv som du inte sett maken till och när jag fotograferar tänker jag ibland. Tänk om Staffan hade fått ta kort på det här. Så otroligt fint det skulle ha blivit.

    17 oktober 2014 kl. 09:26

  3. Det är minsann gles mellan blogginläggen nu för tiden. Har du lessnat. Tittade in för att skicka dig en kram på Alla Hjärtans Dag kram kram

    14 februari 2015 kl. 10:56

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s