Värre än vanligt…

Hela Sverige ska leva – en fortsättning

_MG_4689 B

Sedan jag postat gårdagens inlägg hittade jag ännu en artikel (klicka här för att läsa den), den här gången i tidningen Land, som ytterligare beskriver den norska modellen. Klart intressant politik och återigen ser man de enkla och logiska principerna lysa igenom.

Till att börja med verkar man acceptera att ett visst mått av avflyttning är oundviklig. Det är, som sagt, naturligt och logiskt, för det kommer inte att finnas arbetstillfällen i yrken som passar eller intresserar alla. Sedan är det ju så att livet är ingen statisk tillvaro. Vi människor måste ompröva beslut och fatta nya sådana allteftersom, beroende på livssituation.

Det är helt ok att unga måste flytta till större städer för att gymnasieskola saknas på orten och visst förstår jag att ungdomar generellt sett finner stadslivet med dess utbud mer lockande än att ”sitta i någon håla där inget finns att göra och glo”. Det hör den perioden i livet till. Att efter avslutad utbildning välja att ta anställning vid ett företag i en stad är inte heller fel och även om man kanske på sikt vill kunna återvända, ger det nyttig praktik och erfarenhet och därmed även utvecklingsmöjligheter, men det måste vara ett precis lika accepterat val att återvända till hemtrakterna om man är inställd på det och intresserad av de typer av arbeten som erbjuds på orten – om det nu finns några, vill säga.

Oavsett vad de nu önskar och vill, kommer de allra flesta så småningom in i en ny fas i livet, nämligen när de ska bilda familj. Rent tekniskt sett kanske det inte är så märkvärdigt, men det medför en helt ny sorts ansvar och nya bedömningsgrunder. Viljan att göra vad de kan för att ge barnen en god uppväxtmiljö blir något som gör att tidigare beslut omprövas och då kan resultatet bli att många av dem vill återvända till hemtrakterna – om det vore möjligt för försörjningens skull.

Det är de här ”cyklerna” jag tycker mig se att den norska politiken bejakar och möjliggör och något motsvarande borde inte vara omöjligt att slå in på i Sverige. Skatteväxling i form av den så kallade Robin Hood-skatten är en dålig väg, för den liknar mest konstgjord andning och även om det finns kommuner med synbart god ekonomi, är det bättre att dessas skattepengar stannar kvar i sina respektive kommuner och kommer dem som där bor till del. Logiken torde säga att är skatteunderlaget stort, torde det också finnas många invånare i kommunen och dess servicenivå – en hel del är lagstadgad – måste anpassas därefter. Det är inte billigt och ambitionen att kunna ge invånarna god service, gör att de kommunala skattepengarna gör bäst nytta där skatteintäkten uppstått. Känner du igen tankemönstret från igår?

Norska staten väljer istället att ge rabatt på vissa pålagor. Jag kan tänka mig att många svenska politiker nu ängsligt blickar mot statskassan och jag måste erkänna att jag också först tänkte något i stil med att ”vi har ju inga oljemiljarder att ta av”. Sedan tänkte jag en gång till och insåg att även om en del skatteintäkter av olika slag initialt uteblir, genereras ändå skattemedel genom olika verksamheter och en liten del kan också uppstå genom de positiva följdeffekter som ökad sysselsättning medför. Skillnaden är att i Norge är det inte fråga om bidrag som utgår under viss tid, utan vad vi på svenska sannolikt skulle kalla för regional nedsättning av skatter och avgifter. Då var det inte alls så tokigt längre och delvis har vi redan lite av sådant i systemet, men uppenbarligen inte tillräckligt.

Vad kan man åstadkomma för något nyttigt i det som nu är avfolkningsbygd då? De flesta tänker förstås på jord- och skogsbruk och ett inslag av turism när den säsongen är. Enstaka kreativa uppfinnarjockar kanske också kan få utlopp för sina idéer. Själv tänker jag att det även borde vara möjligt att här och var kunna starta mindre verksamheter som skulle kunna vara underleverantörer till industriföretag. Detta fordrar i sin tur transportmöjligheter och se där – det kanske genererar ytterligare några lokala arbetstillfällen? Naturligtvis fordras då även med tiden möjligheten att kunna välja en rationell, ekonomisk och miljömässigt hållbar transportlösning, men när behovet börjar skönjas tror jag också att krafter kommer att verka för att det kommer till stånd.

Kommunerna ska absolut inte bara sitta med armarna i kors och vänta på att ökad sysselsättning och välstånd ska komma till dem. I min värld är det lämpligt att de aktivt försöker få sysselsättning till orten. Det är också lämpligt att städa ut gamla hjärnspöken och föreställningar om lantliga samhällen och att allt ska förbli vid vad det har varit. Många goda tillfällen har gått förlorade den vägen genom tiderna, så det kanske är dags att lära något av gjorda misstag? Kanske ska det också finnas några regionala (länsbaserade?) möjligheter för dem som vill starta företag att få hjälp och stöd med det praktiska som hör samman därmed.

I Sverige är många politiker fixerade vid bildandet av småföretag och ser det som något allena saliggörande. I verkligheten, det vill säga det som ligger efter gulligull och pluttinutt, är sanningen snarare den att det är en bra sak för dem som är intresserade av och vill driva företag. Nu är vi olika funtade och väl är väl det, så man måste således acceptera fakta och vara glad för dem som startar eget, men också acceptera och respektera att många föredrar att vara anställda. De tycker förhoppningsvis att de är bra på det de gör, finner det intressant men när ingen önskan att omsätta detta i ett eget företagande. Kan företag startas här och var av dem som så önskar, blir det sannolikt och förhoppningsvis så småningom även möjlighet till att någon eller några anställs.

Alla blir vi äldre och det kommer också en tid när åldern kommer ikapp. I kommuner där acceptabel sysselsättningsgrad finns, kommer dessa även att ha råd med att ta god hand om sina åldringar och om inte annat har de ju betalat skatt genom åren. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!”, liksom. De kanske har sålt sina hus till ett rimligt pris jämfört med dagens och flyttat till en trevlig lägenhet inom kommunen. Priserna är idag, mellan tummen och pekfingret, ungefär tiondelen av vad motsvarande fastighet kostar i de hetaste regionerna; alltså en fråga om två ytterligheter. Den skillnaden kommer ökad sysselsättning åtminstone att kunna minska något och det räcker så. Sådana kommuner kommer ändå att vara levande, för i dem bor och verkar folk i alla åldrar i bra blandning. Är det inte så vi ska ha det? I hela Sverige? Ett land för alla, överallt och i alla åldrar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s