Värre än vanligt…

Internetfunderingar och beslut

_MG_3674 B

Jag har väckt liv i bloggen efter en längre tids Törnrosasömn. Någon gång emellanåt har jag stört friden med ett inlägg, men Facebook var ett roligare alternativ tyckte jag länge och väl. Nu har jag tänkt om. Vad folk än säger om bloggande, är det ett utmärkt forum för att ventilera tankar och idéer, skriva om och visa ett intresse eller vad som händer och sker runtomkring.

Facebook har förstås många fördelar. Om jag påstod att jag inte brydde mig om huruvida folk gillar mina bilder eller ej skulle jag ljuga stort och svårt. Händelser i vänner och bekantas liv får jag också ta del av när det passar mig, det går att skicka meddelanden snabbt och enkelt och mycket annat som är bra. Ändå fick jag nog härom dagen.

Beroende på vad som händer och vem som skriver, kändes Facebook plötsligt som att sitta i en teatersalong och titta på en föreställning där alla på scenen skriker ut olika saker för allt vad de är värda. Skådespelarna föreföll rotera genom att göra sorti på ena sidan efter ett par minuter, för att inom ungefär fem minuter göra entré från andra sidan. Ganska snart började kakafonin kännas olidlig, för det förekom ingen dialog. Inte ens en ynka liten monolog tycktes ha fått smyga sig in i manus.

Jag har nu bland annat förstått att vi män inte har en endaste aning om hur det är att vara kvinna och ständigt bli objektifierad och diskriminerad. Nej, det är nog rätt självklart att jag inte vet det, man som jag är. Å andra sidan tycker jag att jag gör vad jag kan för att undvika diskriminering och nedvärderande av kvinnor så jag känner mig inte särskilt träffad, men det händer ju att jag missar ibland.

Att jag sällan deltar i sådana diskussioner är väl också rätt självklart. Visst tror jag på jämställdhet mellan man och kvinna och lika lön för lika arbete känns självklart för mig, liksom mycket annat, men att bara skrika högt och ljudligt brukar sällan lösa några problem. Det är sällan jag blandar mig i sådana diskussioner, men för några veckor sedan lade jag min stora näsa i blöt genom att försynt undra om det kanske är nu rådande mansnorm som är fel och inte på männen som sådana. Plötsligt dog diskussionen helt. Dagens mansnorm började växa fram vid mitten av 1800-talet, så den skulle nog behöva ses över. Innan dess var det helt andra mansideal som gällde.

1700-talsmannen kunde med fördel läsa poesi och visa känslor på ett helt annat sätt än hans idag levande manliga ättlingar kan. Gråta kunde han också göra om han till exempel såg en tragedi på teaterscenen. Svenska män var väldigt duktiga på att gråta internationellt sätt. Kanske gick det till överdrift, för utländska besökare reagerade över de svenska männens känslighet.

Förekomsten av så kallade nättroll i diskussioner gör det också tämligen ointressant att delta, trots att jag vill kunna följa med i tiden genom att diskutera och försöka förstå aktuella ämnen. På något sätt har språkbruket också förändrats åt ett håll som vare sig hör en normal uppfostran till eller att yttra saker som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det blev tydligt härom veckan.

Ett visst politiskt parti tassade på gränsen till vad som kan anses acceptabelt eller lagligt, men de måste ha hållit sig precis på rätt sida om gränsen. Motvilligt måste jag beundra deras förmåga att ta reda på sådant och tolka lagen korrekt. Att folk blev upprörda kan jag förstå och anmälan till JK gjordes. JK konstaterade att det inte bröts mot någon lag. Någon eller några tyckte att de kände smak av spya och ansåg man skulle lägga ned JK.

Den som minns något av samhällskunskapen vet att JK endast kontrollerar vad lagen säger och gör förstås en tolkning därav. Det borde åtminstone finnas gott om prejudicerande fall i olika tryck- och yttrandefrihetssammanhang, så att komma till en korrekt slutsats borde inte vara så jättesvårt. Nu passade inte lagen åsikter och uppfattningar. Så kan det bli ibland, men det är också så att lagar stiftas av riksdagen och så även lagändringar. JK har därför bara att följa lagen som den är skriven.

Så beskyller man varandra för att vara rasister, vänsterextremister, högersympatisörer och det ena värre än det andra i en aldrig sinande ström för att på så sätt visa sina goda avsikter och egenskaper. Innan man går så långt, tycker jag absolut att man ska ta reda på hur samhället fungerar och jag börjar se en stor risk för att demokratin långsamt urholkas med en internetvrålande mobb som främsta dragkraft. Det är en farlig utveckling!

Det som blir allt tydligare är att det är en sidas åsikter som ska föras fram. De som inte har de ”rätta” åsikterna ska förpassas någonstans där ingen vare sig kan se eller höra dem. Det kan kännas skönt att på det viset få utlopp för den frustration man kan känna, men det är i längden inte ett konstruktivt sätt att hantera frågan på och det är också en farlig utveckling.

Det torde vara allom bekant att Sverigedemokraterna har massor av åsikter i olika frågor och drar sig inte för att påpeka fel, brister och problem de vill lösa. Vad ingen vet är hur de tänker gå tillväga, för alla är så politiskt korrekta att de utestängs från offentliga diskussioner och debatter för ingen vill diskutera med rasister och nazister.

För egen del tror jag att en sådan politisk diskussion eller debatt – gärna flera – skulle vara synnerligen intressant att lyssna till. Har de någon politik överhuvudtaget? Själv misstänker jag starkt att de rätt snart skulle snava på en mängd nödvändiga lagändringar som blir svåra att få majoritet för i riksdagen, liksom ett antal internationella konventioner som Sverige har ratificerat. Har de något konkret att komma med på andra områden? Har de något alls att komma med?

Problemet är att inget av detta kommer i dagen idag, eftersom det är viktigare att profilera sig som icke-rasister än som kompetenta och insatta i olika frågor. Kanske, men det här är ett stort kanske, skulle även vissa fel och brister kunna rättas till av nuvarande eller nästa regering – om de törs.

Den stora faran med den underjordiska tillvaron är att hatsajter och andra tvivelaktiga ställen på nätet blir allt skickligare i konsten att formulera sig trovärdigt och förpacka sitt budskap i synbart rumsrena formuleringar. Det är lätt att bli lurad och sprida vidare med hjälp av till exempel Facebook. Plötsligt skriks det inte, här serveras något som ser ut att vara fakta. Som fullvuxen är jag kanske inte fullt så lättlurad längre, men som ung och oerfaren är det lätt att gå på en mina då och då.

En annan fara jag börjar se med den underjordiska tillvaron är att propagandamaskineriet får tillfälle att bli allt mer intrimmat. Jag tror att de vet vad som går hem i stugorna och formulerar sig därefter. Det vi tänker och känner när vi läser eller hör om olika händelser går att ta fasta på och lägga in i argumentationen. Klart som korvspad att folk kan känna igen sig och gilla budskapet utan närmare kritisk granskning.

En slipad propagandaapparat vet också hur vi läser inlägg på nätet och anpassar sig efter det. Förr satt vi vid våra datorer i hemmets lugna vrå och gärna vid tillfällen när vi kunde få vara ifred och surfa ett tag. Bredbandet i våra hem, liksom den fasta månadsavgiften istället för minuttaxa med avgift för var uppkopplingstillfälle, gjorde att vi kunde ta god tid på oss. Inget varar dock för evigt och dagens utveckling går i de snabba kastens tecken.

Idag surfar de allra flesta med hjälp av smartphones och surfplattor. Så fort en paus uppstår, för att fördriva restid och vid snart sagt alla möjliga och omöjliga tillfällen, fördrivs dödtiden med att kolla Facebook andra sajter. Det är många gånger fråga om en snabb skumläsning där rubriken är viktig för att dra uppmärksamheten till sig. En hyggligt oskyldig rubrik kan dölja ett betydligt mindre oskyldigt textinnehåll, men att gilla och dela är snabbt och lätt gjort. Det vet författarna av politiskt dubiösa texter och rättar sig därefter. Sociala medier hjälper glatt och ovetandes till att sprida skräpet till nästa snabbläsare och till nästa osv. Sedan upptäcker någon något och så börjar vederbörande vråla i högan sky på nätet. Reflekterande och ifrågasättande läsning verkar bli alltmer sällsynt. Farlig utveckling för samhället och demokratin!

Härom veckan var det så mycket vrål och skrik på Facebook att jag bestämde mig för att lägga mer tid på min blogg än att hänga där. Hittills känns det rätt bra och när jag tittade på nyheterna på teve idag var det ett inslag där det framkom att Europarådet började se på utvecklingen med tilltagande oro. Det kändes sunt. Hur de tänkt sig att sådant ska rådas bot på vet jag inte, men att de uppmärksammat och reagerat på de smygande problemen gladde mig.

Nåja, här kan jag bre ut mig och ta så mycket plats jag vill utan att någon uppmanar mig att vara kortfattad eller att vara tyst. Här kan jag få vara så politiskt desillusionerad jag vill. Det kanske inte heller är bra för demokratin, men det känns bra för mig.

 

Annonser

4 svar

  1. Intressant att läsa dina tankar om detta. Om farorna med nätet, sociala sajter m.m. Om SD håller jag verkligen med dig. Nån borde ställa dom mot väggen ordentligt och låta dom lägga korten på bordet om vilken sorts samhälle dom vill ha egentligen. Då äntligen kanske många av dom som stöder partiet skulle få klart för sig vad det är för värden partiet står för. Alla som röstar på SD är säkerligen inte rasister men dom röstar på ett rasistiskt parti.
    Det är en skam att vi har ett sånt parti – och så stort – i vårt land.

    Vad gäller ”Facebook versus bloggen” väljer jag bloggandet alla gånger, men jag är på FB också. Fast ganska lite. Har jag bloggat om nåt jag gärna vill att fler ska hitta till lägger jag länk där.

    Förresten tycker jag det är trevligt att du är tillbaka efter törnrosasömnen!

    18 augusti 2015 kl. 11:16

  2. Hej Gabrielle! Är man medveten om nackdelarna och ev faror med internet, sociala sajter och webbplatser med tvivelaktigt innehåll kan vi förhoppningsvis fortsätta att använda det på ett vettigt sätt. 🙂 Det är upp till de andra partierna att dels respektera det senaste valresultatet genom att acceptera fakta – de sitter i riksdagen och fick 13 % av rösterna, dels att därför diskutera och debattera med dem i den egenskapen.Då visar man också vad demokrati handlar om. 😉 Tack så mycket, det är kul att vara tillbaka igen!

    20 augusti 2015 kl. 20:14

  3. anneli borlaug

    Kuriosa: rosa var en pojkfärg och ljusblått en flickfärg förr, vet inte när, men kanske var det på 1700-talet?

    1 september 2015 kl. 01:38

  4. Tiderna förändras och vi med dem heter det ju och det tycks verkligen stämma i det här fallet.

    30 september 2015 kl. 17:26

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s