Värre än vanligt…

Härliga dagar

_MG_5163 B

Så kom äntligen sommaren till Sverige. Jag är glad för att jag fick några fina dagar på semestern, dagar som jag också kunde göra något av och med. Nu har jag jobbat en vecka och känner mig hopplös. Kreativt förvirrad kanske man kan uttrycka det som, för jag vill ut och ta vara på den tid som nu är. Inser dock det orimliga i resonemanget, så jag får acceptera fakta. Förr i världen utsmyckades entréer till kyrkor och begravningsplatser med en grinande dödskalle och några benknotor med uppmaningen ”Tänk på döden” i allvarsamt typsnitt under. I dagens sekulariserade Sverige motsvaras den uppmaningen av ”Tänk på pensionen” och utsmyckningen kommer istället hem i brevlådan i form av kuvert i lysande glatt orange men med ett innehåll som är rätt beige och det kan en aldrig så modern grafisk formgivning ändra på.

Om sanningen ska fram, och det ska den ju, så har jag faktiskt tagit vara på några tillfällen under veckan genom att vara utomhus och fotografera. Normalt sett brukar jag se till att sprida ut modellplåtningarna för att så att säga slippa ifrån ”allt på en gång”, men nu bestämde jag mig för att ta vara på de möjligheter vädret ger innan ruskväder och höstliga vindar driver in mig i studion. Förresten, en plåtning gjorde jag faktiskt i studion. Kul det med, men sommaren brukar vara den tid som alla vill ha bilder från, men få kan (vill?) planera in och avsätta tid till fotografering. Då får man fuska en aning genom att göra dem på sluttampen när tillfälle ges, eller hur?

Semestern har inneburit omladdning av batterierna och jag har fått en del nya idéer, samtidigt som jag bestämt vad jag ska använda en del av kommande sitta inomhustiden till. Hoppas att jag även lyckas med konststycket att disciplinera mig till att också göra som tänkt.

Semestern har också inneburit en del nya insikter. Jag har aldrig sett mig som särskilt konstnärlig, men för en tid sedan benämndes jag just konstnär av en person. Måste nog medge att jag ställde mig lite skeptisk till det, men när det fått mogna en tid så kan jag kanske tycka ett det också finns ett inslag av konstnär i mig och det känns som jag fått en lagom dos av den egenskapen. Felet har varit att jag inte velat acceptera eller erkänna det tidigare, trots att fotograferandet säkert har givit vissa ledtrådar genom åren.

Kanske såg jag stereotypen eller, om man så vill, nidbilden av en konstnär framför mig, du vet en sådan där fullständigt ostrukturerad person som lever i sin egen värld och ständigt uppfattar allt på sitt högst egna vis och en sådan kan jag inte känna igen mig i. Nu inser jag att sådan behöver man naturligtvis inte bli eller vara som konstnär och mycket av det man kan göra i fotoväg fordrar både struktur och planering, men det fattade jag inte som ung och därför har jag sent omsider bestämt mig för att bit för bit ge den sidan av mig mer utrymme och se vart det leder.

Ett visst mått av självförtroende fordras också och det var en bristvara hos mig som ung. Detta ledde förmodligen att jag inte såg, ville se eller trodde på möjligheten att utveckla vissa sidor och egenskaper hos mig och då kändes den bild av mig jag själv skapat som den trygga och rätta. Tror dock att det är bra rent allmänt sett att låta självförtroendet växa fram gradvis, det bygger på en kombination av veta, vilja och våga och att få en sådan mix rätt är inte lätt för ungdomar. Som ung är det även lätt hänt att man inte har koll på gränsen mellan självförtroende och stöddighet och det senare är en egenskap jag inte uppskattar.

Många tåg har alltså redan gått, men det är inget att hänga läpp för och jag tror jag kan använda flera av de insikterna till något annat och positivt istället. Var sak har ju sin tid och nu är det dags att börja dra nytta av alla erfarenheter man lyckats samla på sig och då helst innan jag hamnar på ett äldreboende, för när jag kommit så långt påminns jag inte av några pensionsbesked. Då återstår bara att tänka på döden, men dit dröjer det förhoppningsvis ett tag till.

Annonser

2 svar

  1. Men Staffan. Visst är du en konstnär i högsta grad. Du ser saker som andra inte lägger märke till och kan omsätta det du ser i fina bilder. Just det att se det vackra eller förunderliga i saker som inte andra lägger märke till. Det har du och ett öppet sinne för energierna och känslorna som finns runt saker och ting och du är verkligen en konstnär i ordets mest positiva mening

    26 augusti 2015 kl. 09:52

  2. Tackar och bockar för de fina orden! 🙂

    27 augusti 2015 kl. 22:17

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s