Värre än vanligt…

Konstateranden så här på sensommaren

_MG_5949 Blogg

Slutet gott, allting gott eller hur var det nu igen? Sommaren började ju allt annat än bra med vad man på ren svenska plägar kalla skitväder. Kallt, blåsigt och regnigt kan det uttryckas på ett finare sätt. I augusti kom det fina vädret och tur hade jag också, för det var precis när jag åkte upp till Jämtland. Den resan gläds jag fortfarande åt. Så vackra omgivningar och så vänliga och trevliga människor. Dit måste jag åka igen! För övrigt är det så jag ofta fungerar som fotograf; jag åker till ett ställe, ser mig omkring, gillar vad jag ser, återvänder för att upptäcka mer för var gång.

Förhoppningsvis får jag inte bara med miljöer och föremål utan även något som ligger under ytan. Ska man fånga sådant, fordras det att man känner till omgivningarna och villkoren. Den svenske fotografen Sune Jonsson fångade norrländska miljöer på väg att försvinna på ett mästerligt sätt och jag ser honom som en stor förebild för sitt inkännande sätt att återge människor och miljöer. Så enkelt och så vackert.

Vi använder oss av uttrycket ”historiens vingslag”, men sedan resan till Jämtland känner jag mig frestad att tala om ”historiens klockslag” eftersom jag fick höra Sveriges äldsta kyrkklocka – från 1200-talet – klämta till för en långväga besökare, det vill säga för mig. Ett ljud som hörts under århundraden och som fortfarande låter likadant. Eftersom jag uppskattar det lilla, kändes den gesten som något stort och väldigt fint för mig.

Att man lär så länge man lever har jag vetat länge. Om jag fått nya insikter eller accepterat fakta vill jag låta vara osagt, men jag kan konstatera att naturen ger mig energi och får mig att gå i takt med mig själv. Känns som ett underligt konstaterande från en som bara bott i storstäder, men visst hade mormor ett ställe i Sörmland där barndomens somrar tillbringades och de flesta veckosluten när det inte var vinter. Var det där indoktrineringen började?

Hursomhelst, just nu känns det som om livet i storstaden dränerar mig på kraft. Nya grannen under mig vill uppenbarligen bo lika tyst som i ett ensligt beläget hus i skogen. Det är nog till ett sådant hon ska flytta, för jag klampar inte omkring med skor på i lägenheten, men det är vad hon tycker att jag gör. Dessvärre för henne och dessbättre för mig är jag inte viktlös, så helt ljudlöst kan jag inte röra mig och jag vägrar att smyga omkring som vore jag en inbrottstjuv i min egen bostad. Om inte annat skulle det vara fasligt opraktiskt, för allt skulle ta en evig tid att få gjort.

Sedan upptäckte jag också hur knasigt man kan reagera på sådana påpekanden. Jag började näst intill neurotiskt lyssna efter och upptäcka andra ljud – och hoppa högt av dem. Grannen vägg i vägg öppnar eller stänger badrumsskåpet, någon nyser, en dörr gnisslar osv. De har funnits hela tiden som någon sorts naturligt inslag när man bor i ett flerfamiljshus och jag har vare sig tänkt särskilt mycket på dem eller störts av dem förrän nu. Dessbättre kom jag fram till att det var ett fullständigt idiotiskt sätt att reagera på och har återgått till att inte bry mig det minsta om de ljuden. De hör till, det ska inte vara knäpptyst i ett hyreshus.

Som vanligt betyder fotograferandet avkoppling och energitillskott för mig. Lycka är att ha fotograferat och förhoppningsvis fått fina bilder. Det fordras förstås en del koncentration och tänkande, men ger så mycket mer tillbaka. Var på en fototräff i slutet av augusti och fick där träffa en massa människor jag ”känt” i flera år via Internet, men aldrig träffat i verkligheten. Eftersom jag mestadels jobbat med manliga modeller passade jag på att uteslutande jobba med kvinnliga modeller den här gången. Skönt med omväxling och jag lärde mig lite nytt på köpet. Lite ska jag skilja mig från mängden, annars vore det väl inte jag, så de modeller jag jobbade med var 40+ och det är ett val jag inte ångrar det minsta. Givetvis är det inte fel att vara ung, men jag fick med den styrka och säkerhet som ett visst mått av livserfarenhet ger i bilderna (tycker jag åtminstone själv) och den är inte unga människor förunnad.

En annan känsla, som jag visserligen försöker tränga undan så gott det går, är att det är dags för uppbrott eller förändring. Vad vet jag ärligt talat inte. Jag har alltid betraktat mig som tämligen statisk och förutsägbar, men det är nog en sanning med modifikation för jag inser att det även finns en kreativ studsboll i mig som vill ha sitt. Förmodligen är det min feghet som sätter käppar i hjulet för mig. Jag har det tryggt och bra som det är och normen säger att jag borde vara mer än nöjd med mitt liv. Det är jag också, men samtidigt är jag nyfiken av mig, vill veta mer och vill testa medan tid är.

Det sunda förnuftet säger att det borde du ha gjort när du var ung! Jag kan bara hålla med, men då var inte självförtroendet var det var idag, även om jag tror jag var rätt duktig på att låtsas att det var så i de flesta vardagliga situationerna. Trotsåldern har jag nog aldrig vuxit ifrån och envis är jag också, men att våga bryta upp, om inte så bara för att testa något annat och vinna erfarenheter, har aldrig varit min pryl. Att peppa andra har jag förmodligen varit bra på, men föregått med gott exempel i det avseendet… Nä! Istället har jag envist fortsatt spela rollen av välartad och klok efter bästa förmåga. Jag får väl låta det sunda förnuftet och befängda vilda idéer slåss med varandra ett tag och se vad det blir av det i slutänden.

Nu har jag fått skriva av mig, huvudvärken har släppt och jag börjar känna mig avkopplad. Dags att trycka på ”publicera”, logga ut och gå och lägga sig.

Annonser

2 svar

  1. Maria

    Jag känner ofta av det där att jag skulle vilja lämna betongen till förmån för naturen och tänker att jag ska göra det ”sen” men ”sen” kanske innebär att jag är gammal och faktiskt ser fördelarna med att inte skotta uppfarten och bo ensligt med avstånd till närmaste vårdcentral.
    Många har f.ö missat det där med vad det handlar om att bo i flerfamiljshus – det är inte tyst och man kan inte avkräva tystnad. Isåfall skulle jag be grannen ovanför mig sitta på muggen för det låter otroligt mycket när han kissar…

    30 september 2015 kl. 08:21

  2. Det är just insikten om ”sen” och vad ”sen” förmodligen betyder som stör mig. Svårt att få ihop saker och ting ibland.

    30 september 2015 kl. 17:17

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s