Värre än vanligt…

Manligt och kvinnligt

_MG_3036 B

Detta ständiga trätoämne! Jag tänker inte skriva en massa förklaringar hit eller dit – bara berätta om min syn på saken ur ett perspektiv ganska långt från alfa-hannarnas. När jag var ung var nutida kroppsideal inte riktigt inne, men eftersom jag var väldigt smal och inte särskilt ”häftig” var jag ute redan då. 🙂

De tuffa och häftiga grabbarna, beundrade av många tjejer och mer eller mindre fruktade av mer välartade killar, behövde sin klick av såväl beundrande tjejer och hangarounds av killar som såg upp till dem och själva upplevde att de växte en storlek eller två i manlighet bara genom att vara accepterade av den tuffe ledaren. Ungefär så fungerade det bland ungdomar då och grundprincipen är väl ungefär densamma idag.

Jag minns en skolkamrat som var duktig på att vara tuff, det vill säga att bete sig rätt illa. Det enda jag minns så här långt efteråt var att jag tyckte att han var rätt obehaglig. Så en dag träffade jag på tuffingen alldeles ensam och en bra bit från hans hemtrakter. Han var då en helt annan människa. Att han i själva verket var en sådan mjukis hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Utan beundrarsvansen fungerade det inte att göra sig till och att jag inte hörde till dem som gillade en otrevlig attityd hade han nog klart för sig. Efter några minuters pratstund skildes våra vägar och idag har jag bara ett svagt minne av att jag var glad för att jag inte kände att jag behövde förställa mig så till den milda grad, även om jag inte ska försöka svära mig fri från att jag någon gång emellanåt säkert försökte framstå som lite intressantare än jag i själva verket var.

Andra grisigheter man utsatts för i ungdomen var när någon undrade om jag ville hänga med på bio; ja det här var långt före hyrfilmernas tid då man faktiskt pallrade sig iväg till en biograf för att se en film. Klart att jag ville och det gjorde jag. Både filmen och samvaron var bra, men något fortsatt umgänge blev det inte och det började stå klart för mig att nog var så att ingen annan kunde just den kvällen eller så ville ingen annan se den filmen. Det var nog bara jag som accepterade.

Än mer uppenbart blev det när jag råkade möta honom på stan en eftermiddag, då tillsammans med andra, och han gjorde allt vad han kunde för att bli osynlig. Jag valde att inte lägga märke till honom, för beteendet var pinsamt nog som det var, men det sved ordentligt. Ett antal år senare, jag hade inte flyttat tillbaka till Stockholm ännu men var här på besök, träffade jag honom på ett bankkontor.

Här var det han som inte var hemmastadd, utan kände sig ensam och osäker. Min första primitiva tanke var förstås att bara gå förbi, men eftersom han kände igen mig kändes det bäst att stanna och säga hej. Vi pratade någon minut innan jag gick vidare. På något sätt kändes det som jag fått min revansch genom att bete mig vuxet och belevat (får man säga så idag?). Därmed gick det även lätt att flytta över hela den historien till avdelning avslutade kapitel. Det kändes väldigt bra.

Så vad har det här med manligt och kvinnligt att göra? Istället för att skälla på män i största allmänhet (eller kvinnor för den delen) tror jag att kunskapen om hur olika personligheter funkar leder någon vart. De stora, stiliga, tuffa och beundrade männen behöver ofta sin uppbackning runt omkring sig för att fungera som sådana. Svansen skiftar utseende med tiden och dessvärre förekommer ”balla gänget” i olika former ibland på arbetsplatser, trots att den typen av gängbildningar borde vara något som endast kan tolereras under barn- och ungdomstiden. Inom vissa rimliga gränser kanske borde tilläggas.

Kanske tror de att de ständigt måste prestera något och ständigt synas och höras? Kanske upplever de att det är då de räknas? Prestationernas innehåll räknas inte, bara prestationen går att mäta och därmed omsätta i statistik och procenttal är det bra. Så länge de ständigt leder någon eller något är de nöjda med tillvaron. Kan de jämföra sig med någon eller några och finna att de är bättre är lyckan fullkomlig. Att omgivningen inte alltid är av samma uppfattning är en annan femma, men det är de förmodligen dåliga på att upptäcka.

Naturligtvis är skildringen ovan en lätt karikatyr, men jag tror de flesta känner igen typen. Att de mycket väl kan ha ett skitliv bakom den framgångsrika fasaden är en annan femma och hur man än vänder och vrider på det, är de en minoritet som hörs och syns för att kompensera det. I sin ensamhet kan de tycka, tänka och känna precis som andra och även ridas av maran. Det är besvärligt att ständigt försöka uppfylla och överträffa en schablonbild!

Enligt min uppfattning uppvisar de flesta män hörandes till de övrigas stora skara individuella olikheter och beter sig oftast inte som reptiler. Det går att kommunicera med dem. Det går att föra intressanta och givande samtal med dem. Ej heller behöver de ha en supporterklubb i släptåg för att fungera. Emellanåt sticker rådande och föråldrade mansnorm fram sitt tryne även där, men de har inget ständigt behov av att hävda sig och framstå som de ständiga vinnarna, än mindre att förminska andra för att själva växa.

Dock sitter sällan män av ”typ B” i några ledningsgrupper. Där hittar du istället män av ”typ A” till leda och förbannelse. Usla på att kommunicera och uttrycka en klar åsikt eller tanke, såvida det inte handlar om att utdela en order. Ska jag rekommendera något så är det att börja syna ”typ B” närmare. Där finns många intressanta varianter på begreppet ”man”. Visst har de sina sidor de också, men ingen är perfekt. Sedan får framtiden utvisa vilken väg utvecklingen tar.

Själv föredrar jag att umgås och diskutera med genuina människor. Falska och tomma ord har jag inte mycket till övers för, liksom människor som inte kan registrera och försöka sätta sig in i vad som sägs eller menas. Det kostar bara en gnutta tankemöda ibland. Jag tror mig känna rätt många sådana. De finns i mängder därute, men de syns och hörs inte lika mycket. Utforska och upptäck dem istället! Det ger balans i tillvaron och gott om perspektiv på manligt eller kvinnligt.

 

Annonser

6 svar

  1. Maria

    Jag älskar att prata med män och upphör aldrig att förundras över olikheterna. Ibland irriterar dom mig till döds och andra gånger får dom mig att skratta. Typ B män gillar inte mig – jag tar för stor plats och deras första trevliga intryck brukar snabbt bytas ut till att förakta mig som pratar med större lätthet än dem… Nu generaliserar jag men det har hänt många gånger. Fast det kanske säger med om mina urvalskriterier 😉 I vilket fall som helst är jag glad att det finns ett annat kön att störa sig på, en värld fylld av hen verkar väldigt beige

    20 oktober 2015 kl. 06:24

  2. En värld av hen låter väldigt tråkig i mina öron. Däremot tror jag ju på att vi måste fortsätta mot jämställdhet, för till exempel lika lön för lika arbete kan inte vara ett orimligt krav. Vägen till jämställdhet tror jag går över att även belysa männens problem och inte bara kvinnornas. Att du ser och reflekterar över olikheterna är bra! 🙂

    20 oktober 2015 kl. 08:58

  3. Maria

    Va??? Har män problem? 😉

    20 oktober 2015 kl. 09:23

  4. Säger bara det att har man varit tvungen att umgås med åkare under 20 års tid så vet man precis hur en del män gör allt för att visa en tuff och stöddig attityd och inte tycker jag att det är något att stå efter. Bättre att vara sig själv

    20 oktober 2015 kl. 09:41

  5. Jajamen, men vi är förbaskat skickliga på att dölja dem genom att inte tala eller låtsas om dem. 😉

    21 oktober 2015 kl. 17:13

  6. Du har helt rätt – att vara sig själv är det bästa. I mina ögon försöker den stöddiga och tuffa attityden gömma en liten och osäker människa.

    21 oktober 2015 kl. 17:14

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s