Värre än vanligt…

Ett litet anfall så här på söndag kväll

Så här på veckans sista dag börjar jag inse att jag skulle må toppen av att få ett litet utbrott över något. Frågan är bara vad, för så långt som att ge mig på oskyldiga kommer jag förhoppningsvis aldrig att gå. Ibland kan inspirationen komma av sig själv, för eftersom jag sitter och skriver, kan jag skjuta prick på moderna tiders skrivande. Det första vi ska inse är att Microsoft är inget annat en än falsk profet. De har inte alls rätt i hur ett snyggt skrivet dokument ska se ut. Därför ska vi som nummer två genast inse att den som har rätt i det fallet är jag!

Huru härmed? En gång för nu rätt länge sedan, ställde man i Sverige upp en samling regler för hur olika dokument skulle ställas upp. Systematisk maskinskrivning var det namn regelverket fick. Det var väldigt mycket av ”Made in Sweden” över det, för tabuleringsmallarna var strikt anpassade till Facits skrivmaskiner eftersom de vanligen hade breddsteget 11 tecken/tum. Nåja, det funkade med andra skrivmaskiner också. Hursomhelst, den systematiska maskinskrivningens hemligheter avslöjades för oss mot slutet av högstadiet. Några år senare, när jag var ute i arbetslivet, fick jag ytterligare en duvning i det.

Den stora fördelen var att man egentligen aldrig behövde ställa om skrivmaskinen, för alla blanketter var anpassade och tryckta efter dessa regler. Bara att sätta in papperet i maskinen och börja skriva. De fula orden man sade när man skrev fel behandlas en annan gång.

Den stora skillnaden var att man inte skulle hålla på med att lägga tid på att centrera rubriker och göra indrag vid nytt stycke; tidigare hade all skrivmaskinsbunden layout rört sig kring en tänkt mittlinje på papperet. Några tankar om vilken information om dokumentet som skulle stå var och hur hade man inte, det blev istället att varje bolag hade sin standard. Med den systematiska maskinskrivningens fasta tabuleringslägen och bestämda antal rader mellan de olika uppgifterna, visste man var dokumentets namn eller typ stod att finna, liksom datum.

Vänstermarginalens läge var också bestämt i förväg. T2 skulle det vara och inget annat, alltså två tabuleringar in från vänster. Ville man särskilt poängtera något kunde man göra ett indrag med en tabulering från vänstermarginalen. Korta ledtexter kunde man skriva utanför vänstermarginalen och då i T0. Något säger mig att sådant endast kunde förekomma i Sverige.

Nu är det i ställets Microsofts fördefinierade inställningar vi okritiskt avgudar. De förinställda marginalerna är 2,5 cm som vänster- respektive högermarginal. I den svenska versionen av Word finns dock färdiga tablägen som verkar stämma hyfsat med forna tiders skrivstandard, men sedan är det slut på det roliga.

I Microsofts värld är uppenbarligen skrivande personer inte försedda med aktiva och fungerande hjärnor. Istället tar programmet över layoutbiten i stor utsträckning och ”tänker” åt den som skriver. Detta tilltalar mig inte alls. Det är halva tablägen, radavstånd 1½ mellan styckena – allt baserat på vad en amerikan tycker är snyggt. Nu är jag inte amerikan utan jag är svensk och tjurskallig som fan därtill.

Det finns en stark orsak till varför jag är så förbaskat tjurskallig. Den heter läsbarheten. För de flesta av oss spelar det inte så stor roll, men det finns en grupp man kallar dyslektiker. Det finns även personer som inte ägnar dagarna i ända åt att läsa massvis av skriven information. Skrivstandardens kanske trista förutsägbarhet får en funktion. Man vet till exempel att idealbredden på en rad sett ur läsbarhetssynpunkt är 12-13 cm. Med datorns layoutuppfattning blir raderna betydligt längre.

Man vet också att så kallade Antikvastilar, alltså sådana med seriffer (små klackar och kilar på bokstäverna), underlättar för en dyslektiker att orientera sig i texten. Idag väljer många Arial eller Verdana som standard, alltså så kallade grotesker, ”för det ser snyggt ut”. Det kanske det gör och på webben blir ett sådant tydligare, men på papper är det ett sämre val i löpande text. Bästa boten för dem som fortfarande förespråkar datorns val av radbredd och typsnitt är förmodligen att fatta vederbörande med ett stadigt tag om nacken och drämma denne med ansiktet före i väggen eller bordsskivan. Glöm inte bort att njuta av det krasande ljud som eventuellt uppstår och skit i slasket!

Ytterligare en typografisk finess är att systematisk maskinskrivning gav det skrivna ett bra ljusrum. Att snåla på papper genom att fylla det med så mycket text som möjligt är varken snyggt eller läsvänligt. Vid nytt stycke ska det vara en blankrad emellan. Det klassiska prosaindraget på det nya styckets första rad istället för blankrad – och då av en fyrkants storlek – gör sig fortfarande bra i tryckta alster såsom böcker. Ska det vara en rubrik som inleder det nya avsnittet – gör två blankrader mellan den avslutande textraden och rubriken. Tre radmatningar, alltså!

Ljusrummet, som grafikerna kallar det, har alltså en viktig funktion att fylla när det gäller läsbarheten och papper är ingen bristvara i Sverige. En typograf är mycket medveten om dess funktion för ett snyggt alster. Vi började bli medvetna om det, men sedan tyckte vi att datorerna var så mycket smartare. Jag anser mig fortfarande vara smartare och betydligt mer tänkande än en dator. Det hör inte till vanligheterna att jag envist håller mig fast vid det gamla, men i det är fallet gör jag det av de enkla skälen att det är snabbt, snyggt och enkelt att jobba med dokument när man väl lärt sig det. Den som försöker omvända mig i den här frågan har en avrättning medelst slö kniv att se fram mot.

 

Annonser

4 svar

  1. Men nu du Staffan tror jag du fått ett gammgubbebryt. Har du läst : En man som heter Ove. Om inte annat tycker jag att du ska se filmen med Lassgård som kommer ut i mellandagarna. Inte kan du väl på allvar reta upp dig på skrivmaskinsinställningar. Jag har inte ens tänkt på hur det är och då har jag skrivit i hela mitt verksamma liv. Nu tror jag att du egentligen är förbannad på något annat och att surheten måste ut. Sån är jag också Det har du väl märkt när jag öst galla över allt möjligt. Kram på dig

    14 december 2015 kl. 08:46

  2. Jag är ju på väg dit så varför inte? 🙂 Det som stör mitt estetiska sinne är de fula utskrifterna samt att man bara helt okritiskt låter elektroniken och datorerna ta över ”för de vet bäst”. Vi människor vet bättre, det är min bestämda uppfattning och hjälpmedel ska betraktas och användas som sådana. Nästa gång ska jag ösa galla över något annat. Det är väl mitt norrländska påbrå som gör sig gällande. 😀

    14 december 2015 kl. 21:28

  3. Jag har SKRIVIT skrivmaskinsmanualer! Man kunde ha höger- eller vänstermarginal, men likadant inom hela företaget. Rubrikhierarki:
    1) VERSALER på streck, 2) VERSALER, 3) gemena på streck. Det var före fetstilens tid. Utan seriffer i rubriker, med seriffer i brödtext. När datorn kom: Alltid utan seriffer. Ja, i nätets barndom fanns ju bara Times New Roman…
    Så gammal är jag! 🙂

    Men dessutom skulle det vara svart text på vit botten.
    Hihi! Blev du ännu argare nu? 😜 Go jul.

    23 december 2015 kl. 19:08

  4. Rubrikordningen kommer jag också ihåg, liksom de layoutkrav det företag jag då jobbade på hade. De stämde överens med systematisk maskinskrivning, så det var inte så svårt.

    Tack – detsamma önskar jag dig!

    26 december 2015 kl. 16:36

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s