Värre än vanligt…

Nyfiken på… omvärlden

_MG_4961 B

En person med intresse för resor har jag aldrig varit och inte lär jag bli det heller. En lång flygresa tråkar ut mig något alldeles förskräckligt. Lättare är om jag kan åka tåg, båt eller bil. Flygets incheckningstider och säkerhetskontroller brukar inte göra mig på bättre humör. Lite bättre relation till flygandet fick jag dock tack vare den tid jag bodde och arbetade på Irland.

Å andra sidan finns det så mycket att se i Sverige. På väg hem från Jämtland stannade jag till i Sundsvall; det var ändå lunchdags och en urtrist måltid på en vägkrog på vägen upp fick mig att hellre stanna till i en stad och ta en dagens lunch någonstans. Dessutom kom farfar från Sundsvall, så att se sig om ett tag kunde ju inte vara fel då.

Ett ställe som serverade dagens lunch hittade jag – förmodligen inte det billigaste, men jäklar vad gott det var! Tog en promenad i centrum och konstaterade att mycket av staden byggts medan min farfar fortfarande bodde där. Någonstans i bakhuvudet ringde något om att staden brunnit, men när var det? En googling i efterhand gav svaret 1888 och det förklarar en del av det enhetliga första intrycket. Det måste ha känts som att få växa upp i en modern stad på den tiden. Ändå finns inte ”hans” Sundsvall kvar; den moderna staden är något helt annat än vad den var vid förra sekelskiftet.

Så talar förnuftet till mig. Ändå känner jag starkt för att åka tillbaka och ägna en dag åt att upptäcka staden och omgivningarna. Även om farfar dog när jag var lite över två år, kom min uppväxt ändå att kantas av norrlänningar. Farfars kusin tant R till exempel och hennes man till exempel. Tant R var också från Sundsvall och hade lyckats behålla en hel del av dialekten, trots att hon flyttade till Stockholm någon gång på tjugotalet. Hennes familj bodde på gården Granlo. Idag är Granlo ett bostadsområde, så där finns förstås inte mycket att hämta.

Pappas kusin D var (och är) en liten tunn och spröd dam. Så snäll och rar, men försedd med en synnerligen kärv humor. Svårt att i ord beskriva kontrasten mellan hennes yttre och hennes omedvetna humoristiska sätt att uttrycka sig, men blandningen blir så oväntad att man skrattar extra mycket. Hon bodde kvar i Sundsvall upp i vuxen ålder innan flyttlasset gick till Stockholm. Nu har åldern gjort att hon förmodligen inte längre vet vem jag eller någon annan av oss är, men jag vet ju hur hon var ”när hon var sig själv”.

Det finns med andra ord egentligen inget att aktivt se eller uppleva som har med mig eller mina förfäder att göra. Ändå är jag nyfiken på något. Fråga mig bara inte vad och att jag kommer på mig själv med att vilja resa dit snart gör mig lite förvånad, men man behöver ju inte förstå allt. Kanske är det synintrycken jag är ute efter och förstås något att fånga med kameran. Världen är full av intressanta kamerafångster, så varför riskera att missa något?

Av samma anledning, kamerafångsterna alltså, kommer jag på mig själv med att fundera på om jag inte borde göra någon utflykt hit eller dit i Europa emellanåt. Det kunde vara intressant att få uppleva och se nya saker, även om jag inte gillar själva resandet. Ibland är det nog klokt att låta nyfikenheten ta över. Att omsätta det hela i handling är en annan femma.

 

Annonser

2 svar

  1. Det är något med ens rötter så inte är det konstigt om du vill se lite av din bakgrund. Det var riktigt roligt att du kom hit i somras och du är alltid välkommen upp till oss här uppe.

    27 april 2016 kl. 08:40

  2. Skogsnuvan: Tack så mycket – vill gärna återvända.

    30 april 2016 kl. 20:45

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s