Värre än vanligt…

Det rullar på

_mg_0438-b

Livet rullar på även för en mossig person som jag. Sedan sist har jag gått ut med det faktum att jag har cancer – mest för att slippa spekulationer och rykten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Uttrycket är ”Att göra en höna av en fjäder” men min arbetsplats är det enda ställe jag känner till där en del lyckas få en hel hönsgård på samma gång. Det imponerar inte på mig. Cancern gör mig inte glad, men å andra sidan skäms jag inte för att ha den sjukdomen; jag är långt ifrån ensam (om det nu är något positivt) och de allra flesta fallen av min cancertyp klarar läkarvetenskapen av. Jag behöver inte basunera ut saken överallt, men jag tycker inte att jag behöver smussla med den.

Hittills har jag försökt jobba och leva så vanligt som möjligt. Jag har opererats i april, juni och i juli och jag kunde jobba heltid däremellan fram till dagarna innan den tredje operationen. Efter den har jag varit heltidssjukskriven och har just börjat behandling med cellgifter. Första gången jag varit borta så länge från jobbet, men idag vet jag att det var rätt. Är rätt snarare! Jag behövde ladda batterierna och behöver göra det inför vad som komma skall. Jag har kunnat ta tag i massa saker som bara blivit liggande, för med tiden har jag fått lite energi. Inte så att jag har farit omkring som en furie, det vore nog inte så klyftigt, men jag har sett till att fixa någon sak varje dag.

Jag är lycklig nog att ha ett antal människor som bryr sig om mig och som är beredda att ställa upp för mig när och om jag behöver. Vetskapen om att de finns är en rejäl kraftinjektion för mig. Andra markerar sitt stöd och sin omtanke på andra sätt. Det betyder lika mycket för mig. Var och en måste få finnas till och vara kompis och medmänniska efter sina förutsättningar – att fordra mer än så känns oacceptabelt för mig.

Uppe i mitt hus i Kopparberg har jag också bott under några veckor. Att kunna vara där betyder väldigt mycket för mig. Praktiskt är det också, för i informationsskrifterna jag fått rekommenderar de att man försöker vara så fysiskt aktiv som möjligt och då är det utmärkt att bara behöva gå ut genom ytterdörren för att ta en skön promenad utan buller och avgasmoln. Den fina naturen har också en läkande effekt.

Eftersom jag kan stå på benen och ta mig runt för egen maskin utan besvär, har jag också sett till att göra saker jag trivs med och mår bra av. Jag har fortsatt att fotografera i den omfattning som passar och roar mig, umgåtts med vänner och bekanta när tillfälle givits om än med vissa begränsningar på grund av sjukdom. Att dra sig undan från världen och gräva ned sig i elände tror jag är livsfarligt.

Utvecklat andra intressen har jag också gjort. De senaste dagarna har jag lagat mat och bakat för att det intresserar mig. Sedan får jag väl erkänna att jag sparar en del pengar på att laga maten själv, för det är en hel del pengar som försvinner på att vara långtidssjukskriven. Samtidigt har jag experimenterat med olika rätter jag inte gjort förut. Man har det inte roligare än man gör sig och vad framtidsforskarna än fått för sig har vi aldrig slutat laga mat i våra hem. Att kunna äta och umgås kring en god måltid är viktigt för oss människor.

Det låter lite som en avundsvärd tillvaro, men så är det inte. Alla sjukhusbesök, all provtagning, alla undersökningar, träffar med läkare osv gör att tillvaron ständigt hackas upp. Lägg till detta ett visst mått av ständig trötthet, ett minne som inte alltid funkar som det brukar (vilket gör mig galen ibland) gör att mycket energi går åt till att hantera sådana saker. Jag vet att jag är i början av en lång process, men jag väljer att leva lite efter här och nu – resten när det börjar närma sig. Kanske låter det som en släng av strutsbeteende, men det är en metod som funkar bra för mig.

Vad det handlar om är egentligen att lära sig att leva med sin sjukdom från det att man fått sin diagnos, genom sjukvårdens alla vindlingar i form av undersökningar och behandlingar och fram tills dess att man kommit så långt att sjukdomen är botad och man anses fri från cancer. Det tar tid och det tar kraft och en mängd nya problem har dykt upp och kommer att dyka upp, men jag tycker att jag måste försöka göra det bästa av det och när allt kommer omkring har jag ändå så mycket att vara glad för.

Annonser

6 svar

  1. Maria

    Livet blir inte alltid som man trodde. Man får göra det bästa av det och leva medan man är levande. Ta hand om dig Staffan!

    8 september 2016 kl. 04:22

  2. Jag har tänkt mycket på dig och nu är jag glad att du skrivit det här blogginlägget så jag fått lite mer reda på hur det är. Du är modig och positiv och det tror jag är det allra viktigaste för tillfrisknandet. När livet är hårt gäller det att ta en dag i taget och inte fundera för mycket och du verkar klara av det på ett utmärkt sätt. Jag som är en negativ person skulle ha lagt mig ner och dött direkt så jag beundrar alla som orkar kämpa. Så kämpa på kära vän. Kram på dig. Det var så roligt att träffa dig och vi har ju haft kontakt i många år nu så jag känner det som om vi verkligen är bekanta.

    8 september 2016 kl. 08:55

  3. Maria: Precis så! Tack, jag gör mitt bästa!

    9 september 2016 kl. 01:05

  4. Skogsnuvan: Tack för dina fina ord och kram tillbaka! 🙂

    9 september 2016 kl. 01:06

  5. Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Önskar dig god bättring och allt allt gott!

    13 september 2016 kl. 23:09

  6. Gabrielle: Varmt tack!

    13 september 2016 kl. 23:50

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s