Värre än vanligt…

Funderingar på framtiden

_mg_3942-b

Vid min ålder ligger förstås mesta delen av framtiden bakom mig, men tid finns det ändå kvar och därför kan man fundera lite på den. Hur det blir efter operation och annat otyg vet jag inget om idag och väl är det. En läkare som behandlade mig antydde att jag kanske borde fundera över hur mycket jag ska jobba i framtiden. Nu är det en komplex frågeställning, men jag tolkar det som att jag bör fundera över saken och livet.

För mig känns det mest som en fråga om hur jag ska fördela tiden och energin jag har till förfogande, för om jag tittar självkritiskt på hur det har varit fram tills nu så har den mesta energin gått åt till jobbet. Jag tycker förstås att man ska vara engagerad i sitt arbete och göra sitt bästa, men det verkar som om jag ständigt har försökt åstadkomma underverk och mirakel. Korkat nog har jag inte velat inse det, utan kört på och ibland i ett som jag förmodar vansinnigt tempo. Diskussionen om vem som gjort och vad som varit rätt eller fel hör inte hemma här, men jag har bestämt mig för att inte försöka upprepa bragden. Jag måste också inse att jag inte har riktigt samma kapacitet som förr, det hör till och att låtsas vara 30 igen är bara fånigt.

Jobbet har nog inte blivit lidande, men privat har jag skjutit det mesta åt sidan. En stor del av tiden som sjukskriven har gått åt till att rensa upp bland allt som blivit liggande. ”Inte nu – sedan” har bevisligen varit den devis jag levt efter. Fy för den lede, men nu är det mesta fixat!

Jag inser att jag ska tacka fotograferandet och huset i Kopparberg för den avkoppling jag fått. Att få vara kreativ, att få träffa och prata med personer jag sannolikt aldrig träffat om det inte vore för fotointresset har betytt och betyder fortfarande mycket. Nya människor, ny inspiration och nya idéer är viktigt. Förhoppningsvis kommer jag aldrig att lägga kameran på hyllan.

Huset i Kopparberg och vistelserna där uppe har givit mig små andningshål i tillvaron. Man kan förstås ifrågasätta det kloka i att ha hus, hyreslägenhet och bil med mera på en enda lön, men hittills har det funkat. Det är nu som sjukskriven det kommer att bli jobbigt, men det får jag väl försöka klara på något sätt. Yrkesmässigt sett är jag van vid att trolla med knäna och att koka soppa på en spik när så behövs. Jag trivs däruppe och jag mår bra av att vara där, men nu kan jag ju sakligt konstatera att orken inte riktigt funnits som den borde det senaste året. Även om behandlingarna tar sitt, känns det som andra krafter börjar komma tillbaka i mig och det gillar jag.

Sysselsatt vill jag också vara. I mitt fall betyder sofflocket bara att jag ligger och funderar på nya påhitt. Att det inte alltid blir något av dem spelar inte så stor roll, delar av tankarna kan alltid komma till pass. Samtidigt så måste jag ju erkänna att jag gillar mitt jobb och blev glad för att jag fick fortsätta med mitt arbete. Vad ska jag göra om jag inte skulle kunna jobba med det? Vad kan jag göra? Den tanken har jag egentligen aldrig tänkt. Vill jag tänka den? Förmodligen inte, men det kan vara klokt att ha några tankar i bakhuvudet om-utifall-att. Jag tror jag ska sova på saken; inte nu – sedan…

Annonser

4 svar

  1. Maria

    Vår bransch är ju väldigt speciellt. Vad kan vi utanför den? Jag funderar ofta på det. Och att jag, som du, tror att jag fortfarande är 30 hahahaha men å andra sidan tror jag att människor orkar mer än dom tror – iallafall arbetsmässigt men är det just det man vill prioritera? Det var en äldre man utanför etableringen imorse som ropade till mig ”Vad du ser ledsen ut, tänk på att det bara är ett jobb”.
    Ja. Så är det ju.

    14 september 2016 kl. 00:34

  2. Inte förrän man slutat jobba inser man hur stressigt och jobbigt det varit egentligen och hade jag inte slutat när jag gjorde tror jag att jag blivit sjuk faktiskt. Så har du möjlighet att sluta jobba så gör det. Du har ju ditt fotograferande och ditt hus så att du skulle ha tråkigt och inte ha något att göra tror jag inte alls det blir. Kanske till och med att du hinner med att upptäcka mycket mer av livet. Hoppas att allt blir bra för dig och kanske nästa sommar att du kan komma upp och utforska mer av norrlands vackra land

    14 september 2016 kl. 08:44

  3. Maria: Det är just det – vår bransch är snäv. Ett och annat som kommer en aning utanför lådan har jag lyckats lära mig tack vare mitt nuvarande arbete. Trots alla om och men tror jag att jag måste tänka tanken. Vad och om det blir något är en annan femma.

    14 september 2016 kl. 15:02

  4. Skogsnuvan: Att sluta jobba är sannolikt inte aktuellt än, men jag kanske kommer att jobba mindre. Jag vill absolut upp till Norrland nästa sommar – har en del idéer om vad jag och kameran ska göra! 🙂

    14 september 2016 kl. 15:05

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s