Värre än vanligt…

Idag small det!

_mg_0702-b

Idag har jag mestadels varit riktigt ilsken av mig. Kanske inte det bästa humöret att vara på eftersom det var cocktaildags på sjukhuset, det vill säga en ny cytostatikabehandling. Läkaren kontrollerade dosen mot svaret på de blodprov jag lämnade igår och justerade ned den något. Nåja, jag var åtminstone snäll och beskedlig när jag var där. Jag tycker om personalen, de är alltid så vänliga och trevliga trots att de har ett krävande och ansvarsfullt jobb. Vi patienter är tålamodsprövande ibland eftersom vi kan vara en smula vimsiga på grund av sjukdom och behandling.

Sedan tog jag skeden i vacker hand och gick in till Telia. Allt som går i fiberkabeln i huset i Kopparberg kommer att försvinna, så snart finns där varken teve, internet eller telefon. Teven hemma ligger också pyrt till, men initialt kan jag testa med att banta ned antalet kanaler till ett absolut minimum. Ett och annat återstår att ta tag i beträffande inbesparingar, men jag är i alla fall på väg. Det känns också som att jag inte kommer att hoppa på konsumtionssamhället så lätt igen efter sjukdomen för vem vet vad som händer sedan? Folk får väl tycka att jag är en udda typ då – jag bryr mig inte och jag vill inte utsätta mig för sådant här igen. Förhoppningsvis får jag möjlighet att göra annat som betyder och ger mig mycket. Jag har några idéer om vad jag skulle vilja göra.

Efter besöket hos Telia – där de var mycket snälla och förstående – var jag så uppretad över situationen att jag gick hela vägen hem från Skanstull. Jag inser att jag med största sannolikhet kommer att bli refuserad på de flesta debatt- och insändarsidor, men någonstans måste vår svenska revolution börja och jag har bestämt mig för att den ska börja nu för min ilska över situationen måste kanaliseras på ett konstruktivt sätt! Att bara deppa, gnälla och beklaga sig leder ingenvart.

För det första är jag knappast den enda som råkat ut för att vara i den här sitsen och jag är övertygad om att det tyvärr finns åtskilliga. Problemet är att de hörs inte. De flesta tiger och lider och lyckas lösa det på något sätt. Det måste vi sluta upp med. Jag har en hygglig lön i vanliga fall och det är inget jag skäms för. Både jag och mina kollegor arbetar för våra löner. En viss minskning av inkomst i samband med sjukdom har jag inga problem med att ställa upp på, men när 40-45% av inkomsten försvinner på grund av ett maxtak i sjukförsäkringen är risken att sätta folk i prekära situationer stor och jag tycker inte att det är ok. Att vara sjuk är inget vi väljer att vara, det är något vi drabbas av.

De flesta lever förstås i parförhållanden och blir den ene sjuk, finns åtminstone den andres lön kvar. Ett avbräck blir det lik förbaskat, men kanske inte fullt så kännbart som för oss ensamstående. Jag är knappast ensam om att vara singel i det här landet, vi är faktiskt ganska många i det här landet som lever så. Har man bara en lön att leva av, blir en längre sjukskrivning lätt till en smärre katastrof ekonomiskt sett. Jag har turen att kunna ta tag i situationen på ett tidigt stadium, men alla har inte turen att vara så pass pigga och friska att de klarar av det. Kanske måste en liten orättvisa (i mångas ögon) till genom att se till den sjukes civilstånd? En ensamstående måste kanske ha några kronor mer för att klara sig än en person som lever i ett parförhållande? Observera att det inte är något förslag från min sida, det är bara en tanke som ploppar upp och visst måste man göra vad man kan för att långtidssjukskrivna med barn får vettiga möjligheter att klara sin familj.

Politiker talar ofta och gärna grötmyndigt om vikten av att spara och vem minns inte det uttalande som framlidna Ann Wibble gjorde om att ha minst en årslön på banken. Det väckte ett rabalder utan like. Sedan dess har mycket hänt och vi har ett pensionssystem där vi förväntas spara inför framtiden. Årslönen på banken har bytt skepnad till så många årslöner som det bara går i pensionssparande. En del av mina sparade pensionspengar ligger på taket till huset i Kopparberg och återstoden håller jag just nu på att använda som bäst för att leva av och några pengar att sätta undan till pensionssparande finns inte idag. Jag får väl acceptera att jag kommer att bli en fattigpensionär när den dagen kommer, men å andra sidan lär jag veta om i förväg att jag ska gå i pension så det kan jag åtminstone planera för. Hursomhelst, jag var åtminstone dygdig nog att spara istället för att låna till takomläggningen, så jag kan sova med gott och politiskt korrekt samvete.

Politiker talar sig varma för avreglering, upphandling och konkurrensutsättning som den väg som bär mot den eviga lyckan. Jag ser den istället som ett mått på politikernas okunskap och totala enfald och det är tack vare den jag har blivit sjuk. Räknenissar är de enda som har någon framtid. Kvalitet, effektivitet, lägre kostnader och sparade skattepengar är vad de lyriskt talar om och siffrorna är det enda de bryr sig om. Sedan undrar de häpet varför sjukskrivningarna ökar och vad arbetsgivarna gör åt saken.

Sanningen är i korthet den att alla som kan något om verksamheten raskt förpassas till poster där de inte har något att säga till om – viktigare är att föra fram servila räknenissar utan kompetens som talar om hur arbetet ska bedrivas. Att det sällan har någon förankring i verkligheten eller fungerar i praktiken spelar ingen roll, det är siffrorna som gäller. Min uppfattning och erfarenhet är att personalen som jobbar ”på golvet” i konkurrensutsatta verksamheter sliter stenhårt och riskerar ständigt att slita ut sig i försöken att få verksamheten att fungera så bra som möjligt trots urusla förutsättningar. Jag orkar inte beskriva de premisser som många i den så kallade offentliga sektorn jobbar under, för idag blir jag bara rosenrasande och riskerar att uttrycka mig alldeles tokigt, men en sak är klar och det är att vi får inte längre tiga om hur verkligheten är, vi måste våga reagera och säga ifrån på skarpen.

Vi måste säga ifrån så det hörs vida omkring, vi måste börja bemöta varje inlägg eller uttalande om hur förträffligt och bra det är med privatiseringar. Det är inte svårt, för de använder bara floskler för att dölja sin totala okunnighet. Det är inte fel på den som läser en sådan text utan att förstå vad det står eller vad som menas – felet ligger i att författaren inget kan och döljer det i vackra ord utan minsta substans! Har de ingen verklighetsuppfattning, kan de inte göra enkla uppföljningar och analysera konsekvenserna av sina beslut ska de inte sitta kvar. Har de inte förmågan att förstå kopplingen mellan sin fragmentisering av verksamheter, sin konkurrensutsättning och att sjukskrivningarna ökar i Sverige har de inte vid makten att göra.

Att välfärdsmodellen sannolikt måste förändras verkar de heller inte vilja förstå, eller nej, jag tror faktiskt att en del gör det, men det krävs politiskt mod. Självklart ska man inte sätta igång och ändra i panik, det kan bli galet, men man måste börja diskussionen i syfte att förändra. Att avregleringen har gått så långt att det inte finns någon väg tillbaka tror jag inte på; riksdagsbeslut om förstatligande har tagits förut. Sedan behöver inte allt förstatligas igen. Apoteken kan till exempel få drivas som de görs nu, taxinäringen kan förbli avreglerad och fler näringar där det kan fungera med konkurrens på ett naturligt sätt. De näringar som måste återtas av det offentliga är de som är viktiga för samhället, till exempel utbildning, sjukvård, transport och kommunikation.

Men Europa då, skriker många genast i kör. Mitt svar är att Europa ser väldigt olika ut beroende på var man är. Vår del av Europa består av områden som är tätt befolkade och ännu större områden som är glest befolkade, således väldigt olika förutsättningar beroende på var i landet man befinner sig och därför måste det hanteras så. Det måste övriga Europa försöka förstå och jag tror att det går med en portion god vilja. Om inte annat kan de åka hit och titta hur det ser ut i olika delar av Sverige. Har de riktig tur kanske de får se en livs levande älg eller något annat för dem sällsynt djur. Att vi kan sälja Norrland på börsen tror jag inte på.

Nu ska jag försöka sova trots att jag fortfarande är rosenrasande. Imorgon har jag lite saker att ta tag i och göra. Sedan ska jag börja göra mig impopulär lite här och var. Nu ska den svenska revolutionen börja på allvar!

 

Annonser

6 svar

  1. Egil

    Naresh bröt handen i vintras och hade inte råd att vara sjukskriven så länge, men han hade sparad semester att ta ut, så han tog ut den för att överleva inkomstbortfallet.
    Kanske något för dig?

    16 september 2016 kl. 01:58

  2. Maria

    Jag är för tanken att bli rosenrasande så kör hårt Staffan! På dom!

    16 september 2016 kl. 06:46

  3. Heja på Staffan. Vad ska det bli av den här världen när allt blir sämre och sämre. Jag är i alla fall glad att vi tills vidare får behålla lantbrevbäringen (tror jag i alla fall) Fått papper om att min postlåda är för låg så brorsan och jag har fixat det. Fibertv som vi fått betala för har vi fått vänta på i flera år nu och det är väl bara en tidsfråga innan dom klipper telefonledningarna. Som tur är bor vi nära tv och telefonmasten så mobila fungerar än. Inga förbindelser finns så det är bara att köra bil och som straff för det ska man höja bensinen, Framtiden ser dyster ut för oss som inte har några sparade pengar att ta till så kämpa på och var förbannad. Som du vet så är jag det också. Förbannad alltså

    16 september 2016 kl. 08:15

  4. Jag har årets semester plus lite sparad att ta ut. Förr eller senare måste den ju tas på ett eller annat sätt, men jag tycker inte att lösningen är särskilt bra. Jag hade tur som råkade insjukna innan jag börjat min semester; hade jag insjuknat efter det hade det blivit något åt det cyniska hållet till. Dessutom är det inte helt rätt att sätta i system att göra om sjukdom till något annat, för bedömningsunderlag till de styrande och ställande skulle då bli helt skevt.

    16 september 2016 kl. 12:19

  5. Maria: Jag har just börjat!

    16 september 2016 kl. 12:19

  6. Skogsnuvan: Det vet jag att du är! 😀 Själv har jag börjat fundera på att om nuvarande politik ska fortsätta, bör man åtminstone ha skattelättnader på bensin som säljs i glesbygd eftersom bilen är en förutsättning för att kunna leva där. Jag tror inte att det skulle leda till ökad bilkörning; bor man där till exempel du bor, planerar man sina ärenden innan man sticker hemifrån så man slipper köra flera mil extra i onödan.

    16 september 2016 kl. 12:23

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s