Värre än vanligt…

Var gick det snett?

_mg_3983-b

Jag känner mig tvekande när jag ska till att börja skriva på det här inlägget, för politik finner man inte bland mina intressen, men jag har å andra sidan gormat och orerat om ”Svenska revolutionen” så det är väl bäst att ta skeden i vacker hand och sätta igång med skrivandet. Hur det hela började, det vill säga den historiska bakgrunden, brukar breda ut sig för att snabbt försänka läsaren i djup sömn långt innan denne kommit till det roliga. Det enda som skiljer det här inlägget från många andra är att jag för omväxlings skull ska försöka snabba på.

Det var en gång ett land som hette Sverige och så heter det fortfarande. Sverige var länge och väl ett fattigt land i Europas norra utkanter med minst sagt skiftande levnadsstandard beroende på var i landet man bodde och hur god ekonomi man råkade ha. Så en dag kom det en statsminister, Per-Albin Hansson hette han, som började tala om ”Folkhemmet”; det var uppenbarligen en vision han hade, ett Sverige där alla skulle ha goda chanser till ett drägligt liv om man tog vara på dem och gjorde rätt för sig. Ja, ungefär så i mycket kraftig sammanfattning.

Statsminister Hansson hade oturen att gå bort knall och fall, men det hindrade inte efterträdarna från att fortsätta på den inslagna vägen. Begreppet ”Folkhemmet” ersattes så småningom av ”välfärd” i olika konstellationer genom åren. Någonstans på vägen började staten ta över allt fler funktioner i samhället, på gott ibland och på ont ibland ska man tillägga. Den offentliga sektorn brukade vara ett samlingsbegrepp för många av de funktionerna – dess belackare brukade ibland tala om den ofantliga sektorn – och den finansierades nästan helt via skatterna.

Med tiden kom den att börja bli något av en stat i staten med eget synsätt och egna värderingar. Byråkratisk i vissa fall, ineffektiv i andra fall, men funkade gjorde den med reservation för att priset kunde vara i högsta laget ibland. Så kom 90-talet, Sverige gick med i EU och nya vindar började blåsa. Nu skulle allt konkurrensutsättas och offentliga upphandlingar göras så entreprenörer fick komma med sitt nytänkande och identifiera och lösa problemen. Identifiera problem? Inte sjutton visste jag att de hade namn och personnummer! Summan av kardemumman var att nu skulle konkurrensutsättningen göra att allt skulle kosta samhället och därmed oss mycket mindre, för konkurrensen skulle göra att verksamheterna tvingades bli så effektiva som möjligt för att klara sig i konkurrensen. Som bonus skulle kvaliteten på verksamheterna bli bättre, för när man handlar upp får man bättre kvalitet, hävdade man från politiskt håll.

Teorin som så har jag inga problem med, men lägg då märke till att endast som teori. Att dogmatiskt okritiskt omsätta den i handling bäddar för katastrof förr eller senare. Det fanns många verksamheter som kunde konkurrensutsättas utan problem. Att till exempel sjukhus repareras och underhålls av olika entreprenörer har jag inga problem med, ej heller att taxinäringen avreglerades eller att apoteken drivs av olika företagskedjor. Att välfärdssamhället struktur, uppbyggnad och funktion ständigt måste revideras är också logiskt, att fortsätta göra som man alltid gjort gör att all utveckling avstannar och rätt vad det är ligger landet välfärd i ofärd.

Plötsligt började en cirkus där regeringar och partier av alla färger kappades om att få ha ett finger med i syltburken. De enda som möjligen höll sig undan i möjligaste mån var väl Vänsterpartiet, men vad för utveckling har skett där efter Maos lilla röda? De kommande konkurrensutsättningarna satte igång en rationaliseringsvåg inför krympningen av den offentliga sektorn. Även om dess verksamheter fanns kvar, kunde huvudmannaskapet drastiskt ändra skepnad och hos en del huvudmän rullade huvudena friskt när bolag i offentlig regi blev till en beställningsorganisation med få anställda. Resten skulle entreprenörerna fixa. Även personalen på golvet fick sin släng av sleven med motiveringen att vi måste klara anbudet.

En och annan kunde i ärlighetens namn försvinna utan att det gjorde särskilt mycket i vissa verksamheter, medan det fick konsekvenser i andra. Från att sätta verksamheten i allra första rummet, sattes nu istället ekonomin där och inte bara där – den var det enda kring vilken tankarna kretsade. Många med lång erfarenhet av verksamheten och god yrkeskunskap därtill offrades glatt på Mammons altare utan tanke på eventuella konsekvenser. Allt skulle bli mycket effektivare med konkurrensens hjälp och vadsomhelst var bättre än ett stelbent monopol.

Idag har pendeln svängt från en ytterlighet till en annan; rätteligen borde den haft tid på sig att hamna ungefär mittemellan dessa, men så har det inte blivit. Istället håller vi på att bli ett av Europas mest avreglerade länder enligt nyhetsprogrammen. Personligen skulle jag vilja säga fragmentiserade, men jag vill undvika att gå in på enskilda fall, för att hålla mig till kända fakta i koncentrat.

Ingen kan väl vara ovetande om att det svenska järnvägunderhållet har släpat efter rejält. Av nu sittande regerings vallöfte om att återförstatliga järnvägsunderhållet bidde det knappt en tummetott, för vad de tagit tillbaka sägs motsvara en procent. Trafikverket för dialog med entreprenörer och underhållsansvariga för övriga sträckor. Det låter bra, men kritisk som jag är undrar jag hur många med gedigen kompetens de har kvar? De flesta föredrar numera att endast anställa personer med ekonomisk kompetens, för dem med gediget kunnande om verksamheten är bara besvärliga när de emellanåt väljer att protestera.

Det står var och en fritt att välja bostadsform efter tycke, kassa och smak och därför bjuder städerna på hyresrätter, bostadsrätter och småhus för invånarna att välja bland. Rätt som det var, tyckte Alliansstyret i Stockholm att fler skulle äga sin bostad genom att ombilda en stor del av hyresrätterna till bostadsrätter. Jag ser inget fel i att hyresfastigheter ombildas till bostadsrätter, men när allmännyttans bestånd av hyresrätter reas ut av principskäl tycker jag att det är fel. Där försvann åtskilliga sköna slantar som tillhörde alla. Diskussionen fördes även i det hus jag bor i, men det blev inget av med ombildning. Jag minns dock att jag hade visst intresse av att utreda saken så långt att vi åtminstone visste vad det skulle kosta oss. Samtidigt är det en sanning med modifikation att säga att man äger sin bostad om man bor i en bostadsrätt; det är rätten att bo där man köper – man blir kort och gott en föreningsmänniska genom sitt boende.

Ett annat fall var försäljningen av Serafimerlasarettet som såldes för ett synnerligen lågt pris till en verksamhetsutövare som var smart nog att sälja verksamheten en kort tid senare, men då till ett betydligt bättre pris. Någon politiskt ansvarig stod inte att finna och vår press brukar vara synnerligen duktiga på att finna syndabockar, såväl inbillade som verkliga.

Just det här med att politiker inte tycks kunna ställas till svars för sina beslut finner jag mycket märkligt. I mitt jobb har jag ansvar för vad jag gör och gör jag fel måste jag vara beredd på att ta både ansvar för och konsekvenser av det felaktiga. Ett aktiebolags styrelse arbetar också under ansvar och beviljas ansvarsfrihet av bolagsstämman. Samma gäller för ideella föreningar, vilka det finns gott om i vårt avlånga land, för i dem får styrelsen ansvarsfrihet av årsmötet. Har man inte skött sina kort riktigt kan det bli riktigt livat. Varför finns inte motsvarande i svensk politik när hela systemet bygger på att vi alla ska följa lagar, regler, goda seder och bruk? Numera tycks politiker fällas genom förseelser begångna i den privata sfären såsom att de inte betalat tevelicens, trafikbrott och liknande. Nej, det är givetvis inte rätt att göra sådant, men att mediedrevet går för sådana saker när det är fullt möjligt att göra betydligt större tavlor i politiken och komma undan med det, känns aningen skevt.

Marknadslösningar tycker jag bör, för att inte säga ska, tillämpas där naturliga förutsättningar finns och dessa beror på typ av verksamhet. Vissa grundläggande verksamheter som till exempel kommunikationer, vård och omsorg samt utbildning bör, oavsett politisk uppfattning, det allmänna ansvara för fullt ut för. Någon konflikt i att samarbeta med privata läkarmottagningar ser jag inte, det kan avlasta vården och de kan lägga sina resurser på mer avancerade behandlingar där det är naturligt att ett sjukhus sätter in sina resurser.

Att göra något bara för de heliga principernas skull anser jag vara galet. Nu höjs röster mot att vissa riskkapitalbolag gör vinster till exempel på att driva skolor – ”Inga vinster i välfärden” är den diskreta parollen. Om de inte får göra vinst, eller en måste arbeta mot en maximerad sådan, vad är då meningen med att driva företag? Det intressanta i sammanhanget är väl snarare vad vinsten används till? Om den återinvesteras i verksamheten kommer det ju dess anställda och brukare till del och det kan väl inte vara något negativt med det? Om den till stor del går till andra ändamål bör man snarare ställa sig frågan om verksamheten verkligen ska läggas ut på anbud och det har ju hänt att utbildningsföretag har gjort konkurs. För skolverksamhet skulle stiftelser kanske vara intressanta att titta på. Att stiftelser driver skolor lär vara vanligt förekommande i Amerika.

I förra veckan konstaterade man i ett teveprogram om stress och sömnsvårigheter att dessa problem ökat drastiskt i Sverige sedan mitten av 90-talet, det vill säga när vi började införa offentliga upphandlingar. Nu har politikerna börjat undra vad arbetsgivarna gör åt saken. Min slutsats är just att politikerna själva förefaller vara inkapabla att dra några slutsatser om saken. De har ju onekligen ett visst ansvar för det samhälle de har skapat och det fel vi själva gjort är att vi väntat och fortfarande väntar på att någon ska lösa problemet åt oss. Det lär inte hända med mindre än att vi tydligt säger ifrån och kräver förändringar. Värst är att stressen kryper ned i åldrarna. Om barn och ungdomar drabbas, hur går det då med framtiden är frågan jag, lätt oroad, ställer mig.

Hur effektivt är det med offentliga upphandlingar då? Jag skulle vilja säga marginellt, om alls effektivt. Entreprenör A är inne på sista året som utförare av verksamheten, sedan ska entreprenör B ta över. A kör verksamheten som vanligt, men med ett minimum av investeringar och anställningar, vilket är både logiskt och förståeligt. Entreprenör B tar över och presenterar en organisation de tror på. Det brukar de vara rätt ensamma om, men efter ett år brukar det se ut ungefär som det gjorde innan, för det fungerar bäst så. Entreprenör B hade sålunda ingen kunskap om verksamheten och dess kostnader och räknade därför på ett anbud som inte stämde överens med verksamheten.

Man kan naturligtvis försöka omförhandla kontraktet, men det lär inte falla i god jord eftersom risken för protester och överklaganden skulle vara uppenbar. Kanske har man ett eller flera moderbolag som kan hålla verksamheten flytande genom kapitalinjektioner? Så kan man hanka sig fram, men jag tycker att konkurrensen därmed snedvrids och därför är det ingen ärlig metod med undantag för att täcka vissa sällan förekommande investeringar eller kostnader. Då kan det vara befogat.

Nu blir det räknenissarnas uppgift att försöka minska förlusterna så långt möjligt är och ju färre man har som kan verksamheten desto bättre tycks de ha som motto. Allt som görs ska vara effektivt och göras av så få som möjligt. Just administration tycks vara en ko man gärna slaktar, för administratörer är enbart lik i lasten. Att verksamheten behöver en viss administration för att fungera verkar inte spela någon roll och ju obefintligare desto bättre. Vidare är det även så att man tar inte bara över verksamheten; man blir också arbetsgivare med den uppsjö av arbetsgivaransvar detta medför. Arbetsmiljö, utveckling av denna och, inte att förglömma, även den psykosociala arbetsmiljön. Det brukar visserligen göras årliga undersökningar, för därtill är man nödd och tvungen, men vad händer med materialet sedan? Finns det någon som har tid och möjlighet att göra något av det? Jag tror många vill, men mer än så hinner de aldrig.

Ett rimligt krav borde vara att beställare – politiker och tjänstemän – själva har en god uppfattning om vad som är en realistisk kostnad för att driva verksamheten, liksom att med ledning av denna kunna sortera bort uppenbart orealistiskt låga anbud från upphandlingsprocessen. Skambud gagnar ingen! Priset brukar personal och kunder/brukare få betala. Det syns inte i någon resultat- eller balansräkning, men förtroendekapital som naggats i kanten kostar mycket att återställa.

Ett annat rimligt krav är att kontrakten kan utformas så de är överskådliga och därmed begripliga. Stödstrumpor som såldes av en leverantör till Landstinget till det facila priset av 6.000:- paret för att den smarta leverantören hittade en möjlighet i kontraktet har väl inte undgått någon. Nu har kontraktet sagts upp – rätt beslut – och Landstinget överväger att driva inköpsverksamheten i egen regi. Det tycker jag de ska fortsätta med. Förr fanns något som hette Landstingets Inköpscentral. Den behöver inte återuppstå som om inget hade hänt, men något åt det hållet tror jag är ett klokt beslut.

För att minska sjukskrivningarna orsakade av stress och arbetsmiljörelaterade problem, är det hög tid att titta på konsekvenserna av upphandlingar och rationaliseringar. Det är ett omfattande arbete där förutsättningarna förändras med tiden. Att en sjuksköterska vill känna tillfredställelsen att ha gjort ett bra arbete när han eller hon går hem är inget orimligt krav. Alla som jobbar med människor vet att människor är olika. En patient som har levt ett långt liv och kanske är ensam, har mycket att berätta och prata om. Ibland måste de kunna få ta sig tiden att bemöta en sådan patient på ett passande sätt, till exempel genom att slå sig ned och lyssna och prata en stund. De gör inte sådant för att vara ineffektiva genom att lata sig några minuter, de gör det för att de vet att patienten mår bättre av det. Ett svårt sjukt barn har med största sannolikhet två mycket oroliga föräldrar. Att ta sig tiden att besvara deras frågor och därigenom försöka lugna deras oro gör inte barnet friskt, men tillvaron blir något lättare att uthärda för föräldrarna. De med kunnande och erfarenhet vet detta och gör sina beräkningar med hänsyn till sådant. Den som inte har något kunnande om verksamheten vid ett sjukhus eller någon medicinsk kompetens lär sannolikt räkna helt fel. Risken är dock stor att den som åstadkommer schablonartade beräkningar vinner de styrande och ställandes gillande eftersom dennes siffror ser bättre ut.

Sedan måste det förstås finnas någon gräns för hur mycket som är rimligt att ta med i de realistiska beräkningarna. Att ta ut svängarna för alla eventualiteters skull är inte heller rätt, men någonstans däremellan ligger sanningen. Alla som jobbar i offentlig verksamhet måste förstå att det är skattepengar och det inte kan finnas hur mycket personal som helst 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och ej heller kan det finnas hur mycket förmåner eller fördelar som helst. Den gamla inställningen om att det får minsann kosta, bara jag inte behöver engagera mig, är förkastlig och lika förkastligt är att behöva byta arbetsgivare med jämna mellanrum och behöva lära upp en ny ledning vad det egentligen handlar om. Det är ju med verksamheten och arbetsplatsen man känner lojalitet – inte med någon dagslända till entreprenör.

Därför hävdar jag lika envist som bestämt att alla måste börja förstå vansinnet och protestera mot det för att vända den negativa hälsoutvecklingen, för av alla varianter av slöseri är den med humankapital den allra grövsta. Alla goda krafter måste ta initiativ till att så sker, för det kommer inte någon annan och gör det åt dig. Enstaka punktinsatser är förvisso goda, men ständigt återkommande tror jag har en bättre effekt. Den svenska revolutionen måste börja nu!

 

Annonser

6 svar

  1. Maria

    Bra sammanfattat!

    6 oktober 2016 kl. 08:00

  2. jan Schmidt

    Håller med om nästan allt, men faktum är att det har hänt ganska mycket i Vänsterpartiet sedan Maos lilla röda (V har f ö aldrig varit maoister). 😉

    6 oktober 2016 kl. 08:15

  3. Här uppe har det varit namninsamling för att rösta om sammanslagningen av landstingen Hela norrland i ett landsting. Vi i inlandet lär ju komma på styvmoderligt behandlande för allt kommer säkert att hamna i Umeå och Sundsvall. Få se om vi får någon omröstning. Dom lär väl göra som dom vill i alla fall. 112 har flyttat och kommer väl att fortsätta att skicka bilar på fel ställen. Polisen är borta härifrån och inte ens om man blir beskjuten kommer någon. Det är centraliseringen det. Det känns verkligen jobbigt att tänka på hur framtiden ska bli och om man ska orka med att kämpa.

    7 oktober 2016 kl. 12:27

  4. Skogsnuvan: Det där låter som en väldigt trist ”utveckling”.

    8 oktober 2016 kl. 00:17

  5. Tack för en tänkvärd sammanfattning!

    8 oktober 2016 kl. 15:09

  6. lenaikista: Tack för de orden! 🙂

    9 oktober 2016 kl. 23:53

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s